2349264 GI09120 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:120 Onsdagen den 14 juni 1994/95 120 1995-06-14 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig bud- getreglering för budgetåret 1995/96 (prop. 7A4C30E4-9631-4B04-BF29-F639529F0698 12 ROY OTTOSSON (mp) mp Fru talman! Ett flertal landsting rapporterar nu att vårdköerna återigen växer, och det är risk att vårdga- rantin inte kan uppfyllas. Från kommunerna har det i dagarna kommit alarmerande rapporter om snabbt växande köer till de barnpsykiatriska klinikerna. Det här är några allvarliga signaler som vi måste lyssna till, oroas över och ta på blodigaste allvar. De är tecken på att statens sparande nu har börjat drabba välfärdssamhällets kärna. De är tecken på att staten inte i alla delar sparar på rätt sätt och på rätt ställe. Vi i Miljöpartiet de gröna kritiserade komplette- ringspropositionen när den kom i april för att den innebar betydande neddragningar på kommunsektorn, sammantaget beräknade till 9 miljarder kronor. Detta slår mot välfärdens kärna; t.ex. på vården, omsorgen och skolan. Vi i Miljöpartiet pekade på andra möjlig- heter till besparingar: militärt försvar, motorvägar, bidrag och ersättningar till relativt välbeställda perso- ner och företag. Tyvärr måste jag nu upprepa min kritik. Finansut- skottets majoritet har i allt godtagit den del av statens budgetförstärkningar som medför försämrade förhål- landen för kommunsektorn och som därmed slår rakt mot välfärdens innersta och viktigaste delar. Det är en obepriplig politik med tanke på att den leder till ökad arbetslöshet och omfattande kostnader för staten. Nettobesparingen blir i slutändan mycket liten, och på lång sikt kan detta leda till sämre ekonomi på grund av att människor varaktigt ställs utanför ar- betsmarknaden. Jag tog upp den här kritiken i riksdagsdebatten i går om kommunerna men fick då inget som helst bemötande eller svar från regeringspartiet. Kritiken mot nedrustningen och urholkningen av välfärdens själva kärnområden bemöttes med största möjliga tystnad. Har socialdemokraterna något att säga till svenska folket och alla dem som drabbas i dag? Vi i Miljöpartiet de gröna är övertygade om att Sverige som stat och nation snart kan ta sig ur sina enorma ekonomiska problem. Men med ett budgetun- derskott som omfattar nästan en fjärdedel av statens samlade utgifter, med långa räntor som på grund av internationellt misstroende ligger mer än 4 procenten- heter högre än omvärldens, och med en kolossal statsskuld vars räntekostnader överstiger vad barnbi- draget, ålderspensionen och sjukpenningen kostar sammantaget krävs det många, både radikala och långtgående, åtgärder. I det läget kan man inte, som Vänsterpartiet nu fö- reslår, slå sig till ro och låta utgifterna återigen börja växa. Men man kan inte heller, som Moderaterna kräver, spara så hårt att välfärden helt enkelt sparas bort. Fru talman! Målen i den ekonomiska politiken är inte ekonomiska. Det är inte BNP-talet, inflationssiff- ran, ränteprocenten eller skuldkvoten som är målen. Målen måste i stället handla om livskvalitet, social rättvisa, låg arbetslöshet och en miljömässigt långsik- tigt hållbar utveckling. De ekonomiska nyckeltalen är viktiga som delar i en större verklighet. Det sätt på vilket ekonomin han- teras och hur den utvecklas har stora, ibland enorma återverkningar på resten av verkligheten. Men verk- ligheten, samhället och livet kan aldrig reduceras till ekonomi. I måndags kunde finansministern presentera Sve- riges första konvergensprogram, dvs. den ekonomiska rapporten till EU-kommissionen och rådet enligt kra- ven i Maastrichtfördraget. Jag hade helst sett att Sve- rige hade stannat utanför EU och Maastrichtfördraget men svenska