2349260 GI09116 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:116 Torsdagen den 8 juni 1994/95 116 1995-06-08 00:00:00 (forts. från 10 §) Krigsmaterielexport (forts. UU20) 0ADDF2BB-AC0F-4ED0-8BE8-C2D79A966380 106 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp) mp Herr talman! Åhörare! Det finns i svensk politik ett par vägvalsfrågor som för partier nästan är anting- en/eller-frågor. Den ena frågan är kärnkraften, och den andra är försvaret och därmed sammanhängande vapenproduktion och vapenexport. Det här är ideologiska frågor, väl förankrade i Miljöpartiet. Vi säger klart och tydligt i vårt partipro- gram att vi önskar att Sverige går före på nedrust- ningens väg, att en aktiv fredspolitik inte går att för- ena med svensk vapenhandel och att det i dagens försvarstänkande, som bygger på nya och andra hot- bilder än de rent militära, är nödvändigt att utveckla försvarsmetoder som bygger på en omrustning av försvaret. Enligt Försvarsberedningens rapport, som kom nyligen, finns det inga politiska förutsättningar för ett väpnat angrepp mot Sverige de närmaste åren. Hot- bilden mot Sverige har förändrats delvis efter Sovjet- unionens upplösning. Som nya hotbilder nämns flyk- tingströmmar, internationell kriminalitet och miljöka- tastrofer. När vi i denna kammare debatterade det svenska biståndet talades det om hotbilder som fattig- dom och demokratiskt underskott, sårbarhet i energi- försörjning och vattenförsörjning. Sveriges vapenexport är till stor del avhängig av Sveriges behov av vapen, naturligtvis, som i sin tur beror på den försvarspolitik som förs. Landets vapen- produktion har en storlek både beräknad för eget behov och beräknad för export. Jag kanske skall påpeka att det finns ett generellt förbud mot vapenexport - den sker på dispens. De svenska riktlinjerna är följande när det gäller krigsmateriel för strid: Till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat får krigsmaterielexport inte godkännas, inte heller till stat som är invecklad i internationell kon- flikt, som kan befaras leda till väpnade konflikt, inte till stat som har inre väpnade oroligheter och inte till stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag vill fråga om den fjärde punkten, om brott mot mänskliga rättigheter som hinder för svensk vapenex- port, är ett starkt argument internationellt som man accepterar. Det finns länder som visserligen har skrivit under konventioner om det men som inte sär- skilt bryr sig om varken uppföljning, kontroll eller bestraffning av MR-brotten. Jag tror personligen att inget land vill stå vid skampålen med världens uppmärksamhet riktad på sig. Kina är ett bra exempel. Bara ett par dagar efter icke- spridningskonferensen gjorde Kina nya kärnvapen- sprängningar. De nya provstoppsavtalen blir inte klara förrän 1996, så det finns litet tid för nya experiment för en hänsynslös nation. När FN-kommissionen för de mänskliga rättighe- terna vid sitt möte i Genève i mars hade en punkt på dagordningen som gällde ett förslag till resolution där Kina fördömdes för brott mot mänskliga rättigheter, gjorde Kina enorma ansträngningar för att först stop- pa resolutionen och sedan hindra att den ens kom upp på dagordningen. Resolutionen avvisades vid en om- röstning med siffrorna 21 mot 20 och 12 nedlagda röster. De 12 nedlagda rösterna anses vara ett resultat av ett intensivt lobbyarbete från Kinas sida. Det visar att anklagelser för brott mot mänskliga rättigheter har en tyngd internationellt. Jag skall övergå till att tala om våra reservationer till betänkandet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har en gemensam reservation, nr 2, som handlar om förändringar i krigsmateriellagstiftningen. Det gäller slutanvändarin- tyg, följdleveranser och registrering av lätta vapen. Det sista yrkandet gäller en parlamentarisk utredning som skall se över vapenexportpolitiken. Slutanvändarintyg används vid export av hela system och innebär att köparen inte får sälja varan vidare. Det andra intyget, som heter "own production declaration", används vid komponentleveranser. Det innebär endast att köparen inte får sälja varan vidare i obearbetat skick. Här gäller begreppen svensk identi- tet och utländsk identitet, dvs. produkten skall vara bearbetad på ett sådant sätt att den har fått en utländsk identitet. Samma sak gäller för samarbete mellan Sverige och andra länder om tillverkning och utveckling av nya vapensystem. Ett vapen som fått övervägande utländsk identitet kan säljas vidare enligt de regler som gäller för samarbetslandet. Följdleveranser betyder leveranser som krävs för att tidigare köpta vapen skall bli funktionsdugliga, dvs. egentligen reservdelar. Det får inte röra sig om en komplettering av nya vapen som redan finns i bruk. Vi vill - och det står i reservationen - ta bort OPD-intyget som gäller komponenter och bara an- vända slutanvändarintyget och ha följdleveranser utan dispenser. FN har ett register över konventionella vapen dit en stor del av medlemmarna rapporterar