2349247 GI09103 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:103 Torsdagen den 11 maj 1994/95 103 1995-05-11 00:00:00 (forts. från 4 §) Försvarspolitiken 1994/95 (forts. FöU4) ECAA7645-9FF5-4CE7-949E-4AF000C31FFA 61 HENRIK LANDERHOLM (m) m Herr talman! Jag vill först som en upplysning till försvarsministern göra klart att några begränsningar i vad Försvarberedningen skulle få diskutera inte finns angivna i några av de regeringsbeslut eller direktiv som givits vare sig av försvarsministern eller hans statssekreterare. Att begränsa den säkerhetspolitiska rapportens innehåll till vissa för socialdemokratin lämpliga frågor är ett påfund som man har kommit med i efterhand. Anledningen till att vi har intagit vår hållning är det nej som vi har fått på våra propåer och önskemål, som Arne Andersson just läste upp avseen- de utredningar i ett bredare säkerhetspolitiskt per- spektiv. Det måste vara en självklarhet att se till verklighe- ten när vi står inför så stora frågor som Sveriges sä- kerhet i framtiden. Som jag tidigare sade: Inget i direktiven, vare sig till beredningen, i regeringsbeslut, från statssekreteraren eller från försvarsministern har givit den begränsningen för beredningen. Det är vik- tigt för kammaren och även för försvarsministern att känna till detta. Därmed skall jag gå över till den mera sakliga delen, om jag med saklig får inskränka mig till utskot- tets betänkande. Vårens försvarsbeslut har ju den bestämda karak- tären av mellanårsbeslut. Inga stora organisatoriska förändringar aviseras från regeringen. Tvärtom är det så att försvarspolitiken styrs från Finansdepartemen- tet. Genom höstens Perssonplan fastlades vad som skulle sparas - kosta vad det kosta vill. Försvarsministern och den socialdemokratiska ut- skottsmajoriteten har inte haft mycket annat val än att traska patrullo och försöka hitta hjälpliga argument för en politik som de facto innebär slöseri och dålig resursallokering. Egentligen fattas det inga beslut nu. Det görs inga egentliga besparingar. Allt skjuts på framtiden. Bort- sett från det generella sparbetinget, som är en liten del av besparingarna och som för övrigt tas ut av försvar- smakten på samma sätt som de särskilt utpekade, handlar regeringens politik om att skjuta problem och kostnader framför sig. Att inte beställa materiel nu innebär att den måste beställas sedan, och detta till högre kostnader, efter- som materielprocessen kostar mer och mer ju mer man drar ut på tiden och river upp gamla planer. FMV:s generaldirektör, förre socialdemokratiske statssekreteraren Per Borg, har åtskilliga gånger häv- dat att kortare ledtider - likt ABB:s T50-projekt och inte minst den svenska bilindustrins allt högre pro- duktivitet - och fasthållande vid ursprungliga planer skulle spara staten miljardbelopp varje år. Dessa kan sparas eller användas till mer materiel alltefter poli- tiskt tycke och smak. Här måste regeringen ta initiativ i stället för att spara på ett så passivt och verksamhets- förstörande sätt som man gör. Budgetåret börjar om sex veckor. Försvaret fick någorlunda klart för sig omfattningen av besparingar- na i samband med Perssonplanen, men det fick ingen inriktning förrän i budgetpropositionen - och det var förresten inte mycket till inriktning. Spara på allt som går utom grundutbildningen, var regeringens strids- rop. Och då blir det mesta pannkaka. Försvarets kostnader är ju till allra största delen fasta, det är ju därför som det blir så här. På 18 måna- der går det inte att minska personalkostnaderna. Det mesta av materielen är beställd och skall levereras. Om man avbeställer får man betala skadestånd. Re- gementen och flottiljer ligger där de ligger, och det har vi bestämt att de skall göra. Innan försvarsminis- tern var beredd att ens diskutera minskningar i grundutbildningen för att få en bättre balans i bespa- ringarna i förhållandet till idiotstoppet