2349258 GI09114 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:114 Fredagen den 2 juni 1994/95 114 1995-06-02 00:00:00 Investeringsbidrag för bostäder, arbetsmark- nadspolitik m.m. 6C9B2FCC-3D54-472B-9337-C162E159DFEE 20 ELVER JONSSON (fp) fp Herr talman! Arbetslösheten får aldrig accepteras. Det kan synas vara onödigt att säga det, men erfaren- heten visar att tanken snabbt anpassar sig till nya och högre nivåer. Sedan några år tillbaka står det helt klart att Sverige står inför en svår uppgift när det gäller arbetslösheten. En radikal kursändring måste till inom arbets- marknadspolitiken för att vi skall undvika att hamna i en permanent massarbetslöshet i Sverige. Risken för att det skall ske är dess värre stor. Den uppgång på arbetsmarknaden som vi har sett de senaste åren ver- kar nu vara bruten. Varslen om uppsägningar ökar återigen temporärt och antalet lediga platser har stag- nerat. Kronkursen och räntorna ligger på för hela eko- nomin farliga nivåer. De stora förlorarna är alla som står utan arbete. Man kunde vänta sig att regeringen skulle ta i med krafttag för att bekämpa arbetslöshe- ten. Tyvärr är det inte så, eftersom regeringen i stora delar för en felaktig politik, som leder till att fler och fler hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Vem minns inte det jättestora mötet här ute på Mynttorget, då 30 000 människor eldades av den tidigare oppositionsledaren Ingvar Carlsson i ett yvigt tal. Han sekonderades av den partipolitiskt lojale LO- chefen. Det var många som trodde på budskapet, ett regeringsskifte till socialdemokratisk ledning skulle lösa problemen. Men nu är det annorlunda. Statsminister Ingvar Carlsson vill inte gärna träffa de fackliga ledarna, enligt uppgifter i pressen. LO-chefen är lika diskret som en legationssekreterare på sin första pryotjänst. Herr talman! Socialdemokraterna är duktiga på att elda massorna. Men den socialdemokratiska regering- en har misslyckats med att häva massarbetslösheten. Minst en halv miljon nya jobb behövs för att ar- betslösheten skall sjunka rejält. Dessa jobb måste dessutom komma inom det privata näringslivet. För många politiker är detta en ny iakttagelse, då hela sysselsättningstillväxten under efterkrigstiden har skett i den offentliga sektorn. I den privata sektorn finns det i praktiken inte fler sysselsatta än för 40 år sedan. Jag är förvånad, herr talman, över att regeringen redan har ställt in sig på att arbetslösheten kommer att vara nästan 10 % 1998. Det är märkligt med tanke på att socialdemokraterna i valrörelsen gjorde ett stort nummer just av sin förmåga att ta ned arbetslösheten. Det är farligt att, som nu synes vara fallet, ge upp. Från Folkpartiets sida har vi hävdat att arbetslösheten går att dra ned med hjälp av en klok och samlad poli- tik för tillväxt, kombinerad med en offensiv arbets- marknadspolitik. Den har alltså inte enbart konjunktu- rella orsaker. För att lösa arbetslöshetsproblemen krävs också insikt om att arbetsmarknaden genomgår förändringar till följd av att Sverige alltmer utvecklas till ett kunskapssamhälle. Herr talman! Alltsedan maktövertagandet i höstas har Socialdemokraterna med stöd av Vänstern, ivrigt påhejade av LO, genomfört åtgärder som på ett all- varligt sätt försvårat för främst småföretagen att skapa nya arbetstillfällen. Folkpartiet hävdar att det är i den privata sektorn som vi nu måste hjälpa fram de nya jobben och som regel i de små företagen. Propositionen heter En effektivare arbetsmark- nadspolitik. Man kan fråga: Vad är en effektivare arbetsmarknadspolitik? Som framgår av utskottsbe- tänkandet skiljer sig meningarna åt. Regeringen gjorde bedömningen att RAS var ef- fektivt samt att det var effektivt att återställa arbetsrätt och arbetslöshetsförsäkring från årsskiftet i år. I den nya propositionen kommer ett lappverk av åt- gärdsändringar och vissa besparingar. I stället för att gå in på varje enskild detalj tänkte jag uppehålla mig mer vid några principiella markeringar. När det