2349156 GI0912 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:12 Torsdagen den 20 oktober 1994/95 12 1994-10-20 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 11) allmänpolitisk debatt DF054E89-7333-4DEF-A539-A84FAB9C3BE5 3 ANNE WIBBLE (fp) fp Herr talman! Alla bör nu kunna vara överens om att det ekonomiska läget snabbt förbättras. Konjunkturinstitutet, KI, och dess olika barometersiffror visar på en mycket stark uppgång på alla fronter. KI visar också på en successiv förbättring i fråga om budgeten, i varje fall när det gäller det primära saldot före räntebetalningar. Vi behöver alltså inte hålla på att tvista om lik i garderoben, snarare tvärtom. Det finns nu mycket goda förutsättningar för att länka in ekonomin i en god cirkel. Frågan är vilken strategi regeringen har för att utnyttja de här förutsättningarna. Kommer Göran Persson att ta fasta på dem, eller kommer han att missa chansen? Det finns väldigt litet vägledning för detta i regeringsförklaringen. Jag tänker inte ta upp stabiliseringspolitiken och budgetpolitiken i dag, utan jag vill faktiskt för ett ögonblick utgå från att tillräckliga besparingar och inkomstökningar genomförs för att stabilisera skulden och få ned räntorna. Man kan ha sina dubier om detta. Men det kan man återkomma till när det finns konkreta förslag från regeringen. I dag vill jag i stället höra något om regeringens långsiktiga strategi för att främja den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Det är ändå i grunden den som är avgörande för jobben och möjligheten att få ned arbetslösheten. Det mest anmärkningsvärda med regeringsförklaringen är egentligen att där helt saknas en strategi för dynamisk ekonomisk utveckling. Möjligen kan man finna några indikationer i frasen att jobben måste komma i den privata sektorn. Det betyder rimligen att den ekonomiska politiken måste läggas upp så att den privata sektorn kan växa mycket kraftigt - men hur? Av den reviderade nationalbudgeten från i våras framgår att det krävs ganska många år med en exceptionellt god tillväxt i näringslivet för att få 0,5 miljoner nya jobb. Att döma av finansutskottets handlingar från i våras ansåg sig nog Göran Persson ha en politik som skulle ge större produktionsökningar och en större minskning av gapet mellan möjlig och faktisk produktion jämfört med den dåvarande regeringen. Men det är väldigt oklart om Socialdemokraterna därmed också ansåg sig ha en politik för snabbare tillväxt. Tillväxt är ju något annat och något mera än att sluta produktionsgap. Tillväxt handlar om att öka ekonomins förmåga till dynamisk utveckling. Det finns faktiskt inte någon indikation på hur Socialdemokraterna ser på denna utvecklingsprocess, vare sig i tidigare ekonomiska motioner eller i regeringsförklaringen. Misstanken infinner sig att det kanske inte finns så många tankar över huvud taget. Det låter ibland som om ledande socialdemokrater tror att ekonomisk utveckling handlar om offentliga investeringsprogram, investeringsavdrag för industrin eller mera AMS-insatser. Även frånsett att dylika ting kostar pengar, vilket borde vara ett stort problem i dagens budgetläge, är det enligt min mening ett mycket gammalmodigt sätt att betrakta utvecklingsprocessen. Enligt mitt och Folkpartiets synsätt står grunden för ekonomisk utveckling att finna i kunskap och nyfikenhet. Det handlar om enskilda människors kunskap och forskningsinsatser. De här enskilda människorna måste uppmuntras att använda sin kunskap och tillgängliga forskningsresultat. Detta kan man inte kommendera fram, trots aldrig så vackra politiska fraser och faktiskt inte heller genom tillfälla förmåner i form av investeringsavdrag för nya maskiner, utan det kräver vilja och ansträngningar från tiotusentals enskilda människor. För en tid sedan kom det en rapport från Linköpings universitet. Forskarna Charles Edquist och Maureen MacKelvey beskrev omfattande svenska satsningar på forskning men ganska blygsamma resultat i form av högkvalitativ och högförädlad produktion i Sverige. Den här undersökningen sträcker sig fram till 1990, och den pekar i samma riktning som flera tidigare undersökningar. Fram till 1990 var det faktiskt alltför få personer som fann det vara mödan värt att utveckla nya idéer till produktiv verksamhet. Den dynamiska utvecklingsprocessen var helt enkelt dålig i Sverige. Efter 1990 har det skett många viktiga strukturella förändringar i den svenska ekonomin som ger god anledning att känna en större framtidstro: skattereformen, lägre marginalskatter, reformerna i socialförsäkringssystemen, avregleringar, tuffare konkurrenslag, en del strategiska skattesänkningar för mindre företag och nyföretagande men också högre miljöskatter och satsning på ny miljöteknologi