2349184 GI0940 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:40 Måndagen den 12 december 1994/95 40 1994-12-12 00:00:00 Totalförsvarsplikt Föredrogs 9EB4F0E4-40A1-4AC0-A06B-32AF737DA038 11 SIGRID BOLKÉUS (s) s Herr talman! Jag har anmält mig till debatten med anledning av min motion Fö3. Propositionen innehöll inga förslag om frågan om värnpliktigas totalvägran, och även om motionen blir avslagen ger jag inte upp hoppet om att ingen total- vägrare skall kallas in på nytt när en lagändring är på gång. Möjligheten att bestraffa finns ju kvar, men senareläggs. Utskottet har i motionssvar under årens lopp visat en otålighet över att frågan om totalvägran har dragits i långbänk. En rad utredningar har tagit upp frågan om sam- hällstjänst som alternativ till fängelse. När samhäll- stjänst infördes på prov 1990 kunde totalvägrare inte komma i fråga. De har inte behov av övervakning. I min första motion väckt 1991/92 ville jag ha en utredning om avkriminalisering av totalvägran mot värnplikt och möjligheten att, som i Nederländerna, överföra handläggning av samhällstjänst för totalväg- rare till t.ex. Socialdepartementet. Förslag om avkri- minalisering finns också med i detta betänkande i motion Fö1 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfver- strand. Genom att återigen hänvisa till Straffsystem- kommittén har utskottet gett besked om att totalväg- ran skall ses som ett brott även i framtiden. Jag är ledamot av Straffsystemkommittén, och vi har inte i uppdrag att överväga avkriminalisering av något slags brott. År 1990/91 avslogs motionerna om totalvägran, och utskottet erinrade om att Pliktutredningen skulle tillsättas. Året därpå ansåg utskottet att Pliktutredningen skulle avvaktas. Samma år, den 24 april 1992, i en interpellationsdebatt, fick jag följande besked av för- svarsminister Anders Björck: "Jag kan försäkra att plikturedningen sysslar med denna problematik in- klusive de utländska alternativ som finns - - -." Var- för kom det inte något förslag från utredningen? Jag har inte ens hört talas om något underlag för fortsatt beredning. Eftersom historien är intressant, fortsätter jag med försvarsutskottets betänkande år 1992/93. Där fram- gick det att Plikturedningen ansåg att det var angelä- get att överväga frågan och att detta bör ske inom den s.k. Straffsystemkommittén. Utskottet utgick från att regeringen skulle ta erforderliga initiativ. Där fanns en otålighet från utskottets sida. Inte kom det något uppdrag till utredningen. För ett par veckor sedan tog jag upp frågan vid ett sam- manträde. Vi fick veta att en informell kontakt togs för cirka två år sedan från departementet med utred- ningens sekretariat. Frågan dryftades om Straffsys- temkommittén kunde ta sig an ett nytt påföljdssystem för brott mot pliktlagarna. Resultatet blev att depar- tementet önskade ett snabbare förfarande än vad vi kunde åstadkomma. Under 1993/94 har utskottet erfarit att Pliktutred- ningen i den del som avser överväganden om nytt påföljdssystem har överlämnats till Justitiedeparte- mentet, där frågan för närvarande bereds. Utskottet förutsätter att frågan om påföljden för värnpliktsväg- rare härvid behandlas. När jag nu har läst min interpellationsdebatt med försvarsminister Anders Björck den 24 april 1992, är jag inte förvånad över att frågan förhalats och bollats hit och dit. Han sade: "Vi skall behålla den värn- pliktslagstiftning som vi har i sina grunddrag." Jag påtalade att Sverige står på Amnestys lista över länder som har samvetsfångar och att FN:s kommission för mänskliga rättigheter förordar att vapenfri tjänst skall vara i överensstämmelse med vägrarens övertygelse. Så svarade Anders Björck: "Talet om samvetsfångar är ett mycket farligt reso- nemang. Jag har träffat människor som anser sig vara samvetsfångar därför att de tvingats betala skatt på ett sätt de djupt ogillar." Ulla Hoffmann nämnde andra siffror angående kostnader. Men i interpellationssvaret fick jag veta att det kostade 15 miljoner kronor, förutom dom- stolskostnader, att hålla värnpliktiga i fängelse år 1991. Jag misstänkte att det var en alldeles för låg siffra. Jag skall hålla mig till totalvägrare. De hamnar först i tingsrätt, och de får oftast 60 dagsböter och villkorlig dom i två år. Många överklagar till hovrät- ten, som fastställer domen. Högsta domstolen tar i regel inte upp dessa fall. Efter cirka två år kommer en inkallelse igen, och totalvägraren döms till fyra må- naders fängelse. Anders Björck ansåg det vara ett fullkomligt ab- surt resonemang att göra en ekonomisk bedömning och frågade: "Är t.ex. våra kostnader rimliga att hålla rånare i fängelse? Är det rimliga kostnader att hålla ekonomiska brottslingar i fängelset?" Den inställning- en kan vara förklaringen till att Försvarsdepartementet inte har tagit de initiativ som utskottet