2349254 GI09110 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:110 Måndagen den 29 maj 1994/95 110 1995-05-29 00:00:00 Svar på interpellation 1994/95:139 om amalgam interpellationsdebatt 36800CB9-C438-41B5-B5E9-3520909C95D2 101 Andre vice talman GÖREL THURDIN (c) c Herr talman! Jag tackar för svaret. Det orsakade en mängd nya frågor. Jag har försökt att leta efter flera positiva saker som skulle ha gjort att vi som följer denna diskussion, vi som följer vad som händer i samhället, känner att vi får stöd från socialministern i kampen för att verkligen få rätt hantering av männi- skor som är sjuka. Det fanns dock en sak som var positiv. Det var att det skulle göras utbildningsinsatser vad gäller alter- nativa dentala material. I överenskommelsen mellan Landstingsförbundet och staten finns det ett undantag som säger att man skall ha möjlighet att göra undantag om hålet är för stort för alternativa material. Vi vet att det krävs stör- re skicklighet av tandläkare att hantera de alternativa materialen än amalgamet. Skulle inte utbildningsin- satser göras kommer undantagen från riksdagsbeslut och överenskommelse mellan Landstingsförbund och stat att bli regel snarare än undantag. Jag skall gå vidare till att tala om Riksförsäkrings- verkets hantering och möjligheterna att få ersättning. Jag tar fasta på riksdagsbeslutet hösten 1990, där det väldigt tydligt står att de som på grund av sjukdoms- besvär vill byta ut sina amalgamfyllningar skall kunna göra det på ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad. Det hade varit rimligt att Riksförsäkringsverket hade tagit fram sådana allmänna råd att man hade kunnat följa riksdagsbeslutet. Det har faktiskt inte gjorts. Man började med att säga att reaktioner mot den- tala material kan yttra sig i form av allergi eller li- chenförändringar. Men så småningom började man inskränka det ännu mer. 1991 säger man att säker- ställd allergi och lichenförändringar är de enda bi- verkningar av kvicksilver i amalgam som berättigar till ersättning. Men vi vet att det finns massor av symptom som är fastställda av läkare, av tandläkare och av professorer som uppkommer på grund av att man över huvud taget är väldigt känslig mot olika material i munnen och framför allt tungmetaller. Det är orimligt att de berörda inte på ett enkelt sätt skall kunna få den ekonomiska hjälp de behöver. I vartenda ett av de brev jag har fått - det är flera hundra - framgår det att man inte har fått hjälp och att ens ekonomi är i ruin. Man får bekosta dålig hantering från tandläkare tills man hittar någon som kan klara det på ett vettigt sätt. Man får ingen hjälp av samhäl- let. Jag ställer frågan till socialministern: Är det inte möjligt att socialminister Ingela Thalén kan ta initiativ och verkligen gå till grunden med problemet? Egentligen borde Riksrevisionsverket och Riksda- gens revisorer gå igenom hur man lever upp till beslu- tet. Jag hoppas att det blir så. Jag kan ta ett exempel ur ett brev. Det gäller en kvinna som har kämpat sig igenom tandsanering. Hon har trots försäkringskassan och dess förtroendeläkare uppnått halv arbetsförmåga. Det står så här: Förtroen- deläkaren tyckte att man kunde byta ut diagnosen "oral galvanism" mot "personlighetsstörning". Han känner mig inte och har aldrig träffat mig, vare sig per telefon eller skriftligen. Det står att läsa i min akt på försäkringskassan. Jag var tvungen att besöka psykisk klinik för att få fortsätt sjukpenning. Överläkaren på psyket fann inget annat än att den behandling jag blivit utsatt för av försäkringskassan påverkat mig och min psykiska hälsa negativt. Det visar sig sedan att hon inte får hjälp. Jag tycker inte att den verklighetsbeskrivning jag läser i svaret är riktig. Det bekymrar mig väldigt. Det finns tydligen samverkande krafter som inte vill att frågan skall hanteras på ett riktigt sätt. Vi kan titta på samhällsekonomin kopplat till den- na fråga. Det finns de som hävdar att hundratusentals människor är drabbade och stundtals går sjukskrivna. Låt oss säga att 1 000 personer lyfter 90 000 i sjuk- penning. Det blir 90 miljoner på ett år. Går de sjuk- skrivna i sju år blir det nästan 700 miljoner kronor. Om en ung person på 25 år går i förtidspension, vilket flera tvingas göra därför att man inte vill låta dem uppbära sjukpenning för länge, skall vi betala pension i 30 år. De blir inte arbetsföra om de inte får den rätta hjälpen. Det är faktiskt nödvändigt utifrån samhällseko- nomiska aspekter att titta på hur man egentligen han- terar dessa frågor. Man kan i oändliga brev läsa om människor som blivit fullt friska efter sanering. De har varit sjuka i många herrans år. Det visar att det ger effekt. Det finns en utredning som Hans Lindfors - en tandläkare uppe i Ö-vik - har gjort. Av flera 100 patienter är det egentligen inte många som har blivit friska, konstaterar man. Nej, det var inte många som var färdigsanerade heller! Större delen av dem som var färdigsanerade hade blivit friska eller mycket bättre. Sjukskrivningarna hade därmed blivit färre. Slutsatserna från undersökningarna har inte dragits på ett riktigt sätt. Man behöver en total genomgång av det material som samhället förfogar över. 0763802658906 N 2010-01-01 00:00:00 242925 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09110/#anf101