2349251 GI09107 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:107 Onsdagen den 17 maj 1994/95 107 1995-05-17 00:00:00 Nedrustning 1569B2F7-9C91-47C1-94B7-468FE9A659C9 50 VIOLA FURUBJELKE (s) s Herr talman! Sveriges arbete för fred, nedrustning och avspänning i världen är väl känt. Nedrustning är en central del i svensk utrikespolitik. De svenska förslagen på nedrustningsområdet har spelat en stor och viktig roll. Eva Zetterberg säger att Sverige inte längre har en lika hög profil i nedrustningssammanhang. Hon ex- emplifierar detta bl.a. med att vi inte har någon skri- velse eller proposition att basera detta betänkande på. Det är inte alls något unikt. Det har inte varit så tidi- gare heller. Det har alltid varit ett motionsbaserat betänkande. Jag måste säga att det faller tillbaka på oppositionen själv som inte har skrivit så många mo- tioner i det här sammanhanget. Jag har också en ögonvittnesbild från nedrust- ningsförhandlingarna om NPT-fördraget som just har varit i New York. Det var en förhandlingsomgång som Eva Zetterberg själv följde på plats. Som ordförandeland i EU skulle Frankrike föra EU-ländernas talan. Det skulle läggas ett gemensamt förslag. Frankrikes synpunkter när det gäller kärnva- pen är förmodligen väl kända och stämmer inte sär- skilt väl överens med de svenska. Sverige satte ner foten och ville inte vara tillsammans med Frankrike om en sådan skrivning som Frankrike föreslog. Följ- daktligen blev det inte någon gemensam ståndpunkt. Här visade Sverige att nedrustningsfrågorna är så viktiga för oss att vi protesterade i EU-sammanhang och gjorde vad vi sagt att vi skulle göra i EU-sammanhang om den här situationen skulle upp- stå. Jag tror att Eva Zetterberg kan bekräfta detta ef- tersom jag vet att hon var där. Genom det kalla krigets slut finns det nu en unik möjlighet att frigöra resurser från överstora krigsmak- ter till förmån för mer angelägna ändamål. Världens samlade militärutgifter har glädjande nog minskat från närmare 1 000 miljarder dollar under den senaste sexårsperioden. Det motsvarar i genomsnitt 3,6 % per år. Men man kan fråga sig vart pengarna har tagit vä- gen. Det finns inte något klart samband mellan minskningen i militärutgifter och satsningar på ut- veckling. I flera rapporter, t.ex. Human Development Report från UNDP och Carlssonkommissionens Our Global Neighbourhood, har man föreslagit en plane- rad och successiv nedskärning av militärutgifterna och att frigjorda medel skall öronmärkas för social och ekonomisk utveckling för världens folk. En sådan fredsåterbäring genom en nedskärning på 3 % skulle enligt UNDP ge 460 miljarder till år 2000. Det är pengar som skulle minska krigsrisken i världen mycket effektivare än vapen. Den här omför- delningen är helt nödvändig och skall ses som en investering i ökad säkerhet. Det kan inte bli fred i världen så länge människor inte känner trygghet i sitt dagliga liv. Framtidens konflikter kommer sannolikt i mycket större omfattning att utspela sig inom länder än mellan dem. Konfliktorsakerna i dag är oftast fat- tigdom och den ökande socioekonomiska klyftan mellan grupper av människor. Vapen är föga använd- bara mot dessa hot. Insikten att mänsklig trygghet inte skapas med vapen får allt större spridning. Men det satsas fortfarande orimliga resurser på att öka förstö- relseförmågan. Herr talman! Det betänkande som vi snart skall besluta om handlar i huvudsak om icke-spridningsavtalet NPT och det internationella atomenergiorganet IAEA:s verksamhet. Det är glädjande att NPT-avtalet kunde förlängas på obestämd tid i förra veckan. Jag delar inte Miljö- partiets syn att en tidsbegränsad förlängning skulle ha varit bättre. Jag anser att det är en vantolkning av fördraget när man säger att det skulle legitimera de nuvarande kärnvapenmakternas kärnvapeninnehav. NPT-fördraget är vårt allra viktigaste instrument inte bara för att hindra spridning av kärnvapen och vapenteknologi utan kanske framför allt därför att det är ett nedrustningsavtal på kärnvapenområdet. I 6 § i NPT-avtalet stadgas