2349261 GI09117 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:117 Fredagen den 9 juni 1994/95 117 1995-06-09 00:00:00 Svar på interpellationerna 1994/95:152, 153 och 154 om de svenska positionerna inför EU:s interpellationsdebatt 7F19B5DE-A996-46B0-9442-04302A29C3DA 33 BO KÖNBERG (fp) fp Fru talman! De frågor som har ställts i de tre interpellationerna är mycket intressanta. Några av dem har vi snuddat vid bl.a. i gårdagens EU-debatt. Men alla frågorna är tunga och förtjänar väl en diskussion även här i kammaren. Jag välkomnar det som sägs från Europaministerns sida om det fortsatta samråd som skall äga rum mellan regering och riksdag innan Sverige går in i de avgörande förhandlingarna i samband med nästa års regeringskonferens. Vi har haft en del dispyter om hur det hittills har hanterats, men jag hoppas att detta hanteras väl i fortsättningen. Frågan om en utträdesparagraf är i och för sig en fråga som kan diskuteras. Jag ansluter mig helt och hållet till den bedömning som Europaministern gör i svaret, nämligen att det förstås är fullt möjligt för en stat att utträda ur det samarbete som nu äger rum mellan ett stort antal av Europas demokratier. Grönlandsexemplet visar det väl. När det gäller det engelska beslutet på 70-talet att ha en folkomröstning om utträde utgick man naturligtvis från att det var möjligt att utträda, inte från att detta var omöjligt. Därför är det inte nödvändigt att skriva in en särskild paragraf i traktaten för att detta skall kunna uppnås. Skulle något europeiskt land som är medlem i EU vilja utträda, kommer detta förstås att vara fullt möjligt efter förhandlingar med de övriga medlemsstaterna. Men frågan kan, som sagt, tas upp och diskuteras. Vi i Folkpartiet har uppfattningen att den största och viktigaste frågan inför regeringskonferensen 1996 är frågan om att göra Europa helt, dvs. att göra det möjligt för de tio till tolv stater som önskar medlemskap i EU att också bli medlemmar i EU. Som vi konstaterade i debatten i går är det ingen lätt fråga vare sig för de här länderna eller för de nuvarande medlemsstaterna att klara av. Man får förstås hålla i minnet att de nuvarande regelsystemen i huvudsak ursprungligen utformats för EEC i slutet av 50-talet med sex länder - tre mycket folkrika stater i Europa, två stater ungefärligen av Sveriges storlek och ett mycket litet land. Med nöd och näppe klarar vi kanske detta med de nuvarande 15 medlemsstaterna. Skulle vi sedan lyckas med det som vi i Folkpartiet vill arbeta för, nämligen att nästan få en fördubbling under det närmaste årtiondet, måste man vara beredd att diskutera hur det här regelsystemet skall se ut. Jag skall inte gå in på jordbruks- och strukturfrågor, utan jag skall uppehålla mig just vid de konstitutionella frågor som omnämns i interpellationen. Om jag tolkat svaret rätt säger Europaministern att vi för svensk del inte kommer att vara anhängare av att det blir ändrad röstvikt i samband med en utvidgning, men man måste pröva hur arbetet skall kunna fungera för att undvika en situation där EU, som är så viktigt framför allt för de små medlemsstaterna, kommer på mellanhand och där det i stora frågor görs upp mellan de stora staterna. Ståndpunkten att säga nej till ändrad röstvikt men vara öppen för hur samarbetet skall fungera i ett EU med 25 eller 30 medlemsstater tycker vi i Folkpartiet är en bra position. Sedan kan man diskutera hur effektiviseringsfrågan skall klaras av. Vi har för vår del gjort bedömningen att av de hittillsvarande förslag som cirkulerar i den europeiska debatten, vilken är mycket livlig i dessa frågor, är det kanske en lösning som handlar om någon form av dubbla majoriteter som ligger närmast till hands för att klara det här problemet. Jag tycker också att det är viktigt att slå fast att Sverige har förhandlat inför det nuvarande EU, ett EU med 15-16 medlemmar. Vi har både tagit och gett i de förhandlingarna, och vi har uppnått det inflytande som vi i dagsläget har. Jag tycker inte att vi har någon som helst anledning att göra några ändringar i detta förrän en utvidgning äger rum. Då skall vi, tycker jag, vara beredda att göra allt för att underlätta för det tiotal stater som söker medlemskap att just bli medlemmar. Glädjande nog klargjordes i den debatt som vi hade här i kammaren i går att även de partier som är negativa till det svenska medlemskapet i EU, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tycker att det är bra att de här länderna får bli medlemmar i EU om de själva så önskar. Därför bör vi alla alltså göra vad vi kan för att underlätta för dem att bli medlemmar. Till skillnad från Peter Eriksson menar jag att de här besluten i praktiken måste tas redan under regeringskonferensen 1996 - kanske glider det in på 1997 - för att ha de grundläggande förändringarna på plats så att säga så att man kan klara av de förhandlingar som sedan skall äga rum och som blir svåra nog när det gäller att klara ut de här frågorna. 0384833975200 N 2010-01-01 00:00:00 244124 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09117/#anf33