2349252 GI09108 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:108 Torsdagen den 18 maj 1994/95 108 1995-05-18 00:00:00 Investeringar i arrendejordbruket m.m. 7E887305-03DC-409A-B389-E21804BF4DC9 214 BENGT SILFVERSTRAND (s) s Fru talman! Huvudrubriken på detta betänkande är Investeringar i arrendejordbruket. Förvisso sker för- stärkningar och förbättringar i skyddet för arrendato- rer genom det här betänkandet. Det har jag inget att erinra mot. Men de förstärkningarna är inte av den karaktären att de på något sätt i något avseende löser de grundläggande problem som helt är knutna till och förknippade med avsaknaden av friköpsrätt. Därför bör tyngdpunkten i denna debatt ligga på friköpsrätten. Vi behöver inte diskutera det som är självklart och som vi är överens om. Den 30 november 1989, dvs. för fem och ett halvt år sedan, fattade riksdagen ett historiskt beslut. En klar riksdagsmajoritet ställde sig helt entydigt bakom motionsförslag om att brukare av s.k. historiska ar- renden skulle få friköpa den mark de i generationer brukat, bebyggt och bebott. Många trodde och hoppades då - jag vet - att slut- kapitlet skrivits i denna bittra sannsaga, och att rätts- samhällets lagar skulle omfatta också den grupp av enskilda människor vars vardag till vissa delar fortfa- rande styrs av feodalsamhällets lagar. Men trots att 1990 års arrendekommitté enhälligt förordade en friköpsrätt så förhalades frågan i tre år av den borgerliga fyrpartiregeringen. I den proposition vi nu behandlar använder en so- cialdemokratisk regering samma juridiska motiv som den tidigare borgerliga regeringen för att inte föreläg- ga riksdagen en friköpslag. Det kan inte få mig som socialdemokrat att ändra uppfattning. Jag står fast vid den välgrundade upp- fattning som både riksdagen, lagutskottet och sedan också en utredning kom fram till. Fattas bara annat! Enligt regeringen skulle det föreligga en beaktans- värd risk för att en friköpslag skulle stå i strid med Europakonventionen och utgöra ett otillbörligt intrång i den enskilda äganderätten. Längre än till att uttrycka en beaktansvärd risk sträcker man sig faktiskt inte. Det finns inte någon- stans i propositionen några kategoriska påståenden eller några slutsatser om att detta strider mot Europa- konventionen. Man bedömer att det finns en risk. Juridiken får ta över de politiska värderingarna och den politiska viljan, vilket jag har anledning att ut- trycka förvåning över. Uttalandet liksom lagutskottets bedömning i frå- gan vilar minst sagt på bräcklig grund. Den ändring av 2 kap. 18 § i regeringsformen som nu trätt i kraft har angetts innebära en precisering av det egendomsskydd som ställs i Europakonventionen. Syftet med grund- lagsändringen är alltså att uppnå en anpassning till konventionen, inte att ställa högre krav på denna. För övrigt prövades denna fråga mycket grundligt av Arrendekommittén. Ingen av de fyra juristerna, ledamöterna eller de fem sakkunniga har funnit att vad som föreslås skulle strida mot konventionen. Då kan man ju undra - jag kan ställa frågan till utskottets talespersoner - om man haft kontakt med de här juris- terna som haft denna klara och entydiga uppfattning vid den här behandlingen. Dessutom skall det uttryck man här uppehåller sig kring och försöker övertolka - "i det allmännas intres- se" - av nödvändighet uppfattas extensivt. Varje land måste enligt vad Europadomstolen säger i rättsfall ges ett betydande mått av frihet (margin of appreciation) när det gäller lagstiftning med social och ekonomisk anknytning. Observera att man gör särskilda bedömningar när det gäller lagstiftning med social och ekonomisk an- knytning. Och det är vad det handlar om, inte juridisk ekvilibristik. Europadomstolen har i tidigare rättsfall med hän- syn härtill förklarat sig komma att respektera den nationella lagstiftarens bedömning av vad som kan anses ligga i det allmännas intresse, om inte denna bedömning uppenbarligen saknar rimlig grund. En annan svag invändning mot en friköpslag är att endast ett begränsat antal personer kan förmodas ha intresse av att få friköpa mark. Det är en helt ovid- kommande synpunkt. Såvitt jag har kunnat utröna har den aldrig tillmätts någon betydelse i Europadomsto- lens praxis eller i andra rättsliga sammanhang. Om en friköpslag anses gynna endast ett begränsat antal personer så är det ju ännu färre personer - godsägarna - som blir berörda. Det här gäller inte vilka