2349251 GI09107 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:107 Onsdagen den 17 maj 1994/95 107 1995-05-17 00:00:00 Socialförsäkring - inriktning och anslag E4AC7C9A-90A3-4777-AC18-6312C51C1F07 86 Statsrådet ANNA HEDBORG (s) s Fru talman! Sverige har väl utbyggda socialför- säkringar, som skyddar medborgarna från inkomst- bortfall vid sjukdom, ålderdom och i samband med att man får barn. Dessa socialförsäkringar fungerar i huvudsak väl. Genom deras konstruktion har man kunnat uppnå målen, både rättvisa och samhällelig effektivitet. Vi har trots detta föreslagit vissa betydelsefulla förändringar av trygghetsförsäkringarna. Det främsta motivet till förändringarna är att vi måste komma till rätta med budgetunderskottet. Det är genom att sanera statsfinanserna som vi kan göra oss oberoende och återställa politikens och demokratins handlingskraft. För att kunna uppnå detta mål kan vi inte bara öka skatter och avgifter, utan vi måste också göra ned- skärningar i transfereringarna. När vi gör nedskär- ningar och förändringar är det viktigt att vi gör dem på rätt sätt. I vårt förslag har vi valt att sänka ersätt- ningarna i socialförsäkringarna med 5 %. Hade vi haft råd att behålla en 80-procentig ersättning hade det naturligtvis inneburit en bättre försäkring. Men också 75 % är ett försvarligt inkomstskydd, väl jämförbart med pensionsnivåerna. Ett viktigt skäl för förändringar har varit att lägga en stabil grund för försäkringens olika grenar, så att den kan klara de påfrestningar som de ekonomiska konjunkturernas svängningar medför. Ett annat skäl har varit att bringa ordning och reda i den snårskog av olika ersättningsnivåer som de senaste årens föränd- ringar har inneburit. I besparingstider är det, som sagts tidigare, extra viktigt att inte förstöra grundprinciperna bakom sys- temet. För att kunna bygga stabila försäkringar måste hela befolkningen få sin sociala trygghet från de all- männa systemen. Det kräver att vi följer inkomstbort- fallsprincipen. Som ett alternativ till en generell sänkning av er- sättningen har Miljöpartiet, kds och Centern i motio- ner föreslagit att man skall ge upp inkomstbortfalls- principen och övergå till modeller som i större ut- sträckning är baserade på grundtrygghet. Skälet till detta, menar dessa partier, är att man skulle få en rättvisare ekonomisk fördelning av de ekonomiska bördorna. På kort sikt kan det stämma, men på längre sikt skulle det få långtgående negativa konsekvenser för trygghetsförsäkringarna. Enbart grundtrygghet skulle för stora grupper innebära att de för sin egen trygghet skulle bli beroende inte som i dag av vad de betalar till den allmänna försäkringen utan av vad de inte betalar dit utan till sin egen försäkring. Trycket att minimera den allmänna försäkringen och den ge- nomsnittliga finansieringen skulle snabbt öka. Med allmänna statliga försäkringar kommer alla medborgare att dela på kostnaden för individer med höga risker. Risken att bli sjuk eller arbetslös varierar kraftigt mellan individer och också mellan sociala klasser, kön och olika näringsgrenar. I system där privata avtals- eller företagsförsäkringar står för en stor del av försäkringsskyddet kommer de med högre risk att få betala markant mycket högre premier. Re- sultatet blir intressant nog att ju mer av sin trygghet höginkomsttagarna får från den allmänna försäkring- en, desto jämnare blir slututfallet. I länder där man har valt inkomstbortfallsförsäk- ringar fördelar man de statliga resurserna på ett till synes mer ojämlikt sätt än i länder med grundtrygg- hetsmodeller och behovsprövade system. Den s.k. utjämningsparadoxen består i att ju mer höginkomst- tagarna får från de offentliga systemen, desto mer jämlika blir slututfallen. Som brukligt är upplöses paradoxen vid närmare betraktande. Skälet till att de stora systemen, som försäkrar också höginkomstta- garna, till slut leder till större jämlikhet är naturligtvis att med dessa behövs betydligt mindre av privata lösningar, som alltid har en ojämnare inkomstfördel- ning. Slutresultatet brukar också bli att de som har det sämst får ett bättre absolut utfall när alla är med och därmed försvarar det offentliga systemet, vilket påpe- kades av bl.a. Bo Könberg. Det som däremot är litet märkligt i Bo Könbergs sätt att reagera är att ju mindre intresserat av samver- kan som representanter för Folkpartiet är, desto mer storvulna blir de i sina pretentioner på att vara de enda som försvarar inkomstbortfallsprincip och soci- alförsäkringar av gammal god svensk modell. Det är särskilt intressant att läsa de motioner som har väckts med anledning av kompletteringsproposi- tionen. Man upptäcker då att Folkpartiet i själva ver- ket inte har någonting emot att spara 2 miljarder på nya SGI-beräkningar, vilket såvitt jag kan begripa är en större besparing än vad sänkningen till 75 % i sjukförsäkringen representerar. Det innebär rimligtvis exakt samma påfrestning när det gäller att faktiskt gardera för inkomstbortfall på ett annat sätt. Grundtrygghetssystem