2349264 GI09120 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:120 Onsdagen den 14 juni 1994/95 120 1995-06-14 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig bud- getreglering för budgetåret 1995/96 (prop. 0B142D8A-6CFA-438A-85AF-150006A35028 1 BO LUNDGREN (m) m Fru talman! Det är glädjande att se så många av kammarens ledamöter. Beklagligtvis saknar vi fi- nansministern, åtminstone såvitt jag kan se. Förhopp- ningsvis följer han debatten på annat sätt. Syftet med det konvergensprogram som regering- en presenterade i förrgår är att visa hur Sverige skall kunna delta i det fördjupade ekonomiska samarbete inom EU vars mål är en långsiktigt hållbar positiv ekonomisk utveckling. Det räcker därför inte att bara uppfylla de s.k. konvergenskriterierna i en högkon- junktur, utan det krävs uthållighet. Arbetet med konvergensprogrammet kan inte jäm- föras med ett hundrameterslopp som tar slut när mål- snöret bryts, utan med ett maratonlopp där det gäller att hänga med i tätklungan hela tiden. Regeringens skrivelse, som är mer bedömningar och förhoppningar än ett program i egentligen me- ning, har som utgångspunkt de prognoser som redovi- sades i kompletteringspropositionen. Det är också en av de stora svagheterna i skrivelsen. Låt mig ge ett exempel. Regeringen utgår från till- växtantaganden som för 1996 skulle ge en tillväxt på 2,9 %. Om man gör en sammanvägning av sju obero- ende bedömningar - från TCO, Industriförbundet, Handelsbanken, Sparbanken, SE-banken, Handelns utredningsinstitut och Nordbanken - får man, trots TCO som lyfter med sina antaganden om 3,2 %, en genomsnittlig bedömning på litet drygt 2,2 procents tillväxt nästa år. Regeringen ligger alltså i sin bedömning väldigt högt och har väldigt litet utrymme för en mer negativ utveckling. Det saknas också bedömningar och åtgärder som kan sättas i sjön om de positiva bedömningar rege- ringen gör, och som alltså ligger i överkant, inte skulle slå in. Även om prognoserna skulle slå in så saknas enligt de bedömningar regeringen själv gör ungefär 16 miljarder i budgetförstärkningar under mandatperioden för att kunna uppnå den balans som eftersträvas. Men det finns inga konkreta förslag. Regeringen uppskattar själv att den i grunden opti- mistiska bedömning man gör om utvecklingen ändå kräver ytterligare åtgärder - ungefär 16 miljarder. Men man tar inte tillfället i akt att konkret klara ut vilka åtgärder som skall vidtas och när. Därmed får man heller inte de positiva effekter det skulle kunna gett för den ekonomiska utvecklingen. Det är också beklagligt att, även om man talar om begränsat utrymme för skattehöjningar, man har dör- ren öppen för ytterligare höjningar av skatterna. Vi vet alla att socialdemokratin både kan höja existeran- de och uppfinna nya. Båtskatt skall det bli, metskatt, sopskatt, grusskatt för att bara nämna några av de innovationer på skatteområdet som man har kommit med under det senaste året, eller avser att komma med. Det allvarligaste är emellertid att grunden för kon- vergensprogrammet är den politik regeringen fört sedan den övertog regeringsansvaret förra hösten. Den politiken har inte gett de förutsättningar som krävs för en långsiktigt stabil tillväxt och för tillräckligt många nya jobb för att möta uthållighetskravet och långsik- tigheten i det som ligger i konvergensprogrammet. Tvärtom, man har försämrat förutsättningarna genom återregleringar och skattehöjningar. Skatterna har höjts med inte mindre än 55 000 miljoner kronor. Skattehöjningarna på arbete är 36 miljarder. Det inne- bär att man höjer skatten på arbete med en kostnad som motsvarar uppemot 150 000 heltidsarbeten. Det är alldeles uppenbart att detta leder till högre kostna- der för att anställa och färre jobb i framtiden. Man har dessutom höjt skatten på investeringar i nya jobb med ungefär 12 miljarder, också det någon- ting som självklart leder till färre jobb och sämre tillväxt. Det saknas hos socialdemokraterna en insikt om vad problemet i Sverige är. Problemet är inte att vi har för låga skatter. Problemet är att vi av olika orsa- ker har för stora utgifter. För Ingvar Carlsson och Göran Persson är det up- penbarligen viktigare att slå vakt om de gamla struk- turerna - stor offentlig sektor, höga skatter och regle- ringar - än att skapa förutsättningar för välstånd och nya jobb. Därmed har socialdemokraterna också kapi- tulerat för massarbetslösheten. I kompletteringspropositionen räknar regeringen själv med att i storleksordningen 500 000 människor skall sakna arbete år 2000. 