liksom en lång rad mycket viktiga förändringar på arbetsmarknaden, framför allt för att skapa en större flexibilitet. Bättre tillgång till riskkapital för de mindre företagen, möjligheter till innovationsstöd genom att använda en del av de gamla löntagarfondspengarna samt omfattande satsningar på den nya moderna infrastrukturen och informationsteknologin är förändringar som bildar en enhet, en strategi, för att skapa ett mera positivt klimat för de enskilda initiativ från företagsamma människor som skapar en dynamisk utveckling. Självklart skall den utvecklingen vara miljömässigt uthållig och även uthållig i den meningen att den inte resulterar i en lönebildning som driver upp löne- och prisökningstakten. Nu har den nya regeringen aviserat ett stort antal återställare tillbaka till reglerna före 1990 på flera av de här områdena. Marginalskatten skall höjas. Småföretagen får inget riskkapital. Arbetsrätten skall återställas. Innovationsstödet och IT-stödet vill man helst avskaffa. Anslag till forskning skall reduceras osv. Många kommuner och landsting höjer skatten. Motiveringen till dessa förslag sägs vara rättvisan. Det kan låta tilltalande. Men man bör akta sig väldigt noga för att inte med en förment rättvis fördelningspolitik skapa sådana spelregler och förutsättningar för en långsiktig utveckling att det hela försvåras. Då dömer man i praktiken många människor till evig arbetslöshet och än fler till de problem som dåligt med resurser för vård och omsorg innebär. Herr talman! De insatser som man i rättvisans namn gör för att komma till rätta med statsskulden o.d. måste man således välja väldigt noga, så att de också understödjer den långsiktiga dynamiska utvecklingsprocessen. På det området har regeringens politik mycket stora brister. Det vore därför värdefullt om Göran Persson i dag, när han ännu inte har en specifik proposition att försvara, kunde förklara hur den strategi ser ut och hur de samband ser ut som enligt honom skall medföra att Sverige kan få en bättre ekonomisk utveckling inte bara i år och nästa år - det ligger redan i korten - utan också för en lång rad år framöver. I korthet: Vad är det för spelregler för näringslivet som skall ge oss en kraftigt ökad produktion och en mängd nya jobb inom tjänstesektorn? Hur skall en mängd entreprenörer och småföretagare lockas till nya satsningar? Och vad är det för spelregler på arbetsmarknaden som, samtidigt som sysselsättningen rejält ökar, skall ge oss en lönebildning som inte slår över i kompensationstänkande och inflation? Herr talman! Jag hoppas att Sverige om några månader är medlem i EU. Som medlemmar kommer vi att kunna lägga fram förslag och fatta beslut. Med rätt utformning av sådana beslut kan svenskt näringsliv få många ytterligare fördelar. Jag tror t.ex. att relativt sett hårdare miljökrav i Sverige och Norden - och tidigare införda sådana - kan ge vårt näringsliv en konkurrensfördel. Men det förutsätter att Sverige trycker på ordentligt i Ecofinområdet för hårdare och fler miljöskatter, så att EU inte kommer för långt efter och för att vårt miljöengagemang inte skall leda till att svenska företag konkurreras ut. Där har jag en konkret fråga: Avser Göran Persson att aktivt driva frågan om hårdare miljöskatter i det ekonomiska samarbetet i EU? En annan fråga som står långt upp på dagordningen nu och framöver inom EU, och som Sverige har ett starkt intresse av, gäller vitboken och de förslag som finns där syftande till en snabb ekonomisk utveckling och fler jobb. Rätt många av förslagen berör vikten av bra villkor för små företag och för nya företag. Andra förslag berör lönebildningen, arbetsrätten och arbetslöshetsförsäkringen. De senare brukar klumpas ihop under benämningen en väl fungerande arbetsmarknad. Jag såg i ett tidningsreferat att Göran Persson vid sitt första Ecofinmöte hade talat just om flexibiliteten på arbetsmarknaden. Jag tror att detta är mycket viktigt. Men det synes mig som om alla de återställare som regeringen har utlovat - tvärtemot vitbokens rekommendationer - starkt kommer att försämra flexibiliteten på arbetsmarknaden. Och sämre anpassningsförmåga betyder högre strukturell arbetslöshet, högre långtidsarbetslöshet. Då blir också kraven på budgetförstärkningar och budgetbesparingar mycket större. Jag för min del föredrar en rörlig och väl fungerande arbetsmarknad framför att tvingas ta till än hårdare besparingar för barnfamiljer och pensionärer. Delar Göran Persson den bedömningen? Och vilka - om några - förslag har han i så fall för att komma till rätta med och för att skapa en bättre fungerande arbetsmarknad? 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 234085 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0912/#anf3