<anforande>
<dok_hangar_id>2349157</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0913</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:13 Fredagen den 21 oktober</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>13</dok_nummer>
<dok_datum>1994-10-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 12)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>allmänpolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>0E72CAB4-F1B8-49AF-85FD-CE28D834D1E1</anforande_id>
<anforande_nummer>13</anforande_nummer>
<talare>INGER DAVIDSON (kds)</talare>
<parti>kds</parti>
<anforandetext>Fru talman! Nej, Ragnhild Pohanka, detta är
verkligen inte den enda socialpolitiska fråga vi
intresserar oss för. Men jag bedömer att detta är den
enda gången vi har chansen att få en ordentlig debatt
om detta i kammaren innan Socialdemokraterna river
upp beslutet. Jag hade hoppats på en debatt, även om
det nu inte blev så.
Jag vill fortsätta att rikta mig till Ragnhild
Pohanka ett tag. Hon säger att vårdnadsbidraget är en
fickpeng, och hon undrar hur den kan hjälpa en
arbetslös ensamstående mamma. Om mamman är
arbetslös tror jag att 2 000 kr per månad kan vara ett
bra tillskott till arbetslöshetsersättningen.
Däremot tycker jag Ragnhild Pohanka i övrigt har
framfört en poäng. Konstruktionen kom att bli så att
ensamstående mammor har haft svårt att utnyttja
vårdnadsbidraget för att kunna skära ned på
arbetstiden. Det var ju egentligen en av grundtankarna
med reformen. Jag vill gärna vara med om att
förändra 30-timmarsregeln. Men det är en helt annan
sak än att hela systemet skulle vara orättvist.
Anna Hedborg säger att många frågor kommer att
lösas på kommunal nivå. Det tycker jag låter lovande.
Jag håller med om att kommunen ofta är den bästa
platsen, eftersom den kommunala nivån ligger
närmare människorna än den statliga. Då blir besluten
ofta bättre.
Men Anna Hedborg vet lika väl som jag att
lagstiftningen sätter gränser för vad kommunerna får
och inte får göra. Det gäller inte minst på
familjepolitikens område. Den barnomsorgslag som
beslutades under förra perioden kommer att vara kvar,
men vårdnadsbidraget - som var den naturliga
kopplingen till barnomsorgslagen - försvinner.
Kommunalt utformade vårdnadsbidrag är inte
tillåtna i dag. Kommunallagen förbjuder sådana. Kan
Anna Hedborg tänka sig att föreslå ändringar i den
regeln i kommunallagen, så att den kommunala
demokratin får blomstra även på det området? Då
kanske vi får se helt nya lösningar, litet olika
lösningar i olika kommuner. Det behöver inte vara
någon nackdel.
På vilket sätt, Eva Zetterberg, är vårdnadsbidraget
inte särskilt rättvist? Kan det system som vi tydligen
skall återgå till anses rättvisare? Var ligger rättvisan
för föräldrarna till de hundra tusen barn som innan
vårdnadsbidraget infördes inte fick del av den
subventionerade omsorgen? De kommer antagligen
inte heller i framtiden att få del av omsorgen, därför
att de bor på fel ställe eller andra förhållanden gör det
omöjligt.
Hur vill Eva Zetterberg lösa problemet med
finansieringen till kommunerna när barnomsorgslagen
införs? Kommunförbundet har räknat ut att lagen
kommer att kosta 3,4 miljarder kronor. Varifrån skall
de pengarna tas? Vilka andra områden skall drabbas
inom den kommunala sektorn som redan, mycket
riktigt, har en kärv ekonomi?
</anforandetext>
<intressent_id>0820673454606</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>234283</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0913/#anf13</protokoll_url_www>
</anforande>
