2349256 GI09112 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:112 Onsdagen den 31 maj 1994/95 112 1995-05-31 00:00:00 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning 340B0B46-3D31-4816-93C2-666C1FBF7564 36 OLA KARLSSON (m) m Fru talman! Finanskrisen kom att skaka hela det finansiella systemet i Sverige. KU:s granskning nu visar med all önskvärd tydlighet att den dåvarande regeringen under perioden 1985-1990, trots insikt om ägarrollen och betydelsen av en kompetent styrelse, inte vidtog några åtgärder för att undvika kraschen i statligt ägda Nordbanken. En ansvarslöshet och en formlöshet präglade statens agerande. Under den period då problemen grundlades hette de ansvariga statsråden Kjell-Olof Feldt och Allan Larsson. Det är dessa som med sin låtgåmentalitet bär det politiska ansvaret för kraschen i den statligt ägda banken. Finanskrisen inleddes under hösten 1990 i och med att stora förluster konstaterades i Nordbanken. Till dags dato har krisen lett till utgifter för staten på totalt 65 miljarder kronor, fördelade med 1 miljard kronor på Första Sparbanken, med 24 miljarder kro- nor på Gota - nu en del av Nordbanken - samt med 40 miljarder kronor på Nordbanken. Till följderna hör också ett antal anmälningar till konstitutionsutskottet av vilka den kanske viktigaste berör utövandet av ägandet i Nordbanken, som staten ägde till 70 %. Det är först efter mycken envishet från oss mode- rater som en relativt omfattande granskning har skett. Den har tyvärr begränsats av att Nordbankens förre ordförande Tony Hagström har vägrat låta sig utfrå- gas i KU. Fru talman! Granskningar i efterhand av skandal- artade affärer ger lätt bilden av att det är lätt att vara efterklok och att det först är i efterhand som det går att säga vad som skulle och borde ha gjorts. Jag har därför i min och moderaternas granskning koncentre- rat mig på följande huvudfrågor. 1. Var man i departementet medveten om vilka krav ägarrollen medförde? 2. Vilken strategi hade regeringen vad gäller sty- relserekrytering? 3. Vilka direktiv gavs till styrelse och bolags- stämma? Vad gäller den första frågan om medvetenhet om ägarrollen fanns det tidigt diskussioner om vilka krav som skulle ställas av ägaren. Redan 1983 tillsattes exempelvis Kreditmarknadskommittén, vars betän- kande kom i juni 1988. Där beskrivs utförligt styrel- sens ansvar. I ett KU-förhör i februari 1989 angående PK- bankens köp av Carnegie sade Kjell-Olof Feldt: "Jag har kommit till den slutsatsen att vi bör bättre utveck- la finansdepartementets roll som ägare." Vid KU- förhören i vintras fick vi klargjort att inget mer hände under det år som Kjell-Olof Feldt satt kvar som minis- ter. I februari 1990 kom en proposition om ägande i banker och andra kreditinstitut. I denna skrev Odd Engström: "Avsaknaden av en möjlighet till äga- ringripanden under en längre tid skulle kunna konser- vera en inkompetent företagsledning till men inte endast för lönsamheten och aktievärdet utan ytterst för bankens säkerhet och sundhet." Vi kan alltså konstatera att alltmedan PK- bankens/Nordbankens ledning styrde längre in i mo- raset av tvivelaktiga krediter, fanns i regeringen en insikt och diskussion om vikten av en stark och tydlig ägare. Men man gjorde inget, fast man insåg betydel- sen. Den andra frågan gäller styrelserekryteringen. Ad- vokaten Otto Rydbeck skriver i en rapport om styrel- seansvar m.m. till Finansdepartementet: "I ett fall som det nu aktuella, där en aktieägare (staten) har varit helt dominerande, kan antagas att ett övervägande antal av styrelseledamöterna valts därför att de haft någon kunskap eller erfarenhet som huvudaktieägaren ansåg sig behöva i styrelsen. Om huvudaktieägaren