folket ville ju annorlunda i folkomröst- ningen i höstas. Folkomröstningen skall respekteras, och följden är bl.a. att nödvändigheten av ett konvergensprogram har uppstått. Regeringen inbjöd alla oppositionspartier att delta i ett samarbete om konvergensprogrammet i våras. Vi har från Miljöpartiets sida gått in för att arbeta för att vidga det programmet till en bred ekonomisk- politisk programförklaring, så att det inte bara handlar om de fem snäva kriterier som ingår i Maastrichtför- draget. Vi ser den rapporten som ett utmärkt tillfälle att demonstrera en bredare politisk enighet kring saneringen av statsfinanserna - den avgörande frågan för att återvinna omvärldens förtroende för svensk ekonomi. De fem konvergenskraven om prisökningstakt, statsunderskott, statsskuld, räntenivå och valutastabili- tet måste kompletteras med åtminstone två ytterligare krav om lägre arbetslöshet och bättre miljö. Den en- sidiga tanken att åstadkomma en snabb ekonomisk tillväxt måste ersättas med ett mer verklighetsnära synsätt. Det gäller i stället att åstadkomma en lång- siktigt hållbar ekonomisk utveckling, med starkt utta- lade sociala och miljömässiga mål. Slutligen, men inte minst, har det för vår del gällt att göra klart för EU:s kommission och råd att Sverige inte har fattat beslut om att gå in i den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Folkomröstningen i höstas gällde inte EMU. När Sverige har klarat kon- vergenskriterierna kan EU-rådet besluta att vi får gå med, men det är Sveriges riksdag som skall avgöra om vi gör det eller ej. Helst skulle vi se att det sker efter en folkomröstning. Allt detta - med undantag av folkomröstningskra- vet och en del annat - har vi efter förhandlingar med regeringen fått med i konvergensprogrammet. Vi har därför kunnat ställa oss bakom det. Jag vill därmed svara på Johan Lönnroths fråga om vad vi har fått med. Han kan jämföra det utkast som vi såg i förra veckan med det som blev resultatet i måndags. Det är många betydande skillnader i skrivningarna. Vi har lyckats jämställa sysselsätt- ningsmålet och miljömålet med de andra fem konver- genskriterierna för Sveriges del, och det är mycket viktigt. Det är utmärkt att även Centerpartiet och kds har ställt sig bakom programmet. Jag beklagar att Väns- terpartiet inte klarar det - det beror väl på att man inte är beredd att spara och förstärka statens budget lika mycket. Det hade emellertid varit ännu bättre om konver- gensprogrammet i sig diskuterades och beslutades av riksdagen. Så är inte fallet, utan det är nu regeringen själv som fattar beslutet. Det beklagar jag. Jag vill också beklaga att regeringen inte var be- redd att gå in i seriösa diskussioner tidigare när det gällde kompletteringspropositionen. Då hade vi med största sannolikhet haft en betydligt bättre ekonomisk politik att ta ställning till i dag. Från Miljöpartiets sida har vi inte mindre än 33 olika reservationer fogade till betänkandet. Hade vi vunnit gehör för den politik som nu redovisas i kon- vergensprogrammet också i detta betänkande från finansutskottet, hade reservationerna naturligtvis blivit betydligt färre. Vi anser att besparingarna som nu görs slår alltför hårt mot socialt utsatta grupper, låginkomsttagare, u- hjälp, vård, omsorg, skola och miljöarbetet. I stället borde betydligt större besparingar göras på det militä- ra försvaret, på motorvägsbyggen, på bidrag i olika former till relativt välbeställda personer och företag. Vi i Miljöpartiet föreslår på det sättet att ytterligare 8 miljarder kronor tas hem i besparingar under budget- året 1995/96. Dessutom klarar vi av att sänka både arbetsgivar- avgifterna och matmomsen. Det bekostar vi i huvud- sak genom höjda miljö- och energiskatter. Det