2349259 GI09115 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:115 Onsdagen den 7 juni 1994/95 115 1995-06-07 00:00:00 Jämställdhet 97318006-813E-4F43-9269-832BA7AFCA66 177 MARGITTA EDGREN (fp) fp Fru talman! Jag skall börja med att läsa upp några stycken i ett brev som jag fick för nästan ett år sedan. Det gäller en odisputerad man som fick gå före fem disputerade kvinnor. Det står så här: Tyvärr var det bara jag som överklagade. Men jag kan samtidigt förstå att de andra fyra kvinnorna inte gjorde det. Också jag blev avrådd, inte bara av sådana som ville försvara institutionens anseende utan även av sådana som ville mig väl. En, en lektor vid vår institution, gjorde en sådan träffande kommentar. Hon sade: Jag vet ju att du gör detta med livet som insats. Hon syftade då på mitt överklagande och det som jag blivit utsatt för under den tid som har gått sedan dess. Du frågar om du får använda mina papper i debat- ten. Naturligtvis. Det är ju just det jag vill - att det skall göras känt vad som pågår och hur det går till, att det inte längre handlar om att kvinnor saknar kompe- tens utan om att man ändrar bedömningar om vad som är relevant när kvinnor börjar konkurrera om samma tjänster som män och formellt är kompetenta. Men det finns också annat som jag har lärt mig under den långa tid som gått sedan jag överklagade. Det blev helt plötsligt alldeles tyst omkring mig. Kolleger slutade hälsa och vände ryggen för att slippa ta ställning till om de skulle hälsa en eller inte, och jag blev utesluten när det gäller information. Jag tror att vi måste bli mycket mer medvetna om hur svårt det är i sådana här organisationer att gå emot makten när makten är tydlig och tyrannisk. Därför borde vi kanske också sprida den kunskapen. Kanske är det t.ex. bättre att inte överklaga, även om du som kvinna vet att du har blivit förbigången. Kanske måste vi låta männen ha sina organisationer i fred om vi anar att deras motstånd kommer att bli mycket stort. Den personliga risken är alltför stor. Själv kan jag inte ångra att jag överklagade. Men samtidigt är min situation speciell. Jag är redan så gammal att makten inte kan sabotera min framtid. Den har jag ändå till stor del bakom mig. Jag har också ett ansvar inför studenter och doktorander, ett ansvar för att göra det lättare för dem att få tillträde till universi- tetet på bättre villkor. Dock menar jag att det inte längre för mig är självklart att råda någon yngre kvin- na att överklaga en tjänstetillsättning. Så står det alltså i brevet. Det är i denna verklighet som det förslag för att stödja jämställdheten i högskolan som vi nu skall besluta om skall verka. Vi är alla överens om att någ- ra formella hinder inte finns. På papperet har varje individ i Sverige, kvinna som man, lika stora eller lika små möjligheter i konkurrensen om tjänster och studi- eplatser. Men verkligheten visar att ju högre upp på karriärstegen och i organisationspyramiden, desto färre kvinnor. Högskolan är inget undantag. I grundutbildningarna finns det 55 % kvinnor, enligt vissa källor 57 % - en siffra som successivt minskar för att beträffande de högsta tjänsterna vara 7 %. Hur skall då detta förstås? Har kvinnor sämre be- gåvning än män? Detta gäller i Sverige, eftersom det på andra håll i Europa ser annorlunda ut. Nej, det är väl ändå ingen som på allvar påstår att det beträffande varje svensk student som har förutsättningar att ut- vecklas och en dag bli professor skulle gå 18,5 män på varje kvinna. Den relevanta frågan är om det kön som är under- representerat inom ett område kan ha så stora svårig- heter att övervinna att ett särskilt stöd kan behövas som motvikt. På frågan är svaret troligtvis ja. När det trots formellt lika villkor finns dolda hinder förblir jämställdheten en rättvisefråga och ett mål att sträva mot. Jag vill betona att jag vet att hinder kan vara av olika slag både i omgivningen och hos individerna. Jag menar att vi säkerligen måste satsa mycket mer på insiktsfulla och målmedvetna åtgärder redan från förskolan och upp genom skolåren. I dag tänker jag koncentrera mig på högskolans synbara brist på jämställdhet, trots ny högskolelag och ny högskoleförordning, där ansvaret för jämställdhet tas upp som högskolans eget ansvar. Den sneda könsfördelningen mellan och inom äm- nen bör uppmärksammas även av andra skäl. JÄST- gruppen, arbetsgruppen för jämställdhet i högskolans utbildningar och forskning, i vilken jag är ordförande, har gått i bräschen för synen på jämställdhet som en kvalitetsfråga för högskolans utbildningar och forsk- ning samt för samhället. Vi stöder oss då på kreativi- tetsforskningen som tydligt visar att det är i korsning- en mellan olika erfarenheter och kunskaper som något nytt händer. Det finns en risk för att åsikter och mönster som etableras blir alltför dominerande och kväver nya tankar. Att män och kvinnor inte är lika i alla avseenden och delvis har olika erfarenheter är ett förhållande som rymmer en kreativ potential. Detta synsätt ligger väl i linje med de analyser som gjorts