har utgått från. Nog om den debatten. Nu har vi en ny försvars- minister. Sedan den 1 juli 1992 skall befälslämplighet vara ett kriterium för värnpliktsutbildning. Totalväg- rare kan ju inte fylla det kravet, även om många av dem är fritidsledare, socialarbetare, blivande lärare och präster. Enligt uppgifter i media anser sig försva- ret av besparingsskäl inte ha råd att kalla in mer än två tredjedelar av det totala antalet värnpliktiga nästa år. Herr talman! Utskottet skriver att en del totalväg- rar av ekonomiska eller andra skäl, t.ex. bekvämlig- het. Bengt som avtjänar sitt straff nu har betalat 7 200 kr i böter, han förlorar 27 000 kr i lön, sex semester- dagar samt har fått ta ledigt för de dagar det har varit rättegångar, förhör, m.m. Jag har brevväxlat med flera totalvägrare, och jag vet att det slipper inte ekonomiskt lindrigt undan. Tror verkligen någon i denna kammare att det är bekvämt att förhöras, flera gånger åtalas inför domstol och att sitta i fängelse? Ni skall veta att dessa grabbar sällan eller aldrig begått något som helst brott tidigare. För min del känner jag mig medskyldig till vad dessa unga grabbar och deras familjer får utstå och till att vi bestraffar dem för att fostran och skolundervis- ning satt så djupa spår. Jag har varit lärare i 25 år. Jag minns fredsmar- scher, fredsdemonstrationer, fredssånger och dikter om fred, vänskap och skrotade vapen. Hur många duvor, fredens symbol, har inte Sveriges elever klippt och ritat? Vi avbryter slagsmål och ägnar en stor del av undervisningstiden i skolan till konfliktlösning utan att ta till våld. Inom barnomsorgen förmanar vi skjut- glada grabbar med leksakspistoler. Vi, dvs. samhället, stöder att det inte skall finnas krigsleksaker att köpa. När denna ickevåldsfostran leder till en ickevåldsideo- logi hos dem så att de totalvägrar, får de samma sam- hälles hårdaste straff - nämligen fängelse. Ja, jag tycker att det är ovärdigt vårt land. Jag be- undrar Bengts föräldrar som oavlönade tar hand om unga samhällstjänstdömda och är handledare inom nykterhetsrörelsen, medan deras egen son just nu sitter i fängelse för totalvägran och längtar sig nästan sjuk efter sambon och dottern på tio månader. Det flesta som hittills dömts till samhällstjänst har begått våldsbrott. Det finns även många inom polisen, domstolarna och kriminalvården som tycker att det är orimligt att totalvägrare skall avtjäna fängelsestraff. Visst kan hotet om fängelse tänkas få några att acceptera vapen- fri tjänst inom försvaret. Men det beror inte på respek- ten för försvaret utan på rädsla för fängelsevistelsen. I utskottsbetänkandet motiverar utskottet sitt av- styrkande av min motion med att Straffsystemkom- mittén nyligen erhållit tilläggsdirektiv. I dessa tilläggsdirektiv gavs vi i uppgift att följa försöksverk- samheten om samhällstjänst. Vi befriades från att lägga fram ett särskilt delbetänkande om villkorlig frigivning. Den borgerliga regeringen kunde inte invänta utredningens förslag utan genomdrev tvåtredjedelsfrigivning i stället för halvtidsfrigivning för alla utom långtidarna. Varken sekretariatet eller vi som ingår i utred- ningen känner till att vi har fått några som helst di- rektiv föra att överväga påföljder för brott mot plikt- lagarna och inte heller några andra utpekade brottsty- per. Vad kan då vi i Straffsystemskommittén göra? Jo, vi kan utvidga möjligheten att dömas till t.ex. sam- hällstjänst i stället för fängelse. Det gör vi bl.a. genom att föreslå att kravet på övervakning skall tas bort. Det har varit den stötesten som har gjort att bl.a. totalväg- rare inte kommit i fråga för samhällstjänst. Totalväg- raren vill göra samhällstjänst bortkopplad från försva- ret. Den önskan uppfylls med vårt förslag. Om total- vägraren inte går med på samhällstjänst återstår, som för övriga brott, att straffet avtjänas i fängelse. Även om utskottet talar om att förslag och beslut skall fattas utan dröjsmål kommer det att ta tid innan den nya lagen om samhällstjänst träder i kraft. Den 31 oktober 1995 skall vårt stora betänkandet, där sam- hällstjänsten är en del, ha lämnat tryckeriet. Därefter skall vi ha en remissomgång som inte kan hastas igenom, propositionsskrivande och riksdagsbehand- ling. Skall vi låta ännu fler av våra unga normalt sköt- samma pojkar sitta i fängelse medan vi väntar på att den nya lagen om samhällstjänst skall träda i kraft? Det är min innerliga önskan att militära myndighe- ter avhåller sig från att på nytt kalla in totalvägrare när en lagändring är förestående. Jag frågar: Ställer försvarsministern och utskottet upp på en sådan vädjan eller rekommendation? Herr talman! Jag har inget yrkande, men jag kommer att stödja Miljöpartiets reservation. 0998031180101 N 2010-01-01 00:00:00 235745 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0940/#anf11