<anforande>
<dok_hangar_id>2349251</dok_hangar_id>
<dok_id>GI09107</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:107 Onsdagen den 17 maj</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>107</dok_nummer>
<dok_datum>1995-05-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Socialförsäkring - inriktning och anslag </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>147CFF65-8213-4085-BDB7-D78E12E41570</anforande_id>
<anforande_nummer>88</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet ANNA HEDBORG (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag försökte beskriva de mekanismer
som brukar starta när man använder sig av t.ex. ett
sjunkande tak eller ett brutet tak. Det som snabbt
inträffar är att det på kort sikt alltid blir rätt att bara
satsa på dem med lägst inkomster och ytterligare
sänka taket. För allt större grupper blir det sant att ju
mindre man betalar till det allmänna systemet desto
bättre blir utfallet för egen del, eftersom man själv
måste betala för den egna försäkringen. Om man tittar
efter i verkligheten, empiriskt, är det i samhällen med
sådana system som de som har det sämst också får det
sämst.
I verkligheten - empiriskt - är det i system som
våra, där alla är med och där reglerna är likartade,
som de som har det sämst får det bäst.
Det är inte svårt att förstå om man funderar över
vad som händer på litet sikt om man startar den typ av
mekanism som t.ex. kds eftersträvar.
</anforandetext>
<intressent_id>084783547505</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>242392</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09107/#anf88</protokoll_url_www>
</anforande>