av samspelet mellan olika grenar och ämnen i högre utbildning. Det läggs ned massor av arbete för att skapa krea- tiva arenor och torg för möten mellan t.ex. humaniora och teknik för att underlätta samspel och skapa förut- sättningar för utveckling. För dessa oväntade möten mellan människor som bär på olika erfarenheter och kunskaper finns det alltså förutsättningar, om man inser att det finns möjligheter till nytänkande genom meningsutbyte mellan män och kvinnor tillsammans. I detta perspektiv utgör kvinnorna inom tekniken och männen inom omvårdnaden eller förskolan en kvali- tetsfaktor som vi inte har råd att undvara. Sverige är ett litet land med begränsningar av olika slag. Låt oss då underlätta alla möjligheter att använda hela vår mänskliga potential. I debatten här och i tidningar har hävdats att om vi nu får ett tillskott på 30 kvinnliga professorer, så kommer kvaliteten att sänkas. Jag tycker att de som anser detta skall svara mig på frågan om kvaliteten i högskolan hänger på om vi har 7 % eller 8,5 % kvinnliga professorer. Tvärtom måste andelen öka, när vi samtidigt är överens om att vi skall öka antalet kvinnor i sakkunniggrupper och i tjänsteförslags- nämnder. För att inte de ynka sju procenten kvinnor skall slita livet ur sig måste de bli fler. Annars kom- mer vi på sikt att inte ha någon. Mona Eliasson i Uppsala undersökte tjänstetill- sättningar mellan 1973 och 1983, sammanlagt 139, där män och kvinnor tävlat om samma tjänster. Hon fann att kvinnor fick en lägre andel av jobben, om man tar hänsyn till kompetens och antal sökande. Speciellt tydligt var detta vid lektorstillsättningar. Mona Eliasson säger att det verkar som om man först bestämmer sig för vem som skall ha tjänsten och att man sedan letar efter argument som passar. Ett typfall som hon stötte på var där en man fick tjänsten trots att han enligt utlåtandet ansågs mindre noggrann, ibland ytlig och ensidig och trots att han inte fått docent- kompetens. Kvinnan hade den bästa avhandlingen men ansågs vara för försiktig. Detta stämmer väl med undersökningar från Norge som har gjorts av Elisa- beth Fürst. Hon konstaterar att kvinnors meriter sys- tematiskt undervärderas. Observera att jag inte säger att denna nedvärdering systematiskt är medveten. Nej, ofta beror den dels på att manliga bedömare inte kän- ner igen kompetens som något avviker från den egna erfarenhetssfären och forskningsparadigmet och dels det som Carl Tham var inne på men som också den norske vetenskapssociologen Hans Christian Sörhag har skrivit: "När könsdiskriminering kommer på dag- ordningen krockar dess problematik med vetenskaps- samhällets idealbild av sig själv som saklig, neutral och objektivt opartisk." Självfallet är universitet, högskolor och samhälle präglade av värderingskonflikter, intressekonflikter och maktkamp. Men detta vill universitets- och hög- skolevärlden inte inse. Under sken av saklighet och objektivitet kan fördomar, oreflekterade påståenden och fobier torgföras. På JÄST-gruppens initiativ och på Linköpings universitets och departementets uppdrag pågår just nu en undersökning i Sverige om tjänstetillsättningar. Den utförs av professor Ulla Riis och skall vara färdig till hösten. För att återknyta till kvinnan som jag tidigare cite- rade: Osynligheten är det svåraste. Man finns där men ändå inte. I högskolans intellektuella miljö borde man ändå ha de bästa förutsättningar att diskutera dessa frågor, men så är det inte. Menar vi allvar med de teoretiska mål vi har satt upp för jämställdheten, bör vi nu våga stå loppet ut och visa vårt allvar i praktisk handling. Som utskottet och nu även kammaren vet har jag och mitt parti inte riktigt samstämmiga åsikter just nu i frågan om de 30 kvinnliga professurerna. Jag anser att förslaget är en logisk fortsättning på den väg som inleddes med den första jämställdhetslagen av Jan- Erik Wikström 1979. Därför bifaller jag i denna del hemställan i betänkandet och stöder inte reservation 14. Fru talman! Jag skall som avslutning be att få läsa upp ett tänkvärt citat av Niccolo Machiavelli som i Fursten 1513 skrev följande, som jag tycker är en utmärkt illustration av vad det handlar om: "Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så väldigt att leda, ingenting så osäkert i framgång, som att införa en ny tingens ordning: ty den som försöker har nämligen alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordningen och han har endast ljumma försvara- re i dem som drar fördel av den nya. Denna ljumhet beror delvis på rädsla för motståndarna, som har lagen på sin sida, och delvis på människornas klentrogen- het, ty de tror inte på nyordningar om de inte ser dem som följd av en lång erfarenhet. Därav kommer det sig att var gång de som är fientligt inställda har tillfäl- le att angripa de nya förordningarna, de gör det med våldsamt ursinne under det att de andra försvarar dem så ljumt, att man i deras sällskap råkar i fara." 0502609471907 N 2010-01-01 00:00:00 243888 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09115/#anf177