<anforande>
<dok_hangar_id>2349157</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0913</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:13 Fredagen den 21 oktober</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>13</dok_nummer>
<dok_datum>1994-10-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 12)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>allmänpolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>48213A5E-EC80-4679-B9C5-8962E003C27C</anforande_id>
<anforande_nummer>42</anforande_nummer>
<talare>LENNART KLOCKARE (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag håller med Gullan Lindblad när
hon säger att ingen skall vara oförsäkrad. Det förstår
jag. Men vad jag talar om är nivån på den försäkring
som man skall ha.
Om man skall teckna en privat försäkring
förutsätts det att man har ett hälsotillstånd som gör att
man blir godkänd av försäkringsbolagen som kund.
Om man skall ha ett system med en låg nivå och om
man är tvungen att förlita sig på försäkringsbolagens
välvilja, kommer detta att drabba dem som är födda
med ett handikapp eller med ohälsa eller dem som har
blivit handikappade under sitt yrkesverksamma liv.
Jag vill ta upp ett exempel. I en av
aftontidningarna i går stod det om ett litet barn.
Föräldrarna hade försäkrat barnet från det att det var
nyfött. Men efter ett antal månader visade det sig att
barnet hade drabbats av sjukdom. Då sade
försäkringsbolaget upp den tecknade försäkringen.
Detta belyser faran med att frångå
inkomstbortfallsprincipen.
</anforandetext>
<intressent_id>0708483204009</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>234312</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0913/#anf42</protokoll_url_www>
</anforande>
