2349186 GI0942 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:42 Onsdagen den 14 december 1994/95 42 1994-12-14 00:00:00 Meddelande om aktuell debatt Talmannen meddelade att på begäran av moderata B1F2EEE8-484F-4AE0-B1AA-07F363A6D808 3 HADAR CARS (fp) fp Fru talman! Om några timmar väntas riksdagen gå till beslut i en för Sveriges framtid avgörande fråga - den största riksdagen haft på sitt bord alltsedan andra världskriget - den om svenskt medlemskap i den europeiska unionen. Det är en historisk händelse, och det foto som då tas av tavlan med voteringsresultatet blir värt att återge i landets skolböcker. Resultatet, det vet vi, blir ett överväldigande ja till medlemskap. Det har stått klart alltsedan den 13 november, då suveränen, det svenska folket, bestämde färdriktningen. Samtliga partier i riksdagen har också förbundit sig att följa folkets vilja och inte gå emot utslaget i folkomröstningen. För oss som hett och innerligt önskat ett ja och som arbetat intensivt för att nå det målet är denna dag självfallet en glädjedag. Medlemskap i EU öppnar nya möjligheter för vårt land och för alla oss svenskar. Men det handlar inte om någon drastisk scenförändring. Sverige har sedan länge engagerat sig i det europeiska samarbetet inom bl.a. Europarådet, EFTA och EES. Men med medlemskap i EU får vi också - och det är en viktig förändring - ta plats i styrhytten, vara med när de viktiga besluten fattas, beslut som påverkar oss och som vi hade fått åtlyda även om svenska folket skulle ha valt att ställa Sverige utanför EU. Inom Folkpartiet liberalerna finns ett starkt stöd för Europasamarbetet. Det visade sig inte minst under kampanjen inför folkomröstningen. Trots bedrövelsen över valförlusten och Bengt Westerbergs avgångsbeslut var liberaler över hela landet i gång med torgmöten och torgstånd, med information i gymnasier och på högskolor, bibliotek och ja- centrum. Det var viktigt att Ingvar Carlsson och andra inom den socialdemokratiska ledningen lyckades svänga opinionen inom sitt parti så att ja-rösterna där blev lika många som nej-rösterna. Men det gav inget nettobidrag till segern för ja-sidan. Uppgiften att väga upp nej-majoriteten låg inom andra partier, inte minst oss liberaler. Utan Folkpartiets insats hade det inte blivit ett ja i folkomröstningen. Det liberala engagemanget för Europatanken har djupa rötter. När jag ser tillbaka på skrifter och program från de senaste 30-35 åren kan jag med stolthet notera vad träget opinionsarbete, grundat på argument som står sig genom decennier, kan resultera i. Det var det tidiga 60-talets unga liberaler som i bl.a. skrifterna Ja till Europa 1961 och Många liberaler 1966 reste kravet på att Sverige för frihetens och fredens sak helhjärtat skulle ställa upp i arbetet på Europas enande. Det var också vi som redan då pekade på riskerna för europeisk självtillräcklighet. Det var vi som varnade för konsekvenserna av ett för svagt nordiskt samarbete, och det var vi som från demokratiska utgångspunkter tog upp frågan Europaparlamentets svaga ställning. Vi var allt annat än okritiska och förenklande, men vi insåg samtidigt betydelsen av att de europeiska demokratierna fördjupade sin samverkan och gemensamt stod upp mot de krafter som hotade friheten, freden, de mänskliga rättigheterna och den fria företagsamhet som är en förutsättning för varje samhälle som vill bjuda välfärd åt alla. Med Sveriges, Finlands och Österrikes inträde går arbetet i den europeiska unionen in i en ny fas. De närmaste åren skall nya viktiga kapitel skrivas i EU:s historia. Fallgropar och hinder kommer inte att saknas. Utmaningarna för EU, för Sverige och för svenska liberaler i EU är stora och många. En fast övertygelse om medlemskapets möjligheter kan då bli en inspirerande tillgång. Från liberala utgångspunkter framstår det som angeläget