för repövning- ar, var de värnpliktiga redan inkallade, och då var det för sent. Det som man kan skjuta är de facto bara nya be- ställningar av materiel och att ställa in repövningar, samtidigt som det mesta annat av rörliga kostnader i form av verksamhet sätts på sparlåga. På så sätt gör man av med en massa pengar, för försvarsmakten närmare bestämt drygt 59 miljarder, men man förlorar långt mer i effekt än vad man drar in till den gemen- samma kassakistan. Detta är alla försvarspolitiker medvetna om. Varför är då repövningarna så viktiga för oss mo- derater? Jo, därför att de är själen i försvarets för- bandsomsättning och de är en hjärtpunkt i det folkliga försvarets förankring. Genom att inställa nästan all reputbildning ger utskottet signalen att det inte är viktigt och att vi i det mesta kan acceptera att vänta och se. Det är inte bra. Samtidigt - om man vill full- följa FB 92 helt eller i delar - måste ju förbanden repövas senare i alla fall. Kostnaderna uppstår oavsett hur man gör. Därför är den socialdemokratiska be- sparingen ineffektiv och stämmer illa med de självkla- ra behov av långsiktighet som också försvarsministern i sina bästa stunder brukar framhålla. Det gäller också konsekvensen av att regeringen har valt att inte följa sin egen expertgrupps råd vad gäller förverkligandet av syftena i priskompensations- systemet. Den moderata uppfattningen, som Arne Andersson har framhållit, är tydlig och klar. Vårt budskap till regeringen är: Rör inte repövningarna, och se till att under budgetåret lägga fram förslag till hur de planerade materielbeställningarna, som nu skjuts upp, skall kunna göras redan under dessa 18 månader, genom t.ex. försäljning av statlig egendom inom eller utanför försvarssektorn. När det gäller de upplånade pengarna för nästa budgetår accepterar vi omfördelningen, men minns även där att dessa pengar är tagna från verksamhet som är inplanerad för nästa år. Inför nästa försvarsbeslut finns stora och avgöran- de vägvalsfrågor. Jag tror att vi alla här i kammaren och i försvarsutskottet är på det klara med att oavsett om vi avsätter mer, mindre eller lika mycket pengar till försvaret som i dag så kommer kvantiteten, voly- men av försvarets storlek, att bli mindre. Det är nöd- vändigt, inte därför att uppgifterna har blivit mindre utan därför att de förband vi har skall kunna lösa sina uppgifter. Officerare och värnpliktiga skall ha rätt till den bästa utrustning som finns att få för pengar. De är beredda att offra sina liv för den övriga befolkningens skull. Dålig utrustning och dålig utbildning är mora- liskt oförsvarbart. Försvaret av Sverige bör inte ens till någon del bygga på en halvutbildad milis, om detta innebär att resurser tas från de kvalificerade förbanden. Försvarsbeslutet 1992 var i vissa avseenden litet väl lyckosamt. Det gäller inte minst den yttre bilden. Den ger rätt bild av besluten, men jag tror att det är svårt både för medierna och för allmänheten att få klart för sig att besluten inte är verklighet. I verklighe- ten återstår det mesta av förbandsutbyggnad och ma- terieltillförsel att genomföra. Det kommer att ta många år innan kvalitetsprofilen i FB 92 faktiskt blir verklighet. Vi måste vara på det klara med att den fortsatta förnyelsen också kommer att kosta en del pengar. Sju moderata reservationer har fogats till betän- kandet, varav Arne Andersson har yrkat bifall till tre, för att inte i onödan uppta kammarens tid. Jag in- stämmer i Arne Anderssons yrkanden. När det gäller Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan jag inte annat än beklaga regeringens kombinerade rigiditet och snarstuckenhet. Vägran att se verkligheten leder sällan till något gott. Den breda analys som vi har krävt av olika säkerhetspolitiska handlingsvägar och dessas konsekvenser för svenska mål och intressen i säkerhetspolitiken borde egentli- gen vara en självklarhet. Jag kan