2349246 GI09102 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:102 Onsdagen den 10 maj 1994/95 102 1995-05-10 00:00:00 Vissa straffrättsliga frågor 9D570447-D84D-4804-9A8E-92139AFB1981 78 KIA ANDREASSON (mp) mp Herr talman! Man kan fundera på vem eller vilka det är som väljer ord på företeelser i samhället. Jag tycker ofta att det är ord ur ett manligt perspektiv och att det är ett mansspråk som tolkar skeendena. Ord och riktiga benämningar är oerhört viktiga. Man kan nämligen gömma de verkliga orsakerna bakom överslätande och milda benämningar. Allmän- hetens uppmärksamhet inför problemen dämpas också när orden slätar över. Alice Åström var inne på detta när det gäller sex- uellt våld mot barn. Det handlar om våld. Tidigare har man slätat över det genom att säga "sexuellt um- gänge". Dessa ord har fått betydelse för hur företeel- sen har hanterats i det rättsliga systemet. Alice Åström säger att det handlar om attityder och inte terminologi. Men det är ju terminologin som har sådan oerhörd betydelse för attityderna. Vi måste alla tycka att ord är viktiga, eftersom vi pratar mycket i detta parlament. Det är just dessa benämningar när det gäller kvin- nor och barn som jag skulle vilja gå in på. Vi säger allmänt "kvinnovåld". Men är det våld som begås av kvinnor? Vi fokuserar hela tiden på kvinnorna. Jag tycker att det är tröttsamt. När vi pra- tar om "ungdomsvåld" gäller det våld som begås av ungdomar. Det borde heta "mansvåld mot kvinnor". Detta har en fortsättning ända in i rättsväsendet. Är det inte direkt överslätande termer som an- vänds så är det könsneutrala. Jag skulle vilja uppmana den kommission som till- satts av riksdagen att ändra namn och inte kalla sig "Kvinnovåldskommissionen". Det är nästan komsikt med tanke på att kommissionens uppdrag är att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som just rör mäns våld mot kvinnor. Jag kan själv hamna i denna fälla, för jag är också van vid dessa benämningar där allting fokuseras fel. Men alla vi kvinnor som nu har kommit in i riksdagen måste hela tiden tänka på dessa ord. Vi måste skärpa oss när det gäller hur vi använder dem och poängtera att de är felaktiga. Polisen använder ofta ord som "lägenhetsbråk", "ringa misshandel" och "familjevåld" när det gäller misshandel av kvinnor. Det gör att orsaken inte blir lika tydlig. Polisen skulle i stället direkt fråga vad som har hänt och om kvinnan blivit misshandlad, och sedan skriva detta i rapporten. I stället belastas hela tiden kvinnan, och det är hon som måste vara stark och ta tag i situationen. Vid det tillfället är hon ju nedbruten. Jag har med anledning av allt detta skrivit en re- servation. Jag låter det dock passera nu och uppmanar den kommission som skall göra en utredning att ta hänsyn till det jag har tagit upp här. Däremot yrkar jag bifall till reservationerna 2, 3, 12 och 13, som jag kommer att gå in på närmare. Språket kan också göra att det blir en konstig sta- tistik just över kvinnomisshandel. Under 1994 rappor- terades 18 000 fall av kvinnomisshandel. Det är också ett arbete för kommissionen att ta upp det förhållandet att hälften av dessa anmälningar ledde till åtal. Endast 20 % fälldes. Dessa siffror ger upphov till en mängd frågeställningar. Kvinnojourerna runt om i landet har sett att det är viktigt med utbildning om hur man uppträder och fokuserar problemen. Detta måste medvetandegöras. Sedan gäller det narkotika i trafiken. Glädjande nog är det många som har väckt motioner med samma krav i detta ämne. Vi är många som står bakom. Jag förstår inte att detta skall problematiseras hela tiden i stället för att man kommer överens om en nollgräns, som är det enda rätta för illegal narkotika. När vi kommer in på läkemedel blir det mycket krångligare. Men den frågan behöver inte fokuseras i detta skede. Här gäller det t.ex. cannabis, hasch och amfetamin. Både polisen och Rättsmedicinalverket har sett att detta problem har ökat. Anledningen till att man inte kan fastställa en gräns är att effekterna är så kompli- cerade. Det är svårt att sätta ett gränsvärde. Olika personers reaktioner beror inte bara på dosens storlek utan även på intaget, om man sväljer, injicerar, snusar eller röker. Just cannabis är fettlösligt och lagras i hjärnan. Det ger inte utslag vid blodprov. Man kan ta doser som inte är så höga och ändå bli väldigt påver- kad. Blandmissbruket ger också stora effekter som inte kan mätas bara genom prover. Därför tycker vi att det nästan genast skall införas en nollgräns. Bruket av narkotika är kriminaliserat. Men i koppling till trafiken får det passera. Många partier har pratat här om medling och återställande av skador. Vi kan bara instämma i att denna verksamhet är viktig just för ungdomar som begår brott. De måste få se konsekvenserna för dem som drabbas. Ofta begår ungdomarna dessa brott i skydd av andra ungdomar, i gäng, eller under påver- kan av olika droger. De behöver efter utförandet verkligen konfronteras med vad de ställt till med. Det kan göra att de får en känsla för de drabbade och inte gör om det. Det är viktigt att det inte, som nu, lämnas nästan fritt till de lokala polisdistrikten att utveckla dessa metoder. Det behövs att vi talar om hur man skall göra just med ungdomar. Sedan kommer jag till nödvärnsrätten. Nuvarande lag säger, när det gäller misshandel av kvinnor, att det är fråga om två likvärdigt starka, könsneutrala perso- ner. Det har man som norm. Men så är det inte. En misshandlad kvinna upplever det inte så. Hon är inte stark. Både fysiskt och psykiskt ligger hon i underlä- ge. Därför kan hon inte värna sig själv så som lagen anser att hon skall kunna. Hon får ta till mycket star- kare medel för att kunna värna sig. Därför måste det bli en ändring av detta. Den sista punkten gäller preskriptionstiden för miljöbrott. Den preskriptionstiden är alldeles för kort. Vi yrkar att den skall vara 25 år, därför att miljöbrott ibland upptäcks väldigt sent. Då är preskriptionstiden redan utgången. Preskriptionstiden för åtal är 25 år vid brott som straffas med fängelse på livstid. Man kan inte jämföra miljöbrott med dessa brott. För miljöbrott är den längsta preskriptionstiden 10 år. Det är grova miljö- brott, för vilka man kan dömas till fängelse i 6 år, vilket förekommer väldigt sällan. Utskottet säger att reglerna skall vara lika på straffrättens område. Men reglerna har ändrats för skattebrott. Dessa kan jämföras med miljöbrott vad gäller komplikationer. Det finns alltså en särskild anledning att förlänga preskriptionstiden. Det är ingen som för naturens talan. Det är först när brotten har blivit så akuta eller föroreningen blivit så stor att den drabbar människan själv, som vi reage- rar. Då har det gått för lång tid. Dessutom är det dyrt för samhället. Jag kan nämna ett närliggande fall i Södertälje. I Turingesjön har kvicksilver läckt ut. Att sanera ut- släppen kostar 30-40 miljoner kronor. Staten har fått gå in och satsa pengar. Även kommuner och landsting har betalat en liten del. Så här kan vi inte ha det. Det är de som har tjänat pengar på att förorena som måste stå för kostnaderna. Dessutom kan det vara avskräck- ande för industrier och företag när de