2349261 GI09117 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:117 Fredagen den 9 juni 1994/95 117 1995-06-09 00:00:00 Svar på interpellationerna 1994/95:152, 153 och 154 om de svenska positionerna inför EU:s interpellationsdebatt FA01B38A-3441-47EB-9CDD-B61336347C2B 36 BO KÖNBERG (fp) fp Fru talman! Det förefaller som om skillnaden på några av de viktiga punkterna inte är så rasande stor mellan min uppfattning och Mats Hellströms. Det har jag inget emot i sak, med tanke på att det gäller att formera svenska positioner inför nästa år. Jag delar uppfattningen att det inte alls är lätt att klara ut frågan om vad som skall göras under konferensen 1996 i form av beslut om de institutionella regler som skall gälla när man vill utvidga med 10, 12 eller 15 länder. Man vet inte ens hur många de blir. Man vet inte i vilken takt utvidgningen kommer att ske, om det blir i flera omgångar, etc. Det här är på intet sätt lätt. Man kan bara understryka att det är viktigt att vi sätter i gång och tänker så mycket som möjligt på det här och tar del av de debattinlägg som görs inom vårt land och i andra europeiska länder. Frågan är hur det blir i ett läge där man skulle ha mellan 25 och 30 medlemsländer varav många nya medlemsländer kommer att vara ganska små. Ett av dem som oftast nämns, Malta, kommer att var mindre än något av de nuvarande medlemsländerna och har väl, om jag minns rätt, en befolkning i storleksordningen Stockholms innerstad. Skall man ha samma tyngd som exempelvis det minsta medlemslandet i dagsläget har, dvs. Luxemburg, får man alltså en femtedel så många röster som Tyskland som har ungefär 300 gånger så många invånare. Man kan möjligen tänka sig, utan att vara alltför förtjust i de stora länderna, att en och annan tysk medborgare kan ha synpunkter på hur hans eller hennes röst väger i Europa i framtiden. Om vi över huvud taget skall kunna samtala och förhandla med andra om de goda resultaten, måste vi förstå även andra länders och andra människors ståndpunkter. Det här är ett typiskt sådant exempel. Det som von Sydow tog upp häromdagen i en debatt i kammaren är intressant och tål väl att diskutera. Jag har för min del dock inte kunnat se hur man skulle kunna föra den positionen riktigt i hamn. Först och främst innebär den definitivt att Sverige och en del andra länder får färre parlamentariker redan med nuvarande medlemsantal och än färre förstås om vi skulle få den önskade utvidgningen till stånd. Detta bör man i så fall göra upp. Den andra centrala frågan är maktfördelningen mellan Europaparlamentet och ministerrådet. Vill man, som vi i Folkpartiet, att parlamentet skall få mer att säga till om, kommer förstås en sådan ökad vikt för Europaparlamentet, kopplat med det som Hellström och von Sydow nämner, att minska det svenska inflytandet den vägen. En större invändning är kanske att det finns en betydande risk för att man då kommer att trycka på att man ändå vill förändra förhållandena inom ministerrådet. Låt oss fortsätta debatten om hur det skall gå till att underlätta för framför allt de nya fria länderna i Öst- och Centraleuropa att bli medlemmar och även vara medvetna om att detta kommer att kräva förändringar på ett eller annat sätt. Till sist noterar jag ännu en gång att vi glädjande nog är överens om att man skall akta sig rätt mycket för att ändra på själva röstvikten. 0384833975200 N 2010-01-01 00:00:00 244127 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09117/#anf36