2349157 GI0913 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:13 Fredagen den 21 oktober 1994/95 13 1994-10-21 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 12) allmänpolitisk debatt 4506C361-24C3-43CC-8FC6-CDA0037FD571 6 INGER DAVIDSON (kds) kds Fru talman! Jag skall i dag ägna hela mitt anförande åt en enda del av socialpolitiken, nämligen familjepolitiken. Jag gör det därför att jag hoppas att få svar på en del frågor på området, eftersom socialdemokraterna har aviserat så stora förändringar. Chatrine Pålsson kommer senare att ta upp andra delar av socialpolitiken. Vårdnadsbidrag är ett laddat ord som väcker starka reaktioner. Det associeras till hemmafruns återkomst, en rak snitslad bana tillbaka till spisen - beviset på kvinnofrigörelsens nära förestående död. Sådana missuppfattningar vädras ofta, särskilt av vissa storstadskvinnor och företrädesvis socialdemokratiska politiker. Men många många vanliga dubbelarbetande, arbetstyngda föräldrar har länge efterlyst ett system som skulle ge dem möjlighet att ägna mer tid åt barnen och att utforma barnomsorgen som den passar just dem. Vårdnadsbidraget är helt enkelt ett sådant system. För 40 år sedan ansågs det naturligt att alla barn togs om hand av sina egna mammor. På 60- och 70- talen började daghemsutbyggnaden att ta fart, och efter hand började dagis ses som det naturliga sättet att ge barn omsorg. Sanningen är väl att det inte går att säga att det ena eller det andra är det naturliga. En kombination, som anpassas efter barnets ålder och behov och där både mamman och pappan tar ansvar för omsorgen, är säkert det som de flesta i dag eftersträvar och tycker är det mest naturliga. Få, om ens någon, vill återgå till 50-talsmodellen med en hemmafru som ägnar hela sitt vuxenliv åt att sköta man och barn. Få, om ens någon, vill å andra sidan lämna ifrån sig sin ettåring under 8-10 timmar per dag för att förvärvsarbeta på heltid. Detta borde vara utgångspunkten för en mer nyanserad diskussion än den som ofta förs i dag. Många undersökningar visar att väldigt många föräldrar skulle vilja förlänga tiden tillsammans med barnet, åtminstone några månader eller ett par år efter föräldraförsäkringen, gärna på heltid, men om det inte är möjligt så åtminstone på halvtid. Vi politiker kan tycka vad vi vill om det. Vi kan moralisera över det, vilket är vad en del politiker ofta gör. De kvinnor som vågar förlänga föräldraledigheten, utöver den tid föräldraförsäkringen gäller, anses ha fastnat i något slags skickligt gillrad kvinnofälla som bara är till för att undertrycka dem och utestänga dem från arbetsmarknaden under resten av livet. Inom parentes sagt är dess bättre inställningen än så länge en annan om en man gör samma val. Det är detta som gör att vårdnadsbidraget upplevs som så farligt. Det öppnar ju för nya valmöjligheter som framför allt vi lättledda kvinnor inte förväntas klara av och som därför kommer att leda oss i fördärvet. Däri ligger förklaringen till det hårdhjärtade motståndet mot det från socialdemokraternas sida. Sedan kan de tala om ekonomi hur mycket som helst. Det finns många tänkbara sätt att utnyttja vårdnadsbidraget. De far- och morföräldrar som i dag åtagit sig att sköta om sina barnbarn, ofta därför att mammorna är ensamstående, kan t.ex. få en liten ersättning för den insatsen. Ett par familjer kan slå sig samman och dela på barnomsorgen. För några, som gärna vill det, kan vårdnadsbidraget göra det möjligt att vara hemma några månader extra på heltid. De som sparat dagar från föräldraförsäkringen kan kanske dryga ut pengarna med vårdnadsbidraget och sköta barnet själva ytterligare några månader, om det är vad de vill göra. Kort sagt öppnas ett antal möjligheter att välja den barnomsorgsform som passar barn och föräldrar bäst. För oss kristdemokrater är detta, dvs. föräldrarnas möjlighet att anpassa barnomsorgen efter barnens behov, den viktigaste anledningen till att vi arbetat så intensivt för ett vårdnadsbidrag och att det också infördes den 1 juli i år. Men det finns fler orsaker. Kostnaderna för de olika formerna av familjepolitiskt stöd är i dag mycket stora. Trots detta är det ca 100 000 barn som inte får del av de subventionerade barnomsorgsformerna. Det kan ha flera orsaker. Det kan vara så att deras föräldrar skiftarbetar och inte kan anpassa sig efter de tider som erbjuds inom den offentliga barnomsorgen. Det kan också bero på att föräldrarna bor i glesbygd, där det inte finns någon subventionerad barnomsorg. De kan också ha valt att vara hemma på heltid med sina barn, trots ansträngd ekonomi. Vårdnadsbidraget minskar åtminstone delvis de stora