har också andra nackdelar. De skapar drivkrafter bort från arbete och undergräv- er därmed arbetslinjen. De drivkrafter som finns i det nuvarande systemet för människor att öka sina in- komster för att kunna få en bättre ersättning eller pension försvinner om ersättningen blir lika för alla. Fru talman! Vid sidan av de statliga försäkringar- na spelar också avtalsförsäkringarna en betydelsefull roll för de försäkrade. Det gör de redan i dag. Ibland kan man av debatten tro att avtalsförsäkringar inte finns. I och med att vi nu har varit tvungna att minska ersättningarna har avtalsförsäkringarnas roll också kommit mer i fokus. Det är nu på sin plats att se hur samspelet mellan den allmänna och de avtalade försäkringarna funge- rar. Uppfylls de krav på effektivitet och rättvisa som vi bör ställa på alla typer av försäkringar med de försäkringar vi har i dag? Finns det en rimlig samsyn mellan olika parter om vad man kan och inte kan och inte bör använda avtalsförsäkringar till? Om det finns en sådan samsyn bör det vara möjligt att släppa på de minskningsregler som i dag i praktiken begränsar parternas möjligheter att träffa överenskommelser. I det statsfinansiellt kärva läge som kan förutses under åtskilliga år framöver är det motiverat att ge arbetsmarknadens parter en möjlighet att avväga hur de vill använda ett utrymme för framtida försäkrings- skydd respektive löner och direkt konsumtion. Det går, om man vill, att organisera tilläggsför- säkringar och avtalsförsäkringar så att de blir en bra andra försvarslinje med både rättvisa och effektiva villkor knutna till arbetslivet. Avsikten är att Sjuk- och arbetsskadeberedningen, som nu har fått sina nya direktiv, skall kunna erbjuda parterna en samtalsarena för samtal om principiella krav på avtalsförsäkringar. Däremot kan givetvis inte en statlig beredning utgöra själva förhandlingsorgani- sationen för avtalsförsäkringar. Beredningen skall också ta upp frågor om rehabili- tering. Det är en mycket viktig fråga, nu när det har visat sig att de över 50 i allt större utsträckning ställs utanför arbetsmarknaden. Vi måste ha en arbetsmark- nad där man inte slås ut i tidiga år utan har möjlighet att arbeta så länge man kan. Det finns ett behov av att se över reglerna för förtidspension och andra trygg- hetssystem. Det är viktigt att vi har satt tidpunkten för avskaffandet av äldrereglerna till den 1 januari 1997, eftersom det också är viktigt att noga fundera över på vilket sätt det kan komma att drabba dessa grupper. Det är inte bara i vårt land som vi har många för- tidspensionärer. Mellan 1960 och 1994 minskade andelen män över 60 år som fortfarande arbetade från över 80 % till 18 % i Holland, från över 70 % till 18 % i Frankrike, från över 60 % till 12 % i Österrike. I det perspektivet är vi fortfarande ganska lyckligt lottade. I Sverige minskade under samma period ande- len män över 60 som förvärvsarbetade från drygt 80 % till knappt 58 %. Någonstans har alldeles uppenbart vår arbets- marknad, vår arbetsmarknadspolitik och våra trygg- hetssystem ändå hållit tillbaka utslagningen. Ändå är vi med rätta mycket oroliga för utvecklingen också i vårt land. Vi vill tillbaka till full sysselsättning. Det är nöd- vändigt, både för samhällsekonomin i stort, för våra välfärdssystem och för människors möjligheter att skapa sig ett bra och självständigt liv. Jag är fullstän- digt övertygad om att det är samhällsekonomiskt lönsamt. Det stora flertalet av dem som nu ställs åt sidan på grund av ålder, funktionshinder eller nedsatt arbetsförmåga skulle kunna göra en värdefull insats om de fick chansen. Fru talman! Den svenska välfärdsmodellen har byggt på att en i internationellt perspektiv mycket stor andel av befolkningen är i förvärvsarbete och kan försörja sig själv. På det sättet har vi kunnat vara generösa mot dem som verkligen inte kan få eller ha ett arbete under längre eller kortare tid, såsom äldre, barn, sjuka, handikappade eller arbetslösa. Men detta kan vi bara hålla fast vid om man under större delen av sitt liv själv arbetar och är med och betalar för dem som måste stå utanför arbetsstyrkan under en period. Poängen med mycket av den omfördelning som äger rum i välfärdssamhället är just att vi vet att om nå- gonting händer oss eller våra nära, kan vi lita på att hela samhället kommer att vara med och dela de eko- nomiska bördorna av detta. När vi i dag måste göra vissa försämringar av trygghetsförsäkringarna är det inte för att undergräva tryggheten utan för att rädda sysselsättningen och därmed tryggheten och välfärdssystemet. Också när vi försämrar är det viktigt att vi försöker hålla fast vid de drag som har gjort den svenska modellen möjlig. Det är socialpolitiken som ger alla medborgare tillräckligt gott skydd om och när något händer. Det är det höga arbetskraftsdeltagandet och den låga arbetslösheten. Det är solidariteten med de svaga i samhället. 084783547505 N 2010-01-01 00:00:00 242390 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09107/#anf86