2349247 GI09103 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:103 Torsdagen den 11 maj 1994/95 103 1995-05-11 00:00:00 Försvarspolitiken 1995/96 6768226E-16EA-40AC-8383-B46A07371EE6 24 BRITT BOHLIN (s) s Fru talman! Det är inte utan viss glädje som vi i dag kan konstatera att Sveriges säkerhetspolitiska läge har stabiliserats ytterligare sedan 1992 när vi fattade vårt senaste långsiktiga försvarsbeslut. Förra hösten kunde vi med tillfredsställelse notera att ytterligare en rest av en världsordning byggd på det andra - och måtte det bli det sista - stora världs- kriget försvann från vår del av världen. De ryska trupperna baserade i de baltiska länderna återvände slutgiltigt hem till Ryssland. Men vår säkerhet är en del av ett stort samman- hang som i grunden baseras på relationer mellan människor. Annika Nordgren vände sig nyss tillbaka nästan 200 år i tiden och sökte visdomsord hos filosofer som tänkte djupt och länge på viktiga frågor. Det tänker jag också göra. Jag tänker fundera litet utifrån exakt samma bok som Annika Nordgren läste ur, Den eviga freden. Författaren heter Immanuel Kant. Han skrev boken för 200 år sedan och hade många visa ord att komma med. Men när vi drar slutsatser av vad denna Immanuel Kant säger undrar jag ibland om vi har läst samma bok, Annika Nordgren. Men det är en annan historia. Immanuel Kant sade att det krävs tre saker för att den eviga freden skulle kunna uppnås i ett ständigt krigshärjat Europa, drabbat av svåra konvulsioner från tid till annan. Det första som krävs för att bygga denna fred är att alla länder har en stabil demokrati, som ger förut- sättningar för människor att delta i det egna landets trygghet, välfärd och uppbyggnad. Det andra som krävs är att man länder emellan skapar ett ömsesidigt beroende inom handel och kul- tur och på många olika plan. Länderna skall komma så nära varandra och skapa så djupa relationer, att om någon skulle få för sig att uppträda aggressivt mot sin granne, skulle det slå lika hårt tillbaka mot denne själv. Det tredje som han sade var att det krävs starka institutioner, forum för människor att vid förhand- lingsbordet möta de problem och tvister som mänsk- ligheten från tid till annan drabbas av. De tre kraven för uppbyggnad av ett fredens Eu- ropa är vi i vår tid så nära som få andra generationer har varit. I vår del av världen har demokratierna nu en riktig chans. I vår del av världen skapar vi och har skapat ett stort och ömsesidigt beroende. Låt mig peka på exemplet Sverige - Norge. Vem i all världen skulle tänka tanken att Sverige och Norge skulle uppträda med aggresivitet mot varandra? Självklart ligger vårt sätt att lösa umgänget mellan människor på ett helt annat plan. Vi räknar inte strids- vagnar utan talar med varandra. Det är att bygga sä- kerhet. Det tredje villkor som Immanuel Kant framhöll var starka institutioner. FN är naturligtvis vår allra starkaste och viktigaste institution, men vi har också OSSE och inte minst EU. Vi har på svenskt håll sedan den 1 januari blivit en del av denna gemenskap, där man knyter starkare band människor emellan. Ytterst innebär detta att Sverige har en större säkerhetspoli- tisk bas att utgå från. Som en del av en gemenskap ställs vi inför ge- mensamma problem, och de är många i dag. Miljö- förstöringen och många andra nog så besvärliga frå- gor, som vi bara måste lösa, ställs på sin spets. Vi har en möjlighet att tillsammans med andra i kloka och förståndiga diskussioner och förhandlingar lösa alla dessa problem. Att komma fram till någon som helst lösning på sådana problem via stridsvagnar och mili- tärt våld är, som alla förstår, alldeles omöjligt. Men att mot denna bakgrund hävda att det säker- hetspolitiska läget för vårt land är sämre, som mode- raterna faktiskt gör i sin reservation, är - skulle jag vilja påstå - direkt oansvarigt. Om vi politiker inte orkar göra en sanningsenlig bedömning av vårt säker- hetspolitiska läge, utan kanske t.o.m. låter s.k. särintressen styra beskrivningen av verkligheten, är vi inne på en mycket farlig väg. Om det skulle inträffa allvarliga händelser i vår omvärld som skulle ställa krav på svåra politiska beslut, skulle kanske världen runt omkring oss upptäcka att vi för länge och för mycket har ägnat oss åt vargen-kommer-debatten och kanske inte skulle ta till sig det som vi då har att säga. Att inte beskriva sanningen så som den verkligen ser ut är egentligen ett slag under bältet mot allas vår möjlighet att framstå som trovärdiga. Just i säkerhets- politiken måste vi ha ett förtroende från svenska fol- ket, byggt på att det som vi säger och beskriver ligger mycket nära sanningen, såsom vi förmår uppfatta den. Inför det försvarsbeslut som vi under eftermidda- gen skall fatta finns det ingen anledning att måla upp militära hot som faktiskt inte