vapeninnehav och vapenöverföringar när det gäller tyngre vapen. Vi yrkar att detta register skall omfatta även lätta vapen, med tanke på den avgörande bety- delse också lätta vapen kan ha, speciellt i interna militära konflikter, t.ex. i Jugoslavien. FN:s general- sekreterare är inne på samma linje. Miljöpartiet och Vänstern har ett särskilt yttrande om detta i betänkan- det. I betänkandet sägs det också: "Utskottet utgår från att regeringen också framgent kommer att verka för en begränsning och kontroll av den internationella va- penhandeln." Till den internationella vapenhandeln hör ju också den svenska vapenhandeln. Jag tycker att vi skall komma ihåg att när man ex- porterar vapen till ett land är man aldrig riktigt neu- tral. Det påverkar maktbalansen i det område där landet är beläget, och det medför också maktför- skjutningar och maktförstärkningar inom ett land. Från vapentillverkarnas sida talas det ofta om nödvändigheten av att Sverige är en trovärdig handel- spartner och säger att köparen inte får utsättas för kontraktsbrott från svensk sida, om köparlandets politiska förhållanden skulle ändras så att försäljning- en kommer i konflikt med Sveriges regler för vape- nexport. Ubåtar och stridsflygplan är krigsmateriel som ju har lång tid mellan beställning och leverans. Om vi inte vill riskera vår trovärdighet skall vi kanske börja begränsningen av vår internationella vapenhan- del med just flygplan och ubåtar. Vem säljer och vem köper mest i världen? Fem av de sex exportörer som tillsammans står för nära 90 % av vapenförsäljningen är medlemmarna av FN:s sä- kerhetsråd USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Stor- britannien. Och vart går då exporten? 53 % av exporten går till u-länderna. Pakistan, ett av världens fattigaste länder, köpte 1933 vapen av Sverige för 28 miljoner kronor. 1994 hade siffran fördubblats och blivit 58 miljoner kronor, men det är inte alla vapen Pakistan importerar. Jag har här en intressant jämförelse från rapporten Human Development Report från 1994. Indien be- ställde t.ex. 20 MIG-29 attackplan från Ryssland. För samma kostnad hade alla de 15 miljoner flickor i Indien som i dag inte fått någon utbildning kunnat få en grundutbildning. Malaysia beställde två krigsfartyg från Storbritannien. För samma kostnad hade fem miljoner invånare som saknar rent vatten kunnat få det i 25 års tid. Pakistan, ett av de fattigaste länderna, beställde 40 Mirage 2000E stridsflygplan och tre Triparteflygplan från Frankrike, och för den summan hade 55 miljoner invånare kunnat få rent vatten under två år, 20 miljoner par hade kunnat få råd om famil- jeplanering, 13 miljoner människor kunde ha fått mediciner och 12 miljoner barn hade kunnat få grundutbildning. Eva Zetterberg sade att den svenska exporten hade ökat. Jag har siffror på att den internationella vape- nexporten i världen har minskat. Det beror inte - som man kunde ha hoppats - på att pengarna i stället går till skolor, hälsovård och projekt som gynnar närings- livet t.ex. Det beror helt generellt på andra saker. Kapitalbrist hos många länder, skuldsättning, att olje- priset har blivit lägre, att en del krig har tagit slut, t.ex. i Nordkorea, Iran-Irak och Afghanistan. Men den negativaste orsaken till nedgången i den interna- tionella vapentillverkningen är att det finns nya till- verkare i de egna länderna, som t.ex. i Nordkorea och Egypten, Singapore, Brasilien och Chile. Vi har också en reservation om vapenexport till enskilda stater och områden, och den upptar elva stater, som vi menar är olämpliga ur exportsynpunkt enligt de svenska reglerna. Indonesien är den första. Dit förekommer inte längre någon export. Listan är inte täckande; den saknar flera namn: Mexico, Saudi- arabien, Turkiet m.fl. som tillhör och tillhört Sveriges kundkrets. Till sist till reservation 3, som gäller samrådet rö- rande krigsmaterielfrågor. I den rådgivande nämnden för krigsmaterielfrågor är inte alla partier represente- rade. Miljöpartiet har i sin motion skrivit: "Att ute- stänga minoriteter, stora nog för att vara representera- de i den svenska riksdagen, från sådana rådgivande eller beslutsfattande församlingar är förhoppningsvis bara en beklaglig parentes i svensk demokratisk his- toria." Vi i Miljöpartiet förstår mycket väl att det är be- svärligt att ha oppositionspartier i en sådan nämnd, en opposition som anser att vapenexporten skall begrän- sas eller avvecklas. Men det hör till spelets regler i en demokrati, menar vi. Och om man utgår från den senaste SIFO-mätningen utgör den utestängda minori- teten 23,6 %, så det är ingen liten minoritet jag talar om. Till slut vill jag yrka bifall till reservation 2 - som gäller slutanvändarintyg, följdleveranser, registrering av lätta vapen samt att en parlamentarisk utredning skall se över vapenexportpolitiken - och reservation 4, som gäller en plan för en successiv avveckling av vapenexporten. 0366609643504 N 2010-01-01 00:00:00 244035 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09116/#anf106