ingår alltså i en skatteväxling. Nettoförbättringen jämfört med regeringens budgetförslag är 5 miljarder kronor i vårt förslag. Skälen till att vi går längre i budgetsaneringen än regeringen och majoriteten här i riksdagen är flera. För det första gör vi inte en lika optimistisk be- dömning av den inhemska konsumtionens utveckling. Vi tror att sparandet kommer att fortsätta att vara högt. Människorna kan inte, som förr, lita lika mycket på farbror staten som ekonomisk garant på ålderns höst, när man får barn eller när man blir sjuk eller arbetslös. Samtidigt tenderar boendet att bli dyrare, beroende både på det höga ränteläget och på ned- dragningar av olika subventioner. Med fortsatt högt sparande blir det också en lägre inhemsk konsumtion och en långsammare ekonomisk återhämtning. För det andra vill vi ha en bättre säkerhetsmargi- nal, eftersom nästa lågkonjunktur sannolikt väntar om hörnet. Regeringen, liksom majoriteten i riksdagen, har räknat på en långsiktig trend utan konjunkturer - vilket i sig kan ha en viss poäng. Men risken är up- penbart den att man därigenom skapar en alltför op- timistisk bild. För det tredje bör budgetsaneringen gå så snabbt som möjligt för att på så sätt minska de sammanlagda förlusterna för stat och samhälle så mycket som möj- ligt. De beror på att räntorna på statsskulden ökar och äter oss ur boet. Det beror också på att omvärldens misstroende ger alltför höga räntor och svag valuta. Vi framförde den här kritiken redan i januari, då regeringen lade fram sin ursprungliga finansplan och budgetpropositionen för 1995/96. Kompletteringspro- positionen innebar betydande förbättringar, genom att en rad förstärkningar i budgeten tidigarelades och kompletterades med nya. I vårt motförslag till rege- ringens förslag i januari krävde vi en nettobudgetför- stärkning på ytterligare 10 miljarder, men nu kan vi alltså nöja oss med 5 miljarder. I konvergensprogrammet slås dessutom fast att budgetförstärkningar på totalt 16 miljarder för åren 1997 och 1998 måste göras för att få budgeten i ba- lans. Därtill utlovas en minskning av statsskulden med 50 miljarder genom utförsäljning av bl.a. Securum och Retriva. Genom dessa åtgärder har regeringen stegvis närmat sig våra bedömningar och våra krav på budgetförstärkningar. Det är också själva grundförut- sättningen för att vi har kunnat enas med regeringen i konvergensprogrammet. Fru talman! Jag skall nu gå in på några särskilt viktiga förslag där vi har reserverat oss till betänkan- det. Vi har sagt bestämt nej till sänkningen av ersätt- ningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen, föräldraför- säkringen och sjukpenningen till 75 %. Vi anser att ersättningsnivån 80 % skall bibehållas för de första 144 000 kr som man tjänar. För den eventuella del av inkomsten som överstiger 144 000 kr föreslår vi att ersättningen sänks till hälften, dvs. 40 %. Det betyder att vi sparar mer på dem som tjänar mer och minskar trycket på låginkomsttagarna. Med hänsyn till statens dåliga finanser anser vi att det inte längre är rimligt att bibehålla de förmånliga villkoren för medel- och höginkomsttagarna. Med hänsyn till rimliga krav på social rättvisa, risken för ökade kostnader i socialbi- dragssystemet och risken för att ytterligare strypa den inhemska konsumtionen, anser vi att låginkomsttagar- na måste undantas från besparingar i socialförsäk- ringssystemet. Det här ger en större besparing för staten än en generell sänkning till 75 %, dvs. ytterligare ungefär 2 miljarder kronor. Jag noterar med viss besvikelse att inget annat parti ännu har stött det här kravet, men vi hoppas fortfarande att insikten om nödvändigheten av den här typen av besparingar kommer snart. Vi kan inte fort- sätta att sänka generellt. Fru talman! Vi i De gröna kräver nu en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 3,5 procentenheter för nästa budgetår och samtidigt att kommunerna får behålla sina minskade kostnader till följd av detta. Det motsvarar med god marginal vad höjningen av ege- navgifterna kostar kommunsektorn. