2349256 GI09112 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:112 Onsdagen den 31 maj 1994/95 112 1995-05-31 00:00:00 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning 9CCDCB4B-CA21-4625-B36A-4F1D20751301 9 HÅKAN HOLMBERG (fp) fp Herr talman! Konstitutionsutskottets roll är att granska och vid behov ifrågasätta regeringens och statsrådens åtgärder. Det är en nödvändig uppgift i en demokrati, och den bör utövas med konsekvens och med strävan efter rimlighet och saklighet i bedöm- ningarna. Jag vill också här rikta ett tack till kansliet, som gör sitt bästa för att utskottet skall klara den uppgiften. Det är allvarligt när KU:s förmåga att fylla denna roll med innehåll ifrågasätts. Enligt min mening finns det fog för mycket av den kritik som har riktats mot KU:s, eller majoritetens i KU:s, sätt att arbeta. Med "majoritet" avser jag då inte bara den majoritet som kan förknippas med den för ögonblicket sittande re- geringen. Problemet är mer övergripande och kan beskrivas på olika sätt. En del har talat om KU som ett forum för person- liga och politiska vendettor. Andra har konstaterat att partipolitiseringen generellt har gått för långt. KU är inget vanligt utskott. Det skall, åtminstone i gransk- ningsarbetet, vara det utskott som är minst partipoliti- serat, men det framstår just i samband med gransk- ningsarbetet som det mest partipolitiserade i hela riksdagen. Vi har redan fått illustrationer av detta i dagens debatt. Det inger naturligtvis inte förtroende när parti A:s ledamöter aldrig skriver under på kritik mot statsråd från andra partier än parti B och alltid finner att stats- råd från det egna partiet uppträtt föredömligt. Det inger inte heller förtroende när parti B:s ledamöter gör precis likadant, fast tvärtom. Om detta mönster skall vara det normala, behövs inte KU-granskningen alls. Det räcker i så fall med en stämpeldyna eller möjligen två. Jag vill inte med detta påstå att vissa partier alltid uppträder mindre rekommendabelt än andra. Det vore att förvandla ett allvarligt problem just till en fråga om partipolitisering. Därför tror jag inte heller att det är någon som helst lösning på problemet att - som Widar Andersson har framkastat - låta mindre partier bli överrepresenterade i KU. Det finns ingen garanti för att jag och andra som företräder partier som för ögonblicket är mindre än vi tycker att vi skulle vara skulle uppträda mer oväldigt än andra. Vad det i stäl- let gäller är att skapa en starkare känsla hos alla KU- ledamöter för att de åtminstone i granskningsarbetet har hela riksdagens uppdrag. I stället för att ge vissa partier en starkare ställning i KU skulle man möjligen kunna se över formerna för hur ledamöterna över lag utses. Utan att här lägga fram något förslag vill jag påminna om det system som tillämpas när man utser tryckfrihetsjury - den ena parten har då rätt att protestera mot ett visst antal juryledamöter. Kanske är det här svårt att tillämpa i riksdagen, men kanske kunde man tänka sig ett annorlunda no- mineringsförfarande just vad gäller KU eller för den del av KU:s arbete som gäller just granskningen, i syfte att tillförsäkra sig ett aktivt stöd av större delen av riksdagen. En annan tanke som har kastats fram är att en sär- skild granskningsnämnd inrättas och att denna t.ex. skulle kunna förbereda delar av granskningsarbetet. Jag tycker också att de synpunkter som Birger Hagård utvecklade i fråga om det betygssystem som inte finns men som ändå uppfattas som ett betygssys- tem är tänkvärda. Herr talman! Jag, Margitta Edgren och Birgit Friggebo skall senare återkomma till mina och Folk- partiet liberalernas synpunkter på några av de konkre- ta ärenden som har varit uppe till granskning i år. Jag vill nu bara lämna några övergripande kommentarer. Kurt Ove Johansson har försökt framställa årets granskningsbetänkande som en enda lång vidräkning med regeringen Bildt, för att inte säga med förutva- rande statsministern själv. Jag accepterar inte att de synpunkter som vi har framfört från Folkpartiets sida utnyttjas i något slags kampanj av Kurt Ove Johans- son. Att två eller flera partier i en viss fråga hamnar på samma ståndpunkt betyder inte automatiskt att man har samma syften eller utgångspunkter. När det gäller det s.k. Jeltsinbrevet har vi alla haft att utgå från regeringsformen, där det stadgas att utri- kesärenden av större vikt skall föredras i Utrikes- nämnden. Man kan alltid diskutera när ett ärende är så beskaffat att det blir av större vikt, men även reser- vanterna från Moderata samlingspartiet uttrycker sig ju så att de inte helt utesluter tanken att detta brev skulle kunna vara av det slag som regeringsformen säger borde föredras i Utrikesnämnden. År 1991 skrev dåvarande statsministern Ingvar Carlsson ett brev till Saddam Hussein under Kuwait- kriget. Den gången fann både Folkpartiets, Centerns och Moderaternas ledamöter i KU - jag var inte med själv - att detta brev borde ha blivit föremål för överläggning