förstå att socialdemokraterna vill glömma omvärlden, eftersom den utveckling som skett under de senaste tio åren gått så stick i stäv med socialde- mokratiska verklighetsuppfattningar. Baltikum har blivit fritt, trots socialdemokratiska uttalanden och socialdemokratisk politik. Sovjetdiktaturen, vilken man i början av 80-talet förväntade sig att leva i ge- mensam säkerhet med, har fallit. Marknadsekonomin har, oftast hand i hand med demokratin, gjort segertåg över alla kontinenter utom, och det beklagar jag, i Afrika. Jag förstår att det är svårt och att det tar tid att ompröva kålsuparteorin om landet lagom mellan öst och väst, lika svårt som det är att ompröva den tredje vägens ekonomiska politik mellan planekonomi och marknadshushållning. Men jag kan inte förstå hur det kan vara bra för Sverige att nyttja och fordra besvär- jelser snarare än allsidiga belysningar i säkerhetspoli- tiken. Jag hoppas alldeles uppriktigt och ärligt att social- demokratin kan återgå till samförstånd kring säker- hetspolitiken efter det att de hetaste känslorna i neut- ralitetsdebatten har lagt sig. Det vore anmärkningsvärt om pragmatikern Ingvar Carlsson blir den första svenska statsminister i modern tid som misslyckas med att samla partierna i säkerhetspolitiken och skapa förutsättningar för samarbete också i försvarspoliti- ken. Vi moderater samarbetar gärna, men vi är inte be- redda att intill förnedring dansa efter statsministerns pipa. Att utan ifrågasättande traska på upptrampad stig efter Ingvar Carlsson torde mest vara att likna vid att följa råttfångaren från Hameln. Resultatet torde bli lika förskräckande för de som följer efter. När det gäller försvarsindustrin är det vår upp- fattning att regeringen måste sluta smyga i buskarna. Världen förändras och våra samarbetsmönster med den. Detta ställer nya krav på regelverket för för- svarsindustrin. Förhoppningsvis kommer det efter hand ett allt närmare europeiskt samarbete också på detta område. Men den verklighet som vi har omkring oss stäm- mer dåligt överens med Mats Hellströms uttalanden om ökad restriktivitet, kombinerade med regeringens totala oförmåga att få fram en ny krigsmaterielinspek- tör. Det har nu gått åtta månader sedan Gunnar Lundh lämnade den stolen, och sjabblandet kring tillsättandet av en ny rådgivande nämnd gör att regeringens förtro- ende på det här området är ifrågasatt. Vårt budskap är: handla, ge besked, regera! Det är ett samstämt besked från oss som ser försvarsindustrin som en viktig nationell tillgång, inte bara i ord utan också i handling. Det är vår uppfattning att också försvarsministern måste engagera sig i försvarsindustripolitiken, och inte överlåta denna på Näringsdepartementet. Inte minst i internationella sammanhang behövs stöd från regering till regering. Här räcker Thage G Peterson ännu inte till, men det finns tid för förbättring. En tydlig deklaration med det innehållet vore på plats i dagens debatt. Vi tycker att det är anmärkningsvärt att den civila delen av totalförsvaret skall spara mindre, när man nu har valt att spara. När det gäller skyddsrummen an- vänder vi samma argument för att spara som social- demokraterna använde i opposition. Skillnaden är att vi nu har argument för att göra dessa besparingar genom en omfattande studie från FOA och Rädd- ningsverket. Vårt alternativ, herr talman, är att fullfölja FB 92 i väntan på en bred och fullödig säkerhetspolitisk ana- lys som skall staka ut vägen för framtiden. Först efter denna, och med underlag från myndigheterna, kan det finnas motiv till förändringar av den inriktning som lagts fast. Den socialdemokratiska politiken dikteras tyvärr varken av säkerhetspolitiska skäl, vilket jag visade tidigare i mitt anförande, eller av omtanke om försva- ret. Detta är till olycka för landet. 0838210948212 N 2010-01-01 00:00:00 242028 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09103/#anf61