500 000 människor! En fullkomligt orimlig siffra! Det innebär att tusentals människor döms till ekonomiska och sociala problem. Jag tror få av oss kan föreställa oss hur det känns med den osäkerhet som ligger i att sakna arbete och känna en verkligt långsiktig otrygghet. Till det kommer en sämre ekonomi för alla andra, som ju måste betala för att klara ekonomin någorlun- da för den som har drabbats av arbetslöshet. Det blir sämre förutsättningar för det allmänna att kunna klara sina grundläggande och viktiga uppgifter. I det besparingsarbete som skär över alla sektorer har ju också kniven kommit fram när det gäller kost- nader för centrala områden, som exempelvis rätt- strygghet. Vi vet alla vilket problem det i dag är med det ökande grövre våldet. I ett sådant läge har man inte utrymme för att på ett vettigt sätt kunna sköta sina uppgifter! Det blir också en minskad trovärdighet vad avser saneringen av de offentliga finanserna. Med en så stor arbetslöshet i dagens konjunktur, är det självklart att tilltron till att Sverige långsiktigt skall kunna ha stabi- la offentliga finanser blir betydligt mindre. Det här är resultatet av den politik regeringen har fört. När jag talar om 500 000 arbetslösa år 2000 är det regeringens egna bedömningar jag citerar. Men det går att vända denna utveckling. Det är möjligt att göra det. Det är självklart möjligt för svensk ekonomi att växa snabbare än vad regeringen bedömer, även om regeringen i dagsläget är väl optimistisk med sina prognoser. Det är självklart att det går att ge ett nytt arbete åt de flesta av dem som i dag saknar arbete. Om vi i dag har råd att ge de uppemot en miljon som saknar arbete - direkt arbetslösa, i åtgärder, förtids- pensionerade som skulle kunna arbeta, invandrare som ännu inte har fått något arbete i Sverige - en dräglig ekonomisk tillvaro, så måste vi naturligtvis också, om vi ändrar ekonomins sätt att fungera, ha råd att betala dem för ett arbete de faktiskt kan utföra. Men det kräver förändring. Det kräver en omläggning. Det är där Socialdemokraterna och andra partier up- penbarligen är låsta i sina bedömningar. Den omläggningen av politiken måste bygga på en insikt om att tillväxt och nya jobb i företagen inte kan kommenderas fram genom politiska beslut. Det har vi sett i historien många gånger - Stålverk 80 och många andra satsningar som skulle göras, nu senast det s.k. RAS. Hur mycket blev det av de stolta proklamatio- nerna? Knappt ingenting, sannolikt sådant som hade kommit till oavsett om det var stöd eller inte stöd. Det är klart att man utnyttjar det om man ändå skall an- ställa. Tillväxt och nya jobb förutsätter att de tusentals och åter tusentals människor som driver dagens före- tag och som funderar på att starta morgondagens känner att det är intressant och lönsamt - Välkom- men, finansministern! - och att klimatet är sådant att man faktiskt tar beslutet om att expandera eller att starta nya företag. Vad krävs då för att de skall få denna känsla och för att klimatet skall förbättras? Först måste man naturligtvis skapa förutsättningar för en varaktig räntenedgång. Om räntorna går ner och det känns stabilt underlättar det självklart finansie- ringen av de investeringar som kan ge nya jobb. Det ger också framtidstro till hushållen, villaägare, hyres- gäster och andra som oroar sig för räntebetalningarna direkt eller indirekt. För att få en varaktig räntenedgång krävs det till- räckligt omfattande åtgärder för att sanera de offentli- ga finanserna, och det krävs att de åtgärderna också har en riktig inriktning. I måndags var det ett semina- rium där man diskuterade just hur man hanterade problem med stort underskott. Man pekade på exem- pel där man lyckats väl, och det där man tagit itu med de verkliga problemen, de alltför stora utgifterna och avstått från att välja de skattehöjningar som har kän- netecknat Göran Perssons budgetsanering. För de allra flesta