finns. Sverige har just i dag ingen som helst anledning att känna att något militärt hot riktar sig mot vårt land. I närtid är detta ett faktum. Det vore därför osedvanligt dumt av oss att inte ta hem den besparing som det innebär att göra vissa smärre avsteg från det nu gällande försvarsbe- slutet. Det gäller för vissa krav på operativ förmåga och på insatsberedskapen. På längre sikt är det däremot naturligtvis oändligt mycket svårare att göra förutsägelser. Av just detta skäl har vi i detta betänkande avstått från att försöka göra några långsiktiga bedömningar. Denna uppgift är av så grannlaga karaktär och kräver ett så ingående arbete att ett sådant just nu pågår i en särskild för- svarsberedning. Att två partier har valt att stå utanför och inte ta ansvar är bara att beklaga. Men varje enskilt parti i riksdagen får naturligtvis göra sin egen bedömning av vad dess väljare förväntar sig - att man skall påverka eller att man skall stå vid sidan om. Likväl tycker vi i utskottets majoritet att riksdagen får en mycket god möjlighet att följa och utvärdera utvecklingen inom totalförsvaret och utvecklingen i vår omvärld. Vi har valt att i detta försvarsbeslut inte göra viktiga principiella ställningstaganden. Vi har entydigt sagt att ett antal motioner, som behandlar allt från fortsatt utveckling av JAS 39 Gripen till olika förbands framtid, skall behandlas fram till nästa för- svarsbeslut. Riksdagen har möjlighet att nästa höst fullt ut ta ansvar för varje del av dessa frågor. Dessutom har vi ett antal mycket principiella frå- gor som vi just nu funderar på och har bett att få fram underlag för. En sådan är folkförsvarstanken. Flera talare har berört den. Det är ett svårt och grannlaga område, och jag tror att de allra flesta i kammaren i sitt hjärta har en djup känsla för vikten av att Sveriges folk är delaktigt i vårt totalförsvar. Ett annat sådant område är vårt internationella en- gagemang och på vilket sätt Sverige, med de förband och styrkor som vi har i totalförsvaret, medverkar till vår egen och andras säkerhet, på det sätt som en batal- jon just nu gör i Bosnien. Det finns många viktiga frågor som vi skall ta ställning till, men de får anstå till dess att vi har fakta på bordet, det underlag som vi behöver för att kunna göra de riktiga bedömningarna, och det har vi först nästa höst. Därefter kommer vi att kunna följa och noggrant granska om det som vi sade för kanske bara sex månader sedan var en riktig bedömning eller inte. Finner vi att saker som gör att vi vill ändra oss har hänt, har vi den fulla möjligheten härtill genom att vi organiserar arbetet med s.k. kontrollstationer. Låt mig gå över till att något litet tala om ekono- mi. Totalförsvarets ekonomi måste självklart alltid grundas på de säkerhetspolitiska bedömningarna, och så är det också den här gången. Men till detta måste läggas att det i det ekonomiska läge som Sverige nu befinner sig i vore oansvarigt om totalförsvaret inte genomförde de besparingar som vi utan hinder fak- tiskt kan klara. Försvarsmakten har nu ett i budgeten föreslaget besparingsbeting om 1,8 miljarder kronor. Det är Försvarsmaktens del av ansvaret för budgetsanering- en. Men vi har också ett arv, det som i debatten popu- lärt kallas ÖB:s svarta hål. Efter diverse omräkningar och kontrollräkningar kommer vi för nästa budgetår fram till att Försvarsmakten skall göra en besparing om 3,9 miljarder kronor - alltså nästan 4 miljarder på ett enda budgetår. Detta innebär naturligtvis att Försvarsmakten och dess personal har en mycket svår process att genom- gå, som ställer stora krav. Jag tror att man inom För- svarsmakten upplever att besparingarna utgör en ständig process, och man har levt med den ganska länge. Det gäller nog också i viss mån för försvarsin- dustrin. Men det är nödvändigt att det är så. Just den- na verksamhet måste alltid vara beredd att direkt anpassa sig till den bedömning som vi gör av säker- hetspolitiken liksom de ekonomiska ramar och de politiska beslut som fastställer formerna för hur verk- samheten skall utvecklas. Arne Andersson talade nyss i sitt anförande om detta svarta hål. Han beklagade sig över att regeringen inte tidigt nog talade om exakt hur detta svarta hål var konstruerat. Han säger att Moderaterna av det skälet inte är redo för att presentera en bra lösning på den ekonomiska problematiken. Då blir man litet fundersam. Jag var i denna kam- mare i juni förra året och hörde den dåvarande mode- rate försvarsministern berätta för alla som satt här att det inte finns någon problematik och att det inte finns något svart hål. Skulle ni inte ha kunnat fråga den förre försvars- ministern vilken lösning han hade i bakfickan och helt enkelt tagit fram och dammat av denna lösning? Det hade varit en ganska praktisk lösning på ett problem som vi nu förvisso har