2349247 GI09103 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:103 Torsdagen den 11 maj 1994/95 103 1995-05-11 00:00:00 (forts. från 4 §) Försvarspolitiken 1994/95 (forts. FöU4) 3AC70FB9-C29E-4EA3-8159-66DA08AD35C8 100 TOMAS ENEROTH (s) s Fru talman! Som varudeklaration för eventuella åhörare vill jag påannonsera att mitt anförande i stort kommer att behandla totalförsvarsplikten och de pro- blem som uppstår, främst under utbildningstiden för värnpliktiga. I detta land har vi nämligen några alldeles speciel- la lagar, de s.k. pliktlagarna, som reglerar medborgar- nas skyldighet att delta i totalförsvaret i någon form. Det är med pliktlagars hjälp som unga män tas ut till grundutbildning och krigsplacering i försvaret, och det är med pliktlagars hjälp som vi alla kan bli skyldi- ga att delta som stöd åt räddningstjänsten. Det är bra, och det är i många fall ett nödvändigt inslag för att upprätthålla en god försvarsförmåga eller en effektiv räddningstjänst. Principiellt kan man påstå att just det faktum att man tar medborgare i anspråk med pliktlag är en ganska allvarlig inskränkning i det dagliga civila livet. Därför bör sådant ske endast i de fall då det verkligen är motiverat, oftast av försvarspolitiska skäl. Just principerna bakom pliktlagarna skall vi ha i åtanke när vi diskuterar grundutbildningen inom totalförsva- ret. De som tas ut till grundutbildning inom totalför- svaret tvingas ofta avbryta studier eller arbete för att fullgöra sin plikt. Syftet med plikttjänstgöringen är naturligtvis att man efter utbildningen skall fylla en plats i krigsorganisationen. I pliktutredningen betona- des starkt vikten av att utbildningen inte skall vara längre eller mer omfattande än nödvändigt för att fullt upp motsvara de krav som ställs i krigsorganisationen eller i den krigsplacering man får. Detta uppfylls inte alltid. I vissa fall uppfylls det inte alls. Vi kan konstatera att många av dem som fullgör militärtjänstgöring i 7,5 eller ända upp till 18 månader, inte får plats i krigsorganisationen efter avslutad utbildning. Deras uppgifter under militär- tjänstgöringen har i många fall inte ens varit riktade mot en krigsplacering. Stora delar av utbildningstiden har endast inneburit att man ersatt anställd personal med värnpliktiga; de som i värnpliktskretsar brukar kallas för grå arbetskraft. Man har med andra ord knappast tagits ut med pliktlag till lång utbildning enbart med hänsyn till krigsorganisationens behov utan lika ofta med hänsyn till behov av servicefunktioner inom försvarsmakten. Detta styrks av krigsplaceringstalen från förbanden som i många fall ligger långt under 20 %. För vissa värnpliktiga innebär detta att utbildning- en kan innebära sex veckors allmän militär utbildning, fyra veckors befattningsutbildning och 35 veckors upprepade s.k. övningsmoment, vilket i en del fall kan innebära gräsklippning, förrådsarbete och arbete i telefonväxel. Utöver dem som inte får någon krigs- placering finns det grundutbildade som visserligen får en krigsplacering, men knappast en som står i rimlig proportion till den utbildning som man under pliktlag tvingats genomgå. Även här kan man alltså starkt ifrågasätta om pliktutredningens tankar om utbildning efter behov faktiskt uppfylls. Det kan inte vara rimligt att statsmakterna använ- der pliktlag till utbildning som inte ens slutar i en krigsplacering. En så allvarlig inskränkning i medbor- garnas vardagsliv måste motiveras med en utbildning som är av hög kvalitet och ger en specifik uppgift i händelse av krig eller kris. Jag anser att detta är en viktig fråga. Därför har jag motionerat i frågan. Försvarsutskottet har i sitt betänkande, som behandlats i dag, också yttrat sig över min motion. Motionen har behandlats väl av utskottet så till vida att man i betänkandet säger att man förutsätter att regeringen, försvarsmakten och totalförsvarets pliktverk, följer upp i vilken omfatt- ning som grundutbildningen leder till krigsplacering. Det är bra och nödvändigt. Men det är också nöd- vändigt att man har den principiella inställningen klar för sig när man diskuterar såväl mobiliserings- och förplägnadsförband som de olika planer om att utbilda delar av utbildningsreserven som man har nämnt i debatten. När det gäller detta skall man enligt min uppfatt- ning inte påbörja större utbildningssatsningar av ut- bildningsreserven om det inte kan anses motiverat av krigsorganisationens behov. Allmänt tal om vikten av att alla deltar i försvaret eller att man därigenom un- derlättar rekryteringen till hemvärnet, tycker jag är mindre lyckat i sammanhanget. Avslutningsvis vill jag säga att om vi i längden skall kunna motivera att en allt mindre del av årskul- len av unga män tas ut till grundutbildning, måste utbildningstiden upplevas som meningsfull och ratio- nell. Ineffektiv och meningslös utbildningstid är slö- seri med skattepengar och måste, både av bespa- ringsskäl och av ekonomiska skäl, tas bort ur grundutbildningen. Detta hade jag hoppats att utskottet skulle nämna i sitt betänkande. Jag hoppas att det faktum att argu- mentationen uteblivit ur betänkandet inte har någon annan orsak än att det tas för självklart att så skall vara fallet. Tack! 0284192765516 N 2010-01-01 00:00:00 242066 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09103/#anf100