att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärks så att EU med kraft kan företräda den syn på demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för individen som präglar länderna inom unionen. Det har många gånger känts smärtsamt att tvingas konstatera hur handfallen och kraftlös EU stått då grundläggande värden som demokrati och mänskliga rättigheter bespottats och förtrampats i vår omedelbara närhet. Kriget i det forna Jugoslavien riskerar att underminera förtroendet såväl för EU och NATO som för FN och ESK. Ingen av dessa organisationer förefaller i dag ha den beslutskraft som behövs för att få stopp på en av vår tids stora europeiska tragedier. Under efterkrigstiden har samarbetet inom de europeiska gemenskaperna lotsat Europa från slagfält till sammanträdesbord. Ändå slår ännu en krigsvinter sina vassa klor kring Sarajevo. Låt oss också inom EU verka för att den blir den sista; att ett utvidgat samarbete mellan Europas folk ger de medel i frihetens och fredens tjänst som kan tvinga makthungriga nationalister till reträtt. Till de lyckosamma händelserna i Europas historia hör när juntan i Grekland och högerdiktaturerna i Portugal och Spanien föll samman. Det skedde på grund av despoternas inkompetens och tack vare miljoner människors mod och motstånd. Men friheten hade också en bundsförvant i EG som på många sätt bidrog till att undergräva fascisternas styrka. Efter det att demokratin segrat i de tre länderna hjälpte EG dem att konsolidera folkstyret och sanera ekonomin. I dag står EU inför en liknande uppgift - bara ännu större och svårare. Den är att få i gång Östeuropas ekonomier, stabilisera ländernas demokratiska system och ge dess medborgare framtidshopp. För Sveriges del ligger självfallet utvecklingen i Baltikum oss särskilt varmt om hjärtat. Ett misslyckande i Östeuropa skulle inte bara vara en tragedi för miljontals östeuropéer. Det skulle också innebära svåra hot mot hela Europas fred och välstånd. Av EU kräver uppgiften vilja till omställning. Bl.a. behöver jordbrukspolitiken reformeras. Det skulle också gynna de fattiga länderna utanför Europa. U-ländernas export till EU måste underlättas. Att vinna alla delar av EU för frihandel förblir en viktig uppgift för Europas liberaler. "Kommunismen är död!" jublade Europa när järnridån rämnade. Människor gick varandra till mötes över öppnade gränser. Vi vågade tro på en ljusnande framtid - en framtid utan kommunismens ok. Men också i dag måste vi vara uppmärksamma på politiska yttringar som vill legitimera förtryck och sätta demokratin på undantag. Utanför EU är på många håll fascismen stark. Dess värre finns det fascistiska rörelser och tendenser också inom unionens gränser. Till dirigenterna hör Italiens Fini, Frankrikes Le Pen och Österrikes Haider. Enkla lösningar och grovhuggna budskap får lätt en speciell attraktionskraft i tider då demokratier kämpar en ojämn kamp mot hög arbetslöshet. Då det demokratiska systemet inte förmår leverera kan grälla locktoner från odemokratiska rörelser väcka gensvar. Varje generation måste vinnas för demokratin, och demokratin måste alltid värnas. Aldrig någonsin får vi sänka garden mot fascismen! Inom den utvidgade europeiska union i vilken Sverige nu tar plats är det naturligt att de nordiska länderna samråder med och stöder varandra i frågor där de har gemensamma värderingar och intressen. Det är också en glädje för oss att notera att alla EU- länder önskade se Sverige som medlem av unionen och att vi under medlemsförhandlingarna fick starkt stöd inte minst av Danmark och Tyskland. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att traditionellt nära relationer med några av länderna i EU varken är eller bör vara liktydigt med permanent förutsägbara allianser. Om Sverige skall spela roll i utformningen av europeisk politik på bl.a. utrikesområdet måste vi betrakta samtliga EU-länder som goda och möjliga samarbetspartners. Vår trohet knyter vi till våra idéer och våra värderingar. I EU-länder kring Medelhavet finns en begriplig oro för att EU:s utvidgning mot norr och öster skall förskjuta de politiska perspektiven till nackdel för Sydeuropa. Det finns anledning för Sverige att visa att så inte alls behöver bli fallet. Av dessa skäl är det också viktigt att Sverige anstränger sig för att ytterligare bygga ut och stärka sina relationer med, framför allt, Frankrike, ett land som fyllt och fortsatt spelar en central roll i arbetet på att förverkliga idéerna om en nära och allt fastare europeisk samverkan - ett europeiskt förbund. "Hur blir det då med tanken på ett medborgarnas Europa?" "Lovade inte ni politiker att fixa arbetslösheten?" "Bryr sig EU om den arbetslöse EU- medborgaren?" "Vad gör ni för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män inom EU?" "När får vi en Europapolis som på allvar tar upp kampen mot narkotikahajar, vapensmugglare och terrorister?" "Inser ni politiker hur viktigt det är att sänka skatten på arbete - för de arbetslösas skull - och höja på den på sånt som skadar miljön - för naturens skull?" Frågor av detta slag ställs varje dag runt om i Europa. Frågorna i sig är en uppmaning till Europas ledare att ta itu med det som bekymrar Europamedborgarna. Den europeiska politiken måste - om medborgarna skall engagera sig för Europas sak - finna fäste hos dem som den ytterst är till för. Vanliga människor måste känna igen sig och sin vardag i den debatt som förs i de europeiska församlingarna. Därför är det också oerhört viktigt att alla vi medborgare i den europeiska unionen vet hur EU- lagar stiftas och vem som gör det. I ministerrådet - där i dag de flesta viktiga besluten tas - måste hemlighetsmakeriets rullgardiner dras upp så att offentlighetens ljus kan flöda in. Det är bra att den svenska regeringen förklarat att den alltid skall offentligt redovisa hur den röstat i olika lagstiftningsfrågor i EU:s ministerråd. Men det är inte mindre viktigt att vi också får veta hur andra länders EU-ministrar röstat. Vi svenskar måste ju - precis som andra EU-medborgare - rätta oss efter dessa lagar. Då är det, verkligen, inte för mycket begärt att vi också får veta vilka som röstat igenom dem. Av alla länder på jorden är det, om jag minns rätt, bara två som har offentlighetsprincipen inskriven i sina grundlagar. Det är Sverige och Finland. När dessa två länder nu inträder i EU är det av central betydelse att de genast visar den öppenhet de anser skall prägla ministerrådet och andra europeiska församlingar. Skulle Sverige och Finland vänta med detta, visa en tendens att anpassa sig till den praxis som nu råder, blir det svårt - ja, omöjligt - att bryta den vid en senare tidpunkt. Det är nu det gyllene tillfället finns. Låt oss inte missa det! Jag vill därför ställa frågan till regeringens företrädare: Kan vi lita på att regeringen - från första dagen Sverige är medlem av EU - ger full offentlighet åt hur alla i ministerrådet röstat i frågor som gäller EU:s lagar och rättsregler? Fru talman! När nyårsklockorna ringt in det nya året är vi med - med i en nära och omfattande union med 14 andra europeiska demokratier. Tillsammans med dem och, efter hand, allt fler nya medlemmar vill vi bygga Europa till ett gott hem för vår egen och för kommande generationer. Det är inget enkelt byggjobb och blir inte lättare av att "arkitekterna" ofta kivas om vem som har den bästa ritningen. Att bygga framtidens Europa är svårt, men att inte bygga det - att inte ens ställa upp på att försöka bygga det - vore än värre. Det vore ett oförlåtligt svek och en obegripbar dumhet! 0393108743200 N 2010-01-01 00:00:00 235938 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0942/#anf3