<anforande>
<dok_hangar_id>2349181</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0937</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:37 Onsdagen den 7 december</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>37</dok_nummer>
<dok_datum>1994-12-07 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Öresundsbron </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>4C998BBE-7ECA-4AD7-A5F7-B5CB1761E7E1</anforande_id>
<anforande_nummer>5</anforande_nummer>
<talare>OLOF JOHANSSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det var roligt att äntligen få höra en
broanhängare tala fritt ur hjärtat. De har inte varit så
många i den här talarstolen. Här har det som sagt
mera voterats än diskuterats.
Problemet är att man först voterade och därefter
prövade om detta var förenligt med miljön. Vi
behöver inte ta upp den gamla debatten, men denna
anrättning kryddades dessutom med att Georg
Andersson, på den tiden då han var
kommunikationsminister, sade till sin danske kollega
att tillståndsprövningen i Sverige mer var en
formalitet än en realitet. Detta uttalande finns för
säkerhets skull dokumenterat i protokoll. Detta sades
alltså innan tillståndslagstiftningen i Sverige hade
börjat tillämpas på det här ärendet. Det gäller
vattenlagen och naturresurslagen. På det sättet låser
man ett projekt.
Det är klart att det är svårt att efteråt erkänna att
man hade fel. Det är problemet, Bo Nilsson. När man
beter sig på det här sättet kan man inte ha fel sedan. I
så fall måste man erkänna att man har gjort ett
grundläggande fel i själva handläggningen av ärendet
som strider mot intentionerna i den svenska
miljölagstiftningen.
Jag skall också ta upp ekonomin. Det är mycket
anmärkningsvärt att ett projekt är försett med så
många garantier. Om man vore så säker på
framgången skulle man naturligtvis inte begära några
garantier över huvud taget, men det gör man i alla
sammanhang.
Det är svårt att hitta några svenska projekt där
man är klar över exakt hur man skall göra och hur
allting skall byggas utan att kalkylerna är klara.
Vad kommer t.ex. hela landanläggningen i Sverige
att kosta? Vem skall betala?
Citytunneln och förändringar i miljön är absolut
nödvändiga när tågsättens antal två- eller tredubblas
genom Malmö. Jag har själv varit nere och lyssnat på
de människor som bor där. Jag förstår dem som har
svårt att inse varför just de skall drabbas av den här
trafiken. Varför skall det gå miljöfarlig trafik rakt
igenom en tätort, som Karl-Erik Persson undrade? Det
är inte acceptabelt.
Jag konstaterar avslutningsvis att utskottet på
sidan 12 skriver att riksdagen skall ha möjlighet att
följa hur olika ekonomiska faktorer utvecklas. Det är
detta vi ber om här. Varför beaktar man då inte vad
danskarna säger i ett nytt material som är förödande
för hela projektets framtid?
</anforandetext>
<intressent_id>059100119006</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>235554</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0937/#anf5</protokoll_url_www>
</anforande>