tagit hand om. En mycket stor del av Försvarsmaktens budget går till personalkostnader och materielkostnader. Det är pengar som det är väldigt svårt att snabbt rycka loss. Av det skälet, om inte annat, är 4 miljarder en mycket stor besparing att genomföra under ett budgetår. Att spara ytterligare, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår, tror jag skulle innebära så stora ingrepp att varken inriktningen eller långsiktigheten skulle kunna bibehållas. Väldigt mycket talar däremot för att vi i nästa för- svarsbeslut kan skapa oss möjlighet att sänka den militära utgiftsramen ytterligare. Mycket talar för det. Men det faktiska underlaget för att dra de slutsatserna har ännu inte lagts på bordet. Var sak har faktiskt sin tid. KA 5 har berörts från olika håll. Riksdagen beslu- tade 1992 att det på KA 5 i Härnösand skulle utbildas en amfibiebataljon. 1997 är den utbildningen slutförd, klar och färdig. Riksdagen har i dag att konstatera att så är fallet. Det är mycket logiskt. Det innebär också att vi medverkar till att en i des- sa sammanhang liten besparing kan genomföras. Be- sparingen beräknas på litet olika sätt, men 15 miljoner finns angivet i det förslag som utskottet har haft att behandla. Jag undrar hur vi med bibehållet anseende och förtroende skulle kunna se försvarsmaktens personal i ögonen och säga: Sorry! Vi orkar inte göra den be- sparingen på 15 miljoner kronor därför att det är så svårt och får så stora konsekvenser, men vi kräver att ni skall spara 4 miljarder. Det är en omöjlig attityd. Det är en omöjlig håll- ning. Därför konstaterar vi nu att utbildningen upp- hör. Vi får självfallet återkomma till övriga utbild- ningsmöjligheter i Härnösand i försvarsbeslutet. Det får sättas in i ett sammanhang tillsammans med allt annat vi då skall ta ställning till. Det är alldeles själv- klart. Många av de inlägg som gjorts tidigare från denna stol rörde inte just det betänkande vi debatterar här i dag utan mer en massmedial debatt om formerna kring Försvarsberedningens arbete. Jag tycker att många av dessa inlägg var mindre sakliga. De prägla- des mer av både personangrepp och otidigheter mot olika personer, t.ex. försvarsministern och statsminis- tern. Jag tycker att det är tråkigt att bitterheten hos de män som på område efter område har sett sin politik raseras - den man så ödmjukt kallade "den enda vä- gens politik" - skall vara så stor. Att ödmjukhet och samarbete skulle kunna finna jordmån tror jag inte är så sannolikt. Ödmjukhet och samarbete måste lyftas ut ur detta bitterhetens rike innan det kan bli fruktbart. Det är ansvarslöst, och jag tycker att det är sorgligt. Det leder ingen vart. Det är icke konstruktivt. Jag hoppas trots det att vi har en bra möjlighet att prata om sakfrågorna i politiken och mindre om per- soner när vi går vidare i behandlingen i denna kam- mare. Jag vill också litet kort kommentera det Miljöpar- tiet och Annika Nordgren var inne på. Miljöpartiet skall nog hålla sig närmare sanningen när man pratar om beställningsbemyndiganden och hur de faktiskt fungerar. I budgetpropositionen föreslås ett nytt system för hur beställningsbemyndigandena skall gå till. Det regeringen begär är en ram - ett högsta belopp - för dessa bemyndiganden. Den ramen skulle omfatta tidigare beslut - sådant vi redovisat här i riksdagen som riksdagen har ställt sig bakom - och kommande beställningar. Riksdagen föreslås i dag besluta att ett stort antal av de kommande beställningarna skall utgå. Det är sanningen bakom detta. Jag tycker att Miljöpartiet skall hålla sig noga till sanningen när man debatterar frågan. Man kan tycka att det är rätt eller fel, men sanningen borde åtminsto- ne förtjäna att beskrivas. Det har förts fram ett antal exempel i debatten. Göran Persson skulle satsa mångmiljardbelopp på roboten ARTHUR. Gör han det är det något som han gör alldeles ensam ihop med försvarsindustrin. I för- svarsutskottet känner vi överhuvudtaget inte till någon robot ARTHUR. Däremot finns det en artillerilokaliseringsradar som heter ARTHUR och som samutvecklas tillsam- mans med norrmännen. Utvecklingen är så gott som färdig. För att klara anskaffningen behövs ett ytterli- gare bemyndigande om 250 miljoner kronor. Det kommer sannolikt att bli så, eftersom utrust- ningen är mycket efterfrågad av bl.a. FN. Den skall utnyttjas i Bosnien. Det var ett exempel där jag menar att man borde hålla sig litet närmare sanningen när man försöker kritisera ett politiskt beslut. I övrigt vill jag yrka bifall till betänkandets hem- ställan. Det är flera viktiga områden jag inte hinner beröra, men det gör inte så mycket. De andra ut- skottskamraterna kommer att ta upp de ämnena vart och ett för sig. (Applåder) 0512357753412 N 2010-01-01 00:00:00 241991 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09103/#anf24