i Utrikesnämnden. Socialdemokraterna fann den gången att allt hade varit i sin ordning och att inget skäl till kritik fanns. När Folkpartiet liberalernas ledamöter i KU denna gång hävdar att Jeltsinbrevet borde ha diskuterats i Utrikesnämnden är det inte i avsikten att i största allmänhet komma åt Carl Bildt eller den förra rege- ringen, vars allmänna handlag med utrikesfrågorna och i synnerhet dem som har gällt Ryssland och Bal- tikum vi finner mer förtroendeingivande än den nuva- rande regeringens, utan endast att visa konsekvens i förhållande till den uppfattning som vi uttryckte för fyra år sedan. Som framgått av pressen var de moderata ledamö- terna i KU mycket nära att instämma i dessa synpunk- ter. Vid presskonferensen om KU:s granskningsbe- tänkande påpekade jag själv, utan att jag hörde några protester, att det var fråga om en mycket lång enig skrivning i sakfrågan och att egentligen endast slutsat- sen eller sammanfattningen avvek. Vi har sedan fått veta att den moderata reservatio- nen avses täcka en större del av texten än vad som framgick av det material som då hade offentliggjorts. Även med kännedom om den upplysningen kvarstår dock mitt intryck att meningsskiljaktigheten i sak inte är så oerhört stor. När Kurt Ove Johansson förtjust konstaterar att också Folkpartiet och Centern har synpunkter på det här brevet borde han fundera över sin egen trovärdig- het. Den hade varit betydligt större, om han själv 1991 hade förmått uttrycka samma synpunkter på Ingvar Carlssons brev till Saddam Hussein. Det gjor- de han nu inte. Det vore bra om Kurt Ove Johansson i denna de- batt klargjorde, om det går, varför det som var fel 1994 var rätt 1991. Också när det gäller Carl Bildts brev till KU med anledning av de olika uppgifter som häromåret spreds av Thage G Peterson kring Volvo-Renault-affären förefaller Kurt Ove Johansson vilja få det att framstå som om Folkpartiet liberalerna och Centern helt delar Socialdemokraternas synsätt och motiv. I själva ver- ket har vi så att säga i den materiella sakfrågan, den om Thage G Petersons påståenden, betydande förstå- else för den irritation som drev Carl Bildt när han skrev brevet till KU. Inte desto mindre tycker jag att dessa välmotiverade synpunkter borde ha framförts på ett annat sätt. KU:s integritet är naturligtvis en känslig sak och måste så vara för att vi inte skall glida in i en praxis med skrivelser från än det ena, än det andra statsrådet. Men dessa två aspekter av ett och samma problem- komplex måste hållas isär, även om den som försöker göra det givetvis utsätter sig för vissa risker. På dessa två punkter har vi tillhört en majoritet i KU som haft synpunkter på Carl Bildts agerande. På andra punkter tillhör vi den minoritet som finner att kritiken är obefogad och just ett uttryck för den form av överdriven partipolitisering av KU:s arbete som nu ifrågasatts, jag höll på att säga överallt utanför detta hus. Det mest anmärkningsvärda är den kritik som rik- tas mot att Bildt utsåg Ulf Dinkelspiel till statsråd utan att ta hänsyn till dennes speciella förmögenhets- förhållanden och den uppmärksamhet som dessa kun- de skapa. "Försiktighetsåtgärder" hette det nyss i en replik från Kurt Ove Johansson. Jag undrar vad Carl Bildt egentligen skulle ha gjort om det inte var just att låta bli att utse Ulf Dinkelspiel. Vad är detta för slags inställning till människor och till politiska förtroendeuppdrag? Skulle en person vara diskvalificerad på förhand från en statsrådspost, trots att inget jäv kan påvisas och trots att ingen kritik i sak mot den aktuella personen antytts men bara därför att han eller hon är förmögen? Vilken typ av samhälle får vi, om en persons duglighet för en upp- gift inte längre skall få vara avgörande när befattning- en tillsätts? Herr talman! I ytterligare några frågor ingår Folk- partiet i en majoritet tillsammans med flera partier, bl.a. Socialdemokraterna och Moderaterna. Reserva- tioner har där avgivits från helt andra håll. Det hand- lar i första hand om de punkter som gäller EU- information. Jag skall inte nu fördjupa mig i detta utan bara konstatera att jag nog får det intrycket att det knappast hade varit möjligt att något material från regeringen inte skulle ha KU-anmälts av de mest inbitna på nej-sidan. Allt var fel i det som regeringen gjorde i dessa frågor, eftersom allt skulle vara fel. Det är ett slags överdriven partipolitisering, om än i en speciell form. Herr talman! Om kritiken mot konstitutionsutskot- tet fortsätter blir det enligt min uppfattning nödvän- digt att se över både granskningens former och for- merna för utseende av ledamöter, och det kommer då att handla om hela den politiska processens anseende. Det vore allvarligt om vi skulle hamna i det läget, men som jag uppfattar situationen är risken för detta ganska stor. Jag kommer senare att återkomma till enskilda delfrågor. 0198565054212 N 2010-01-01 00:00:00 243194 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09112/#anf9