gäller effektiviteten har jag en del syn- punkter. Det är ju fråga om att främja sysselsättningen genom ett näringsliv som klarar sig självt och expan- derar. Det är också fråga om att hindra långtidsarbets- lösheten från att få fäste. Om man lyckas med dessa båda frågor blir det en långsiktig effektivitet. Därför är det viktigt att föra en politik som främjar näringslivets och särskilt de små företagens expansion. Hindren för företagande måste undanröjas. Det är i detta sammanhang man måste bedöma de små förändringar som den förra regeringen gjorde för att anpassa arbetsrätten. Dessa innebar steg i rätt riktning för småföretagens del. Dessa steg betydde uppenbarligen nytt hopp och ny framtidstro för före- tagarna. Skattehöjningarna och återställandet av arbetsrät- ten är alltså exempel på att det på ett mycket allvarligt sätt blivit svårare för småföretagen att växa. Syftet med reformeringen av arbetsrätten, som gjordes av den förra regeringen, var just att göra lagstiftningen flexibel och smidig för både företag och anställda. Socialdemokraterna gjorde i oppposition gällande att reformeringen skulle rasera hela arbetsrätten. Nu verkar det faktiskt som om man t.o.m. från fackligt håll ångrar en del av återställningen när antydningar görs om att det vore bra för sysselsättningen med längre provanställningar. Regeringen är uppenbarligen på fel väg i syssel- sättningspolitiken. Arbetsmarknadsministern påstod i ett tidigt skede att RAS skulle ge över 100 000 jobb. Det blev drygt 10 000 jobb. Ungdomsintroduktionen skulle lösa ungdomsarbetslösheten. Det blev en flopp - knappast några ungdomar fick något jobb. Tyvärr har regeringens handlingsförlamning lett till att fler jobb har slagits ut, och många har missat chansen att få pröva sina krafter på arbetsmarknaden. Därmed har vi fått många förlorare genom regeringens nuvarande politik. Herr talman! Vad har jag då att säga om vad som borde göras? Folkpartiet har i motionen och i reser- vationerna hävdat att det behövs en helhetslösning för att öka sysselsättningen. Vi har ofta talat om att för att få en fungerande arbetsmarknad behövs de "rejäla ben" som jag har nämnt några gånger tidigare i den här kammaren: För det första en aktiv arbetsmark- nadspolitik, för det andra ett positivt näringsklimat och för det tredje sunda och sanerade statsfinanser. Vi vill ha en aktiv arbetsmarknadspolitik som sät- ter individen i centrum. Men det handlar också om en politik som inser marknadsekonomins värde och nöd- vändighet. Endast genom en socialt styrd marknadse- konomi kan vi få ekonomisk välfärd och social trygg- het. En offensiv arbetsmarknadspolitik som vilar på ett starkt näringsliv gör också att det går åt mindre anslagsmedel till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I andra sammanhang har vi hävdat att skatter på företagen bör sänkas, vilket leder till att fler företag kan bildas och därmed ett antal nya jobb kan skapas. Framför allt måste vi satsa på tjänste- och servicesek- torn som kommer att stå för en stor del av ökningen av jobben. Regeringens förslag om ny byggstimulans säger vi i Folkpartiet nej till. Vi menar att det är fel att gå in med nya subventioner i byggbranschen. Man borde ha lärt sig från 1980-talets överhettning att alltför mycket byggsubventioner inte är bra. Visserligen kan förslaget kanske ge en del jobb. Men vem skall bo i de lägenheter som byggs med en för hög ränta? Vem har råd att betala hyran? Förmodligen både jag och arbetsmarknadsministern. Men jag tror att en stor del av de kollektivanställda inte klarar en hyra i en ny- producerad lägenhet på en överhettad byggmarknad. Dessutom innebär byggstimulansen i praktiken att en mansdominerad arbetsmarknad gynnas ensidigt. Detta rimmar illa med regeringens och inte minst med Mona Sahlins tal om jämställdhet på andra områden. Regeringen föreslår att ett allergisaneringprogram införs för att förbättra inomhusmiljön. Det är bra, men vi föreslår att programmet skall vara permanent. Det är fel att