skulle ha utsett en styrelse efter andra normer än lämpligheten att fatta kreditbeslut och i övrigt leda en bank kan dock med visst fog hävdas att aktieägaren till viss del har sig själv att skylla för misstag som begås i detta avseende." Hur hade då staten sett till att styrelsen haft erfor- derlig kompetens? Vid KU-utfrågningen visade det sig att staten under Kjell-Olof Feldts tid aldrig gjorde någon egen bedömning av styrelseledamöterna eller, med Feldts egna ord: "Förslagen på hur styrelsen skulle förnyas kom uteslutande från bankstyrelsens ordförande och verkställande direktören." Bankled- ningen rekryterade själv sin styrelse efter egna kriteri- er och staten utsåg snällt dem som banken ville ha. Man kan förmoda att en kritisk hållning till den egna verksamheten inte var det första banken efterlyste. Kjell-Olof Feldt och sedan Allan Larsson har som ministrar haft det reella ansvaret att från ägarens sida tillse att banken fick en lämpad styrelse. Bengt K.Å. Johansson hade från 1988 fram till februari 1990 det formella ansvaret, men de reella kontakter sköttes av någon annan, nämligen av Feldt. Feldt litade på att banken själv föreslog en kompetent ledning. Allan Larsson trodde först att Feldt gjort det och såg ingen anledning till förändring. Det var först när förlusterna exploderade som Allan Larsson såg till att byta ut de flesta av dem som han nio månader tidigare formellt haft ansvar för valet av. Vad gäller den tredje huvudfrågan om eventuella direktiv till bankledningen har utfrågningarna klar- gjort att alla reella kontakter under Kjell-Olof Feldts tid, fram till 1989, skedde vid sidan av bolagsstäm- morna. Stämman hanterade bara de formella ärende- na. De reella överläggningarna skedde vid direkta kontakter mellan Kjell-Olof Feldt och bankledningen. Inför bolagsstämmorna våren 1990 var Kjell-Olof Feldt på väg ut ur regeringen och Allan Larsson in. Skiftet skedde i februari 1990. Feldt hade inga kon- takter inför stämmorna den 15 mars och den 25 april, och Allan Larsson hade helt andra saker för sig och trodde att Feldt hade skött den detaljen. Inga kontak- ter togs alltså inför dessa stämmor från ansvariga statsråd. Alla kontakter mellan ministrarna och bankled- ningen, Tony Hagström, skedde muntligen. I och med att Tony Hagström har vägrat komma till konstitu- tionsutskottet för utfrågning har en ordentlig genom- lysning av vilka kontakter som tagits och vilka direk- tiv som givits inte blivit möjlig att göra. Uppgifterna om Tony Hagströms begränsade uppdrag samt att hans uppgift, enligt Hagström direkt uttalad av ägaren staten, var att ombesörja de övergripande strategiska frågorna i banken, inte syssla med kreditgivning, har därför inte varit möjliga att kontrollera. Först när förlusterna offentliggjordes och det blev uppenbart att en uppröjning behövde göras agerade Allan Larsson. Då avsattes den gamla ledningen och en ny tillsattes. Då formulerades krav på kompetens. Då agerades det. Inför de första kapitaltillskotten i samband med maktskiftet efter valet 1991 rådde ock- så en politisk enighet, den s.k. samlingsregering som det har pratats om. Men det var alltså först i uppstäd- ningsfasen. Fru talman! Ansvaret för de gångna gärningarna är tydlig. Det bärs i stor omfattning av Kjell-Olof Feldt och Allan Larsson. Därför riktar vi moderater berätti- gad kritik mot dem i KU, vilket också Centerpartiet och Miljöpartiet gör. Kostnaderna för finanskrisen får skattebetalarna till stor del bära. Fru talman! Låt oss ta lärdom. Låt oss formulera en ägarpolicy för statens ägande av företag. Låt inte detta hända igen. 0464639640213 N 2010-01-01 00:00:00 243221 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09112/#anf36