<anforande>
<dok_hangar_id>2349172</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0928</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:28 Onsdagen den 23 november</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>28</dok_nummer>
<dok_datum>1994-11-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Krigsmaterielexport </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>A7BB2A2C-0EAF-4474-B068-0B53805B6E56</anforande_id>
<anforande_nummer>73</anforande_nummer>
<talare>JAN JENNEHAG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag önskar att Maj Britt Theorin har
rätt, att vi faktiskt om några år kan konstatera att
svensk vapenindustri har minskat sin export. Om det
då har skett med en kraftfull insats av den
socialdemokratiska regeringen, så inte mig emot.
Men jag är skeptisk. Det räcker med att gå tillbaka
i historien, tycker jag, för att vara skeptisk. Det är inte
första gången de här faktorerna diskuteras, och det är
inte första gången det sägs att svensk vapenexport
skall vara restriktiv.
När det sedan gäller att svensk försvarsindustri
tillverkar produkter för svenska behov, menade jag i
mitt huvudanförande  att detta är i och för sig sant
men att det saknar betydelse. Dessa svenska
produkter, framtagna för svenska behov, fyller
utomordentligt väl behov också på andra ställen i
världen. Svenska bandvagnar går att köra på snö även
i andra länder, och de går att köra i sand, svenska
granatgevär fungerar utmärkt på andra ställen, osv.
Det är alltså ointressant att påstå att svensk
vapenindustri tillverkar endast för svenska behov.

</anforandetext>
<intressent_id>0509012622802</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>235084</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0928/#anf73</protokoll_url_www>
</anforande>