att varje stat som ansluter sig till fördraget, och det är 178 i dag, förbinder sig att fort- sätta nedrustningsförhandlingar i avsikt att nå effektiv kärnvapennedrustning samt att förhandla om ett avtal om allmän och fullständig avrustning under noggrann och effektiv kontroll. Att aktualisera ändringar i NPT och i IAEA-fördraget, som Miljöpartiet och Vänsterpartiet föreslagit, innebär att hela det avtal som har förhand- lats fram under stor vånda riskerar att helt upphöra eller att de nationer som vill ha större garantier, t.ex. på kärnkraftsområdet, troligen skulle få gehör för sina åsikter. Sveriges restriktiva hållning till kärnkraftsut- byggnad har inte sin motsvarighet i en majoritet av länderna inom FN-systemet. Det är tvärtom så att många av dessa länder - om de fick en chans - skulle kräva och villkora sin anslutning till avtalet med bi- stånd för utbyggnad av ytterligare kärnkraft. Därför har vi avstyrkt reservationerna 1, 2 och 4. I reservation 3 tas frågan om en tidsbegränsad förlängning av NPT kontra en obegränsad sådan upp igen. Där föreslår reservanterna en tidsbegränsning på t.ex. tio år. Det skulle innebära en otroligt stor osä- kerhet om NPT-fördragets verkningsgrad om det skulle riskera att upphöra så snart. Då skulle det upp- stå en situation där man ifrågasätter NTP-fördragets legitimitet över huvud taget. I reservation 5 vill Miljöpartiet att Sverige skall verka för en global kärnkraftsavveckling. Här ansluter jag mig helt till Centerpartiets och Helena Nilssons resonemang. Jag vill också tillägga att Sverige i en- lighet med miljömålet i biståndet gör betydande sats- ningar för att sprida kunskap om såväl kärnsäkerhet som energieffektivisering och förnybara energikällor. Men vi måste också konstatera att det kommer an på varje enskilt land att besluta om sin energipolitik. Därför avstyrks även denna reservation. Slutligen vill jag kommentera frågan om antiper- sonella minor som tas upp i ett särskilt yttrande. Det är ett förödande vapen. Tusentals barn, och naturligt- vis även vuxna, drabbas varje år av de miljontals minor som finns utplacerade i ett 60-tal länder. Pro- blemen med antipersonella minor kvarstår många år efter det att ett krig har avslutats. En personmina utplaceras för att hindra en fiendesoldat i kängor, men exploderar oftast under den nakna foten på ett barn som lemlästas och förvisas till ett liv som handikap- pad. Detta sker ofta i länder som har mycket små medel att hjälpa handikappade. I Angola bedömer man det antal minor som finns utplacerade till två per invånare. Sverige har satsat betydande belopp och resurser på minröjning och rehabilitering av minoffer. Men det enda radikala när det gäller minkatastrofen är att ett internationellt totalförbud blir erkänt. Utrikesutskottet understryker därför återigen det angelägna i att rege- ringen oförtröttligt arbetar vidare för att få en bred anslutning till det svenska initiativet om ett interna- tionellt totalförbud mot antipersonella minor vid översynskonferensen i september - oktober i år. När det gäller svenska antipersonella minor har ett enigt utrikesutskott förvisat yrkandet i vänstermotio- nen till försvarsutskottet. Av respekt för andra ut- skotts beredningsområden tänker jag inte diskutera den frågan här. Herr talman! Eva Zetterberg inledde sitt anförande med att tala om en vägg i FN. Jag skall avsluta mitt med en minnesbild från en vägg som betydde mycket för mig under min uppväxt. På den hängde en brode- rad bonad. Där stod så här: Väl formar den starke med svärdet sin värld. Väl flyga som örnar hans rykten. Men en gång skall stanna det vandrande svärd och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort. Jag tror att det är Esaias Tegnér som skrev det för mer än 100 år sedan. Jag tycker att första versen av den här dikten kan få stå som en god avslutning på det här betänkandet. Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på reservationerna. 0567603564903 N 2010-01-01 00:00:00 242354 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09107/#anf50