2349260 GI09116 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:116 Torsdagen den 8 juni 1994/95 116 1995-06-08 00:00:00 Aktuell debatt: Sverige och den europeiska unionen aktuell debatt B6A1503D-2017-4918-B697-EE02765351BF 85 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Vår generations stora uppgift i Europa är att se till att hela Europa enas. För en eller två generationer sedan, efter andra världskriget, beslutade framsynta statsmän, och kanske också statskvinnor, att bygga de västeuropeiska institutioner som har betytt så oerhört mycket för att säkra frihet, fred och välstånd i den västra halvan av Europa. Nu finns det en unik chans att ena hela Europa. Detta är EU:s huvudansvar. Detta är den europeiska unionens vikti- gaste uppgift för en nära framtid. Tolv länder i Central- och Östeuropa och även ner mot Medelhavet - från Estland i norr till Cypern och Malta i söder - har nu fått ett perspektiv av medlem- skapet. Det skulle innebära en ökning av unionen med ungefär 30 % befolkningsmässigt. Det innebär också att vi redan innan ett sådant medlemskap kan bli möj- ligt har ett ekonomiskt samarbetsområde - om vi också räknar in EES-länderna, för det finns ju fortfa- rande sådana och vi var själva ett EES-land för ett halvår sedan - som omfattar 30-35 länder i Europa. Det är ett unikt samarbete som här tar form med en styrka och en kraft i en fredlig samverkansform som aldrig förr i historien. De här länderna kommer nu att på egna meriter få söka medlemskap. EU beslutar inte om deras med- lemskap, utan det gör de själva. De skall själva i de- mokratiska former avgöra om de vill bli medlemmar. De har också genom vitboken fått besked om vilka krav och spelregler som gäller i den europeiska unio- nen. Det handlar alltså om det sätt varpå vi har byggt upp det västeuropeiska samarbetet. Det är naturligt att man där mycket gärna vill anpassa sig till detta. Man ser det som en garant för att komma in just i Västeu- ropa. Vi skall också minnas alternativet. Vad händer om inte detta sker? Ja, vi kan erinra oss mellankrigstidens Östeuropa - striderna, konflikterna och uppmarschen till andra världskriget. Domen skulle falla hård över denna generations europeiska politiker om vi inte lyckas i denna uppgift. Nästa vecka får Estland, Lettland och Litauen s.k. Europaavtal. Det är ett oerhört viktigt steg. De åter- vann sin frihet 1991. De f.d. sovjetiska trupperna försvann i augusti förra året. Nu, 1995, får man Euro- paavtal. Processen för normalisering för Estland, Lettland och Litauen har gått fort. Vi skall också observera att det här är en betydan- de framgång för en svensk linje. Regeringen Bildt tog i de svenska medlemskapsförhandlingarna initiativ till att föra upp kravet på frihandel. Det är alltså en mycket stor framgång att vi nu, fem månader efter Sveriges inträde, kan inregistrera att EU sluter Euro- paavtal med Estland, Lettland och Litauen. Det råder inget tvivel om att det svenska inflytandet här har spelat en stor roll. Vad som sker är egentligen att Baltikum flyttas från f.d. Sovjetunionen till Centraleuropa - man kan visserligen aldrig flytta länder i geografin, men man kan flytta dem mentalt. Vi har ersatt mellankrigstidens ointresse från svensk och skandinavisk sida gentemot våra baltiska grannar med ett aktivt engagemang. Dessutom får vi en Östersjöregion som kommer att ha fyra EU- medlemmar. Så är det redan i dag genom att fyra har Europaavtal: Polen och de tre baltiska länderna. När det gäller Ryssland får vi förhoppningsvis ett part- nerskapsavtal. Det är en enorm förstärkning av samarbetslinjerna i Östersjöområdet - i vårt närområde, ett område som för övrigt har varit platsen för många konflikter och krig. En central del i funderingarna inför EU:s framtid för regeringskonferensen blir att säkra att denna ut- vidgade union också har handlingskraft - att man har kraft att fatta beslut och att man inte stagnerar i sitt inre arbete. Poängen med det här samarbetet är ju att det är kraftfullt, att det levererar till medborgarna och att medborgarna känner att de har nytta av den euro- peiska unionen. Man söker ju inte medlemskap för att få ett stagnerande samarbete, för att inte leverera. En annan central del för framtiden är att se till att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken verkligen fungerar och får tempo. Mats Hellström sade inledningsvis att det som skedde i de jugoslaviska krigen inte är EU:s fel. Det är det inte. Däremot kan vi lära oss en del av vad som då skedde och borde ha skett. I uppmarschen till de jugoslaviska krigen våren 1991 var det en splittrad europeisk bild - en splittrad attityd och ett splittrat förhållningssätt till Jugoslavien. Lärdomen av detta är att det är viktigt att bygga upp en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, att ha en gemensam analys och att man verkligen kan tala med gemensam röst från det demokratiska Västeuropa. Detta är brådskande och viktigt. Det förutsågs i Maastrichtavtalet. Tyvärr har det inte vuxit sig så starkt som det kanske borde göra. En första viktig uppgift kan vara att skaffa just denna gemensamma analys, så att man kan grunda den här utrikespolitiken på en gemensam värdering mellan många olika län- der. Inte minst små länder har ju allt att vinna på det. Sker inte detta blir de stora länderna - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - lätt dominerande i utrikes- politiken. En gemensam funktion skulle här betyda mycket. Jag noterar utrikesministerns ställningstagande om beslutsfattande vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag tycker att det var bra. Vi bör dock komma ihåg att när det gäller svensk trupp för gemensamma insatser kvarstår självfallet de dubbla vetona - Sverige avgör självt när man vill skicka trupp och framför allt avgör individerna själva om de vill ställa upp. Vi har ju ett värnpliktssystem som inte tvingar någon att resa till Bosnien eller nå- gon annanstans. Detta dubbla veto måste självfallet ligga kvar framöver. Målsättningen hela tiden vi funderar kring den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall vara att det inte kommer ett nytt Sarajevo. Vi måste se till att den europeiska unionen får kraft så att den verkligen effektfullt kan arbeta för detta. Fru talman! Det finns också andra centrala uppgif- ter. En uppgift är att se till att vi får ett dynamiskt Europa, ett Europa som sjuder av växtkraft och ut- veckling. Det gäller att fullborda den inre marknaden. Fortfarande finns det hinder vad gäller den inre mark- naden. Protektionism, offentliga monopol och regle- ringsivrare av olika slag har sett till att det återstår en hel del steg att ta i den riktningen. En annan uppgift är den gemensamma valutan, som särskilt för ett litet land med en historia av mind- re framgångsrik penningpolitik skulle vara särskilt nyttig. En tredje uppgift är öppenheten gentemot omvärl- den - ett Europa som verkligen finns med i det inter- nationella utbytet och som utsätts för konkurrens från omvärlden. Det är alldeles för hög arbetslöshet i Sverige lik- som i flertalet EU-länder. Vi har själva egna erfaren- heter av att en dåligt fungerande arbetsmarknad ger låga reallöner, låg lönsamhet och hög arbetslöshet. Många europeiska länder, Frankrike och Spanien är två tydliga exempel, har erfarenhet av detsamma. Det gäller att se till att den inre marknaden och EU kan leverera det som behövs när det gäller att verkligen få till stånd en ordentlig expansion och en ordentlig dynamik i det europeiska samarbetet. Fru talman! Den europeiska unionen står inför historiska uppgifter. Det är i detta förändringsarbete viktigt att ha ett historiskt perspektiv. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 244014 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09116/#anf85