inomhusmiljön bara skall förbättras i tider då många är arbetslösa. Allergier måste alltid bekämpas, även i tider av högkonjunktur. Vårt totala budgetalternativ innebär en forcerad budgetsanering jämfört med regeringens förslag. Det kommer på sikt att gynna sysselsättningen genom sänkta räntor, som främst gynnar småföretagen. Till detta kommer att vi håller fast vid en satsning på en aktiv arbetsmarknadspolitik med en social profil.På ett område har vi emellertid en "dyrare" politik än regeringen. Vi anser att insatserna för arbetshandi- kappade måste vara prioriterade och att arbetslinjen skall gälla också för denna grupp. Det ligger i linje med vår sociala syn att arbete har ett värde i sig. Både lönebidrag och anställningar hos Samhallkoncernen har visat sig vara värdefulla lösningar för arbetshan- dikappade. Ersättningsnivån för nya beslut om löne- bidrag bör därför nu inte sänkas. Vi säger alltså nej till regeringens neddragningar på lönebidragen och anslaget till Samhall för handi- kappade. Det är oklokt, för att inte säga asocialt, att i ett lä- ge med hög arbetslöshet gå in och slå undan benen för dem på arbetsmarknaden som har allra svårast att få ett jobb. Långtidsarbetslösheten måste alltså till varje pris motverkas. Vi anser att det är en fara att vänja sig vid höga arbetslöshetstal i samhället. De sociala aspekter- na får inte tappas bort. Människor skall känna att de behövs. Att man nu sätter litet hårdare press på de arbets- lösa från AMS sida kan vara berättigat, därför att kraven faktiskt stärker människor i deras roll på ar- betsmarknaden. Arbete har utöver lönen ett värde i sig och det skall man ta vara på. Det föreligger ju inte brist på arbete. Den stora pa- radoxen är att arbetslöshet inte beror på arbetsbrist. Bristerna är av annat slag: brist i företagets lönsam- het, brist i den offentliga sektorns finansieringsförmå- ga och brist på fantasi att organisera arbetslivet. Det är, herr talman, de stora bristerna. Låt mig också efter denna kritik - för att inte säga klagan - lägga till att det också finns ljuspunkter i regeringens politik. Vissa steg har tagits i en riktning som ligger nära Folkpartiets. Det gäller speciellt åter- ställandet av "återställarna" i den nya åtgärden ar- betsplatsintroduktion, vilket innebär att åtgärderna ungdomspraktik, akademikerpraktik och invand- rarpraktik återuppstår - fast under annan skylt - nu igen, höll jag på att säga. Det är välkommet att tusenkronan kommer till he- ders trots att Socialdemokraterna tidigare starkt har kritiserat den. Ändå får man säga att det blir en halvmesyr. Det är i praktiken bara offentlig sektor som kan ha ung- domspraktikanter utan krav på anställning, och jag tror att det är en olycklig begränsning. Den enskilda sektorn borde få samma villkor. Det skulle med stor säkerhet ge tusentals jobb - långt fler än hugskottet RAS och floppen ungdomsintroduktion. Regeringen bör överväga dessa frågor och snarast återkomma till riksdagen med kompletterande förslag. Vidare anser vi att det är bra att det ställs tydligare krav på den som skall få a-kassa och att det är arbets- förmedlingen som skall avgöra vad som är lämpligt arbete för den sökande och inte tvärtom, som det nu ofta kan vara. Särskilt viktigt är det för ungdomar att snabbt komma in i ordnade förhållanden. Ett jobb eller en utbildning är de två viktigaste vägarna till personlig trygghet och medverkan i samhällsbyggandet. Det måste tas flera steg på vägen mot många nya jobb. Det behövs alltså en politik som kombinerar de sunda statsfinanserna och en näringspolitik för tillväxt med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Denna rätta mix av åtgärder finns i de förslag som vi från Folkpartiets sida har presenterat här i riksda- gen. Vi står självfallet bakom de Folkpartireservatio- ner som finns i betänkandet, men jag vill här yrka bifall till reservationerna 2 och 44. 088849148003 N 2010-01-01 00:00:00 243614 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09114/#anf20