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna gynnar också bl.a. återvinningsindustri, tjänstesektorn och solupp- gångsbranscher som miljö- och informationstekno- logi. Detta är en viktig del i en grön politik för en långsiktigt hållbar utveckling och flera jobb. En sådan utveckling förbättrar också skatteunderlaget och bi- drar därmed till en bibehållen välfärdsstat på sikt. Företagande gynnas på ett långsiktigt hållbart sätt. Arbetslösheten måste bekämpas mer aktivt. Vi an- ser inte att det är acceptabelt med de fortsatt höga arbetslöshetsnivåer som majoriteten förutspår för resten av seklet. Skatteväxlingen, dvs. att arbetsgivar- avgifter byts ut mot skatter på energi och miljö, ger nya, riktiga jobb. Vi kräver också sänkt normalarbets- tid till 37 timmar per vecka i ett första steg. I nästa steg om några år bör en ytterligare sänkning till 35 timmar genomföras. Det här ger också åtskilliga nya jobb, främst på kortare sikt. Det är också en viktig och nu alltmer efterlängtad reform för ökad social rättvisa. Allt fler ekonomiska bedömare instämmer numera med oss om att de återkommande oroligheterna på penning- och valutamarknaden bidrar till att hålla uppe räntenivån och hålla nere kronkursen. Betydel- sen och omfattningen av dessa spekulativa penning- placeringar illustreras av det faktum att 90 % av de pengar som passerar den svenska gränsen inte har med handel att göra. Dessa bristfälligt fungerande marknader medför ökade kostnader för företag, en- skilda och den offentliga sektorn. Det finns mycket starka skäl att snabbt se över hur penning- och valu- tamarknaden kan fås att fungera på ett för hela sam- hällsekonomin bättre sätt. Vi har därför krävt att re- geringen skyndsamt tillkallar en parlamentariskt sammansatt kommission, som får till uppgift att se över penning- och valutamarknadens funktionssätt i syfte att i ett internationellt sammanhang få fram en bättre genomlysning och bättre spelregler än vad som nu gäller. Det är med stor besvikelse jag tvingas notera att alla partier utom Vänsterpartiet avvisar det här försla- get. Samtidigt erkänner dock majoriteten här i riksda- gen att det verkligen är ett problem, vilket i och för sig är en framgång jämfört med tidigare debatter under året. Men varför då inte inse att vi också måste göra något åt problemet? Majoritetens passiva håll- ning gentemot penning- och valutamarknadens härj- ningar i det svenska samhället är inte särskilt klädsam. Jag är för min del övertygad om att majoriteten av svenska folket har en annan uppfattning än majorite- ten här i riksdagen i dag. Jag kan bara vädja till regeringen: Tillsätt en kommitté eller en annan typ av utredning för att se över spelreglerna på penning- och valutamarknaden. Ta upp frågeställningarna i EU-samarbetet, i FN och i andra internationella sammanhang. Göran Persson behöver inte skämmas eller känna sig ensam om han vågar ta upp de här frågorna. Det här är något som diskuteras alltmer internationellt. Fru talman! Det finns mycket i övrigt att tillägga. En del kommer mina partivänner att ta upp i den följande debatten; annat får vi återkomma till vid senare tillfällen. Vi står naturligtvis bakom alla reservationer till betänkandet med mig som undertecknare, men jag yrkar särskilt bifall till reservationerna 3, 7 och 137. 093487175616 N 2010-01-01 00:00:00 244416 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09120/#anf12