människor, men inte för Göran Persson och socialdemokraterna, är väl ganska klart att tillväxt- hämmande skattehöjningar inte ger samma effekt när det gäller att dra ned budgetunderskott som produk- tivitetsfrämjande besparingar. Det är dessutom så att man med den riktiga inriktningen kan få en räntened- gång som delvis kompenserar det negativa ekonomis- ka utfall som ju varje skattehöjning eller varje bespa- ring de facto ger för individer och för ekonomin. Om skattehöjningarna följs av permanent höga räntor och besparingarna av lägre räntor, är ju besparingarna att föredra både för individerna och för hela ekonomin som sådan. Det krävs alltså besparingar och ett undanröjande av de många skattehöjningar som genomförts. På litet längre sikt måste den offentliga sektorns och skatter- nas andel av ekonomin minskas. Det skall ske därför att skatterna och också utgifterna - det har flera ut- redningar visat - i sig hindrar tillväxten och jobben men också därför att vi med en stor offentlig sektor och höga skatter får en instabilitet vid konjunktur- svängningarna som kan ge dramatiska upp- och ned- gångar i de offentliga finansernas balans. Det krävs lägre utgifter för transfereringar genom ändrade villkor men också genom färre mottagare i en fungerande ekonomi. Det offentliga ansvaret och den offentliga verksamheten skall koncentreras på kär- nuppgifterna, som måste utföras väl. I dag behöver också hushåll med normala inkomster bidrag för att kunna betala de höga skatterna. I framtiden måste vi få en utveckling där familjer och individer normalt skall kunna vara ekonomiskt självständiga, samtidigt som det inte får råda någon tvekan om det gemen- samma ansvaret för att ingen skall fara illa i Sverige. Utrymmet för skattesänkningar måste naturligtvis fördelas på ett sådant sätt att det skapas goda förut- sättningar för tillväxt och nya jobb. I utkastet till kon- vergensprogrammmet skriver regeringen om sitt handlingsprogram mot arbetslöshet, ett traditionellt program: subventioner och bidrag. Effekterna har vi själva sett. Men i ett avseende visar man den insikt som jag talade om. Man skriver att förutsättningarna för näringslivets expansion förbättras genom åtgärder som ökar tillgången på riskkapital och förbättrar före- tagens soliditet. Är det därför Göran Persson återinför en extrahög skatt på just det riskkapital som kan ge de nya jobben - dubbelbeskattning? Man har en insikt i ord, i handling går man åt motsatt håll. Vi måste självklart eliminera de snedvridande överbeskattning- arna av det riskkapital som är grunden för varje nytt jobb. Vi måste eliminera de kraftiga skattehöjningarna på arbete, och vi måste se till att också jobba mot en sänkning specifikt av skatter på arbete inom tjänste- sektorn, som ju annars inte kommer att kunna expan- dera därför att alternativ finns: Man kan göra det själv, man kan låta någon göra det svart, man kan låta bli att utföra arbetet över huvud taget. Sedan måste skattepolitiken inriktas på att under- stödja en mer flexibel lönebildningsprocess. Det gäl- ler att höja grundavdragen, att sänka momsen för att skapa förutsättningar för att man normalt skall kunna leva på sin lön. Förutom dessa direkt ekonomiska förändringar för att skapa förutsättningar för tillväxt och nya jobb krävs det att lönebildningsprocessen ses över, att den blir mer flexibel så att vi inte straffar ut människor från arbetsmarknaden, att arbetsmarknaden också avregleras, att vi satsar på kompetens och utbildning, att vi strävar efter fasta spelregler och normer så att man inte får de problem som uppkommer när man är beredd att gå in med snabblagstiftning vad gäller det nödvändiga pensionssparandet. Fru talman! Regeringen har återgått till den politik när det gäller strukturerna som en gång förde Sverige in i krisen. Tillväxten blev mindre än vad den kunde ha blivit. Massarbetslösheten permanentas, välfärden urholkas. Det finns alternativ. Det finns det alternativ som jag har skisserat här och som kan ge större till- växt, fler nya jobb och eliminera långtidsarbetslöshet. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 134. 0537484650407 N 2010-01-01 00:00:00 244405 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09120/#anf1