orättvisor mellan olika barnfamiljer som det tidigare systemet åstadkom, även om summan självfallet är för liten för att helt utjämna orättvisorna. Under valrörelsen användes vårdnadsbidraget ständigt som ett slagträ av Socialdemokraterna. Felaktigheterna var mer regel än undantag när man talade om det här systemet. Introduktionskostnaden överdrevs kategoriskt. Det påstods att högavlönade kunde få både vårdnadsbidrag och subventionerad barnomsorg. Ena gången var det bara direktörsfruar som skulle ha glädje av vårdnadsbidraget, och andra gången uppmanades föräldrarna att inte anpassa sig till det nya systemet, eftersom det ändå skulle rivas upp snarast, utan övergångsregler. Tala om maktfullkomlighet! Hur ser då facit ut efter tre månader med vårdnadsbidrag? Det finns statistik t.o.m. september månad. Föräldrarna kan inte sägas ha tagit avstånd från systemet. Det finns tydligen fler direktörsfruar i Sverige än vi trodde. Sju av tio familjer väljer nämligen vårdnadsbidrag för att kunna kombinera jobb och barn på ett mer flexibelt sätt. Av dem som får vårdnadsbidrag tar nästan 70 % ut hela bidraget, vilket innebär att de antingen har privat barnomsorg eller själva är hemma. Drygt 25 % arbetar deltid, har barnet mellan 15 och 30 timmar i kommunal barnomsorg och får ett tillskott på 700 kr i form av vårdnadsbidrag. Återstående 5 % utnyttjar kommunal omsorg upp till 15 timmar och får därmed ett tillskott på 1 350 kr i form av vårdnadsbidrag. För de 30 % av barnfamiljerna som inte alls valt vårdnadsbidrag har ingenting förändrats. Tvärtemot vad många förutspådde har dessutom antalet som tar ut vårdnadsbidrag ökat under september månad. Fru talman! När jag lyssnade på Ingvar Carlssons regeringsförklaring fick jag ett litet hopp om att även Socialdemokraterna hade uppmärksammat föräldrarnas stora intresse för vårdnadsbidraget och åtminstone ville räkna något på vad det skulle innebära att riva upp det innan vallöftet, eller snarare valhotet, förverkligades. Men det var tyvärr en missuppfattning. Anna Hedborg har redan sagt här i kammaren att Socialdemokraterna står fast vid att vårdnadsbidraget skall avskaffas. Det gjorde hon i ett frågesvar i tisdags kväll. Av det framgår mycket tydligt att Anna Hedborg inte tycks ha förstått hur systemet fungerar. Hon påstår nämligen att föräldrarna mer eller mindre tvingats ta emot det mot sin vilja, eftersom man inte kan tacka nej till ett bidrag som erbjuds. Det är ett mycket märkligt påstående. Konstruktionen är ju gjord så att man antingen väljer kommunalt subventionerad barnomsorg eller vårdnadsbidrag och därmed ordnar barnomsorgen på annat sätt. Menar Anna Hedborg verkligen att föräldrar som har sitt barn på dagis och helst vill fortsätta med det tvingas lämna den platsen och i stället ansöka om vårdnadsbidrag? I så fall är det en så stor andel som 70 % som känner sig tvingade. Nej, Anna Hedborg; trots vissa brister, som också jag kan se, har systemet med vårdnadsbidrag på mycket kort tid lett till att fler och fler föräldrar kunnat anpassa sin arbetstid och utforma sin barnomsorg på ett sätt som passar dem själva. Vilket sätt det är vet varken jag eller Anna Hedborg. Skillnaden mellan oss är att jag accepterar det, medan Anna Hedborg vill gå tillbaka till ett system där allt sker i endast en, lätt kontrollerad form. Fru talman! Nu är ju inte vårdnadsbidraget den enda reform som beslutats på familjepolitikens område under den förra mandatperioden. Den 1 januari 1995 träder barnomsorgslagen i kraft. Den innebär att barn över ett år har rätt till kommunal barnomsorg om föräldrarna arbetar eller studerar. I en intervju som SKTF nyligen genomfört svarar 45 % av kommunerna att de inte klarar att leva upp till den lagen. Kommunförbundets beräkningar visar att det innebär en merkostnad för kommunerna på minst 3 miljarder kronor. Men inga nya pengar har aviserats till de redan hårt pressade kommunerna. Den enda möjligheten att få ekvationen att gå ihop någorlunda är faktiskt kombinationen barnomsorgslag-vårdnadsbidrag. Om vårdnadsbidraget skrotas drabbas alltså inte bara alla de föräldrar som valt det och inrättat sig efter det, utan också alla de föräldrar som inte kan få den dagisplats de efterfrågar och har rätt till, eftersom kommunernas dåliga ekonomi gör det omöjligt. Vårdnadsbidraget lättar på trycket, inte bara för arbetstyngda småbarnsföräldrar utan också för budgettyngda kommunpolitiker. Det sambandet borde åtminstone finansministern fundera över, om Anna Hedborg väljer att inte göra det. 0820673454606 N 2010-01-01 00:00:00 234276 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0913/#anf6