<anforande>
<dok_hangar_id>2349249</dok_hangar_id>
<dok_id>GI09105</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:105 Måndagen den 15 maj</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>105</dok_nummer>
<dok_datum>1995-05-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1994/95:110 om ar- betsskador på grund av kvicksilverbelastning</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>4E3DA11E-C205-47D8-A3A4-494890F4A04F</anforande_id>
<anforande_nummer>53</anforande_nummer>
<talare>Andre vice talman GÖREL THURDIN (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! Statsrådet Hedborg åberopade
gränsvärden. Det är som jag säger, att det inte är bra
med generella värden när det gäller denna typ av
påverkan. Det har konstaterats i forskning och av
Världshälsoorganisationen. Människor är så indivi-
duella. Även bland människorna finns sådana som är
mycket känsligare än andra och reagerar mycket star-
kare.
Det är prestige även i denna fråga. Det finns en
ganska naturlig koppling till amalgamet. Vi vet hur
infekterad den frågan är. Man är livrädd för att erkän-
na att tandsköterskorna har blivit dåliga just av sin
arbetsmiljö. Då går det vidare. Det leder till ytterliga-
re ställningstaganden. Det är det man försöker för-
hindra också.
Som Siw Persson säger finns forskningsresultat i
andra länder som man inte vill lyssna till här hemma i
Sverige. Jag begriper inte om det är för att Sverige är
ett så litet land, att vi är så begränsade och har en så
oerhört effektiv byråkrati, som information utestängs
om den forskning som bedrivs i andra länder. Jag har
försökt utröna det, därför att jag tycker att det är full-
ständigt obegripligt. Det finns ställen där tandsköters-
kornas skador av detta slag har klassats som arbets-
skada. Man har alldeles nyligen förstått att man måste
göra det. Jag tycker att det är viktigt att statsrådet tar
initiativ till att verkligen ta reda på hur det är i andra
länder och vad man har kommit fram till, utan att
saker och ting utelämnas.
Jag var ordförande för kommittén för jämställd-
hetsforskning under en tid. Då fick jag verkligen reda
på att det är och har varit mindre intresse, framför allt
tidigare, för att forska kring det som drabbar kvinnor.
Som parlamentariker har vi träffat gynekologer på
sjukhus, även manliga, som visar på att kvinnosjuk-
domar inte är lika intressanta att forska kring som
sjukdomar som drabbar i första hand män. Det är en
realitet. Jag tror att vi måste ta till oss det. Forskar-
samhället är fortfarande oerhört manligt. Vi får verk-
ligen se fram emot att det blir en ändring när det gäl-
ler tillsättande av professorer och också när det gäller
att ge kvinnor starka forskartjänster. De tillfaller of-
tast män.
</anforandetext>
<intressent_id>0763802658906</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>242196</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09105/#anf53</protokoll_url_www>
</anforande>
