2349249 GI09105 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:105 Måndagen den 15 maj 1994/95 105 1995-05-15 00:00:00 Svar på interpellationerna 1994/95:132 och 140 om forskningen om elallergi interpellationsdebatt 0F861FCE-532D-418D-A78A-DE8A28F1941A 40 Andre vice talman GÖREL THURDIN (c) c Herr talman! Jag tackar socialminister Ingela Thalén för svaret. Jag finner svaret vara intressant i vissa delar. Jag skönjer en ödmjukhet inför problem- ställningen, något som jag uppskattar och anser vara nödvändigt. Den komplexa värld som vi själva skapar tvingar oss ju till ständiga reträtter, omvärderingar, förbud, saneringar m.m. och ställer krav på en annan typ av kunskap än den som vi tidigare har tillgodogjort oss. Det som i svaret benämns som "upplevda pro- blem" är i allra högsta grad reellt. Jag har fått många brev om elkänslighet, ofta kombinerad med känslighet för metaller, vilket jag utgår ifrån att Lennart Fridén också har fått. I de flesta brev berättar människor att läkare och tandläkare hela tiden försöker påtvinga dem en psykologisk förklaringsmodell, eftersom dessa läkare ens vägrar tänka tanken att det finns något som heter elöverkänslighet. Socialstyrelsen har också stöttat den inställningen mer än någon annan inställning trots att, som social- ministern säger, ingenting har kunnat bevisas. Ett brev har särskilt upprört mig. Det är ett brev från en ensamstående mor med en son på sju år. Poj- ken har konstaterats elöverkänslig av en professor och en läkare efter noggranna tester och undersökningar. Pojken har inte klarat klassrumsmiljön utan varit tvungen att skydda sig mot de 21 lågt sittande lysrö- ren i klassrummet. Skolläkaren försöker emellertid tvinga mamman till psykologer, för läkaren underkän- ner expertutlåtandena utan att vara expert själv och hänvisar dessutom till Socialstyrelsen som säger att det inte finns något som heter elöverkänslighet. Dessutom tillåter Socialstyrelsen att människor som är elöverkänsliga utsätts för terapi. De skall lära sig att tåla. Vi som följt frågan om allergier, t.ex. läkare och mödrar, vet att allergier byggs på - inte minskar - av att människor utsätts för påverkan av något som de reagerar mot, såvida orsaken inte helt kan elimineras. Psykiatrifonden går i en folder ut med informatio- nen att psykisk sjukdom är en folksjukdom. Är det vad vi har att vänta oss? Är det vad pojken och hans mamma har att vänta sig? Jag tror varken socialminis- tern eller jag accepterar den typen av inställning. Jag håller med socialministern om att vi inte en- dast kan inrikta oss på elsanering. Det betyder stora inskränkningar för de elkänsliga eftersom vi inte sane- rar överallt. Det är helt rätt. Jag vill understryka det som anges i svaret, nämligen vikten av att ta reda på andra orsaker, t.ex. tungmetallers inverkan. Det finns kvicksilver i amalgam, och det finns också E-ämnen i våra livsmedel. Man kan nästan inte köpa något som är behandlat utan att det finns ett E-ämne där. Det finns också andra miljöfaktorer. Vi måste alla se till den totala miljöbelastningen. Jag anser att socialmi- nistern har betonat detta i svaret. Jag tycker också att det är bra att socialministern kräver en öppen attityd. Ingen av oss får ha förutfatta- de meningar eller låsta positioner - inte ens Socialsty- relsen. Vi politiker kan naturligtvis inte agera domare i forskartvister - det förstår jag också - men vi ger inte oss själva rätt att avstå från att använda försiktig- hetsprincipen och värna människor från giftiga ämnen och dåliga miljöer. Vi politiker kan de facto inte vänta på vetenskapliga bevis och låta människor komma i kläm mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi är valda för att lyssna på människor. Förhoppningsvis ställer läkare sina diagnoser utifrån att ha lyssnat på sina patienter. Det är bara patienten som vet hur han eller hon mår. Jag uppskattar dessutom att socialministern och regeringen betonar att elkänsliga skall bemötas med respekt av inte bara hälso- och sjukvården utan också socialtjänsten, försäkringskassan och andra samhälls- organ. Jag noterar också betoningen på kontinuitet och ett omsorgsfullt omhändertagande då orsakssam- banden ofta är oklara. Det stämmer inte med vad som sägs i de brev jag får. Det framkommer i brev och i samtal med männi- skor att de förvägras sjukpenning därför att de inte har en erkänd och vetenskapligt bevisad diagnos. De förvägras sjukskrivning därför att de vägrar att betrak- ta sig som psykiskt sjuka. Vissa län är hårdare än andra. Människor behandlas inte lika. Jag vill därför att socialministern svarar mig på följande frågor. Är det patienten som skall betala för att den me- dicinska vetenskapen inte vet? Vad är kriteriet för att få sjukpenning? Är det att man är sjuk och inte orkar arbeta, eller är det att man erkänner sig ha rätt sjuk- dom, t.ex. att man är psykiskt sjuk? Jag ställer dessa frågor därför att det är för många som skriver - jag får flera hundra brev - om just dessa saker. Det kan inte bara bero på inbillning eller på att någon är paranoid och anser sig förföljd. Det måste finnas något som systematiskt genomsyrar våra institutioner. Jag reagerar starkt därför att vi här i riksdagen och även regeringen har tagit initiativ till och beslutat om ett sjukförsäkringssystem där sådant inte får hända. 0763802658906 N 2010-01-01 00:00:00 242183 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09105/#anf40