2349157 GI0913 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:13 Fredagen den 21 oktober 1994/95 13 1994-10-21 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 12) allmänpolitisk debatt BF13A0BA-9DF2-4B31-8911-8F239D3DE5CE 1 GULLAN LINDBLAD (m) m Fru talman! Utan någon som helst sidvördnad mot statsrådet Hedborg beklagar jag att socialministern inte är närvarande vid denna första socialpolitiska debatt efter regeringsskiftet. Enligt regeringsförklaringen ser den socialdemokratiska regeringen som en av sina främsta uppgifter att "värna och utveckla välfärden". Jag vill påstå att samtliga riksdagspartier torde ha detta som sin målsättning. Men det råder kanske en viss skillnad mellan partierna dels om vad vi menar med social välfärd, dels om vägen att nå målet. För oss moderater är själva grunden till välfärd en god stabil samhällsekonomi, väl fungerande små gemenskaper och ett personligt ansvarstagande för sig själv och sina närstående, samtidigt som det skall finnas ett gemensamt ansvar för att alla skall kunna känna social trygghet vid t.ex. sjukdom, arbetslöshet eller ålderdom. Det skall finnas stor frihet att utforma sitt eget liv under ansvar för sig själv och andra. Det skall också finnas valfrihet mellan olika alternativ även när det gäller vård, omsorg och sociala trygghetssystem, som vi alla på något sätt blir beroende av i olika skeden av livet. Det är också viktigt att ta till vara all den idealitet som finns hos organisationer och enskilda i arbete för sina medmänniskor. Regeringen anser att årets val har visat att medborgarna slår vakt om "den svenska modellen" och att den generella välfärdspolitiken skall utvecklas. Vad menas då med "den svenska modellen", ett begrepp som hitintills närmast har sammanknippats med arbetsmarknadspolitiken? Är det en fullständig återgång till offentliga monopol och till politikers totala beslutanderätt över människors liv? Regeringsförklaringen som helhet är en mycket flummig produkt. Och efter att ena dagen ha hört skolministerns uttalande om skolpengen och nästa dag ett återtagande av hennes utsago från en ledamot i utbildningsutskottet, vet man över huvud taget inte vad som gäller. Men så mycket framstår klart att det mesta av vad den borgerliga regeringen har åstadkommit av valfrihetsreformer kommer att rivas upp. Vårdfrågorna kommer senare att tas upp av Liselotte Wågö, men jag vill gärna veta om det som har sagts om vården och om en återgång till landstingsmonopolet äger giltighet även för den övriga sociala sektorn. "Starta inte eget", säger socialministern i tidningen Dagens Medicin myndigt, t.ex. om läkare och sjukgymnaster i vården. Gäller samma bistra besked för sjuksköterskor, ålderdomshemsföreståndare och barnomsorgspersonal i kommunerna? Jag har inte minst i valrörelsen mött många kvinnor inom barnomsorg och äldreomsorg som är lyckliga över att finna utlopp för sin kreativitet, sina idéer och sin längtan att göra det allra bästa för barn eller åldringar i egen småskalig verksamhet. Skall det sättas stopp för fortsatta kommunala entreprenader nu när kommuner och landsting har färgats röda? Kommer lex Pysslingen, som förbjuder alternativ barnomsorg, att återinföras eller kommer barnomsorgspersonal även fortsättningsvis att kunna bedriva egen verksamhet? Detta är viktiga frågor när det gäller människors valfrihet mellan olika alternativ inom omsorgen och också när det gäller alla de kvinnor som tidigare har varit helt beroende av de offentliga monopolen. Skall vi nu gå tillbaka till kommunala och landstingskommunala monopol? Det är en viktig fråga. Är det detta som avses med "den svenska modellen"? Är det inte ens det faktum att privat bedriven omsorg oftast ställer sig billigare för det offentliga en anledning till att tillåta även alternativ verksamhet? Det är viktigt att statsrådet ger oss ett svar på denna fråga till ledning för kommunerna. Och familjepolitiken? Vi vet nu att regeringen tänker göra allvar av sitt hot i valrörelsen om att ta bort vårdnadsbidraget och därtill införa vissa sanktioner om man inte lever som regeringen lär. Statsrådet torde vara väl medveten om att ca 75 % av alla berättigade familjer har ansökt om vårdnadsbidrag. Det är inte av ekonomiska skäl som regeringen gör sin bortoperation. Vårdnadsbidraget är redan finansierat, och det skulle innebära en betydande besparing för kommunerna med ett fortsatt vårdnadsbidrag och avdragsrätt för barnomsorgskostnader. För många familjer är det just detta lilla tillskott som vårdnadsbidraget ger som gör att familjen själv kan handha vården och fostran av de små barnen under något år. Det är många småbarnsföräldrar som i dag är