arrendatorer som helst. I flera inlägg har man talat om arrendejordbruket i allmänhet, att det är 43 % eller vad det nu kan handla om av all jordbruksmark som är utarrenderad. De saknar också intresse i sammanhanget. Det här hand- lar om en begränsad grupp människor på historiska arrenden som tillhör kyrkan och några som finns på den statliga sidan och inga andra. Det är alltså inte någon generell utvidgning av någon äganderätt. Till detta kommer bestämmelsen i lagförslaget att friköp inte får ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot ägarparten. Här finns alltså ytterligare en säkerhetsventil, vi kan kalla det för jordägarventil, som gör att det inte bara går att rusa på i ullstrumpor- na. Man måste ta hänsyn till de faktiska förhållandena på de olika ställen där det här kan bli aktuellt. Ytterligare en svaghet i handläggningen av ärendet är att Lagrådet inte gjort någon ingående prövning av lagförslagets förenlighet med grundlagen. Den lag- rådsremiss som cirkulerade under den borgerliga regeringen och som man på något sätt lyckades få fram går ju inte specifikt in på de här förhållandena. I det här fallet borde alltså en ordentlig prövning göras, eftersom man åberopar Europakonventionen utan närmare analys av innebörden. Likaså är det synnerligen anmärkningsvärt att jordbruksutskottet inte beretts tillfälle att yttra sig. Varför? Det borde vi kunna få svar på i dag. Lagutskottet har tidigare pekat på att en friköpsrätt ligger i linje med den jordbrukspolitiska målsättning- en att ägande och brukande av jordbruksmark böra vara förenade. Det har lagutskottet bara för ett par år sedan tyckt. Varför tycker man plötsligt inte det i dag? Varför skriver man inte någonting om det? Som en följd av kvardröjande feodala förhållanden har hela bygder under exempelvis storgodsen i Skåne och Västergötland avfolkats och utarmats. Vi kan också se ett ökat intresse från åtminstone vissa jord- ägares sida att vilja ta över efter arrendatorer i syfte att kunna utnyttja ett frikostigt EU-stöd. Detta torde leda till ytterligare utarmning av landsbygden. Friköpsfrågan är emellertid för den berörda be- folkningsgruppen mer en medborgarrättslig angelä- genhet och en samhällsfråga än en arrendefråga. Det är en fråga som väntat i mer än 200 år på sin lösning. Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system är ett led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta plikt, att se till att medborgarna i alla delar av landet ges rätt till självständighet och frigörelse från ett tids- främmande förmynderi. Remissinstanser har åberopats i det här samman- hanget. Jag tycker att man skall vara försiktig när man bara kallt och torrt konstaterar att en majoritet av remissinstanserna avstyrker. Det gör de om man räk- nar på det sättet. Men man kan också se efter vilka typer av svar det är och från vilka remissinstanser svaren kommer. För det första har tolv remissinstanser klart sagt ja till en friköpslag. Från de oberoende instanserna före- ligger ungefär lika många tillstyrkanden som avstyr- kanden. För det andra saknas bland de instanser som be- retts tillfälle att avge remisser bl.a. Glesbygdsdelega- tionen, som med utgångspunkt i att en friköpsrätt kan bidra till en fortsatt allsidig befolkningssammansätt- ning på landsbygden, redan 1983 ställde sig positiv till införande av friköpsrätt för historiska arrenden. Det passiva arrendejordbruksägandet i form av fi- deikommiss, ecklesiastik jord m.fl. historiskt beting- ade ägarskap saknar varje form av berättigande från jordbrukssynpunkt. Ifrågavarande ägarparter har ald- rig vare sig brukat jorden, bott på stället eller haft annan arbets- eller riskmässig befattning med jord- bruket eller varit beroende av det för sin utkomst. En lag om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade ägarsystemen kränker därför ingen enskild äganderätt. Inget annat land i Europa har sedan demokrati in- förts tillåtit fortsatt osjälvständighet för en jordbruks- befolkning under feodalt grundade ägarsystem. Det är hög tid att avskaffa denna för vårt land för- nedrande kvarleva från en svunnen tid. Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva- tion nr 2. I detta anförande instämde Bengt Kronblad (s), Marianne Jönsson (s), Ronny Olander (s), Ingvar Johnsson (s) och Tanja Linderborg (v). 0241621108903 N 2010-01-01 00:00:00 242718 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09108/#anf214