förtvivlade över att behöva ställa sig i arbetslöshets- och socialbidragskön. Är detta den svenska modell som regeringen berömmer sig av? Är detta att sätta "barnens behov och rättigheter i första rummet", som det står i regeringsförklaringen? Och för att inte tala om de kommunalskattehöjningar som nu väntar i många kommuner! Det är just de små - låginkomsttagarna och deras familjer - som kommer att drabbas hårdast av socialdemokratisk politik. Det är dessa familjer som socialdemokraterna säger sig värna mest om. Detta framgick tydligt av ett TV- program häromkvällen. Så till den generella välfärden. Hur pass generell är den egentligen i dag? Den är generell i den bemärkelsen att de flesta människor omfattas av de sociala systemen, men det enda riktigt generella systemet är faktiskt barnbidraget som utgår lika för alla. Socialförsäkringssystemen ger mycket varierande belopp och ställer också vissa krav för att ersättning skall kunna utgå. Det generella system som den borgerliga regeringen införde med en allmän arbetslöshetsförsäkring skall ni nu ta bort. Återigen handlar det om ideologiska skäl. Det är viktigare med fackets makt än med en generell arbetslöshetsförsäkring. Regeringen talar sannerligen med kluven tunga. För närvarande pågår det en utredning om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Det är en from förhoppning att utredarna skall vara lika konstruktiva som Pensionsarbetsgruppen har varit - det vill jag gärna ge en eloge för. Det är därför litet svårt att debattera just socialförsäkringarna i dag. I pensionsfrågan har vi ju redan fattat ett principbeslut, och en uppföljningsgrupp, där statsrådet själv ingår, arbetar nu med frågan. Låt mig slutligen säga några ord om den moderata inställningen till socialförsäkringarna. Det är nödvändigt att göra det, eftersom det i den politiska debatten - inte minst i fackförbundspressen under valrörelsen - florerat de mest befängda påståenden om vad moderat socialpolitik innebär. Låt mig erinra om att vi när det gäller många av de stora förändringar som har skett på senare år har haft en bred enighet, bl.a. vid krisuppgörelserna. De besparingar som har gjorts har varit nödvändiga av samhällsekonomiska skäl. Men de borde ha gjorts långt tidigare enligt de förslag som vi moderater har lagt fram under många år. Då hade besparingarna inte drabbat människor så hårt. Man hade haft tid på sig. Systemen tilläts att gå så långt att de urartade och inte kunde bära sina egna kostnader. Förändringarna har nu bidragit till att vi har fått ett sundare förhållningssätt till försäkringarna, ett större eget ansvarstagande och en ökad respekt för de sociala systemen. I förlängningen torde detta innebära att vi också i framtiden kommer att kunna ge människor ett gott skydd. I det moderata handlingsprogrammet slår vi fast att medborgarna skall vara obligatoriskt försäkrade, att försäkringen skall motsvara en viss del av inkomsten och att det alltid skall finnas en viss miniminivå för alla, oavsett om man betalar sina avgifter eller ej. Det förutsätter en offentlig finansiering, dvs. en skattefinansiering. Vi vill öka den enskildes ansvar genom något lägre ersättningsnivåer men med möjlighet till kompletterande försäkringar. Vi vill ha ett ökat samband mellan avgifter och förmåner. Vi håller öppet för att även privata försäkringsbolag skall kunna teckna försäkringar. Men observera: Ingen skall stå utanför den sociala tryggheten. Vi menar att egenavgifter bör införas, men då skall dessa avgifter vara avdragsgilla. Vi anser vidare att arbetsskadeförsäkringen bör vara parternas ansvar. För närvarande förs en, vill jag säga, konstruktiv debatt vad gäller socialförsäkringarna, ofta mycket långtgående, av inte minst socialdemokratiska debattörer. Att döma av vad som synes har den debatten tyvärr inte nått detta hus eller regeringen. Men den debatten är nödvändig. Vi har alla ett ansvar för att försäkringarna är robusta och stabila och att vi även i framtiden kan räkna med en social trygghet. Fru talman! I regeringsförklaringen talas det mycket om samarbete och samförstånd. Det är därför av mycket stort intresse för oss som arbetar med de sociala frågorna - personligen har jag gjort det i över 30 år, dvs. hela min arbetsföra tid. Jag vill veta om det finns någon innebörd bakom dessa ord, eller om det är som vi misstänker och som vi hittills har funnit det vara, att det egentligen enbart rör sig om återställarpolitik, dvs. en politik om att riva upp allt den borgerliga regeringen har åstadkommit och att söka konfrontation. 0816308745507 N 2010-01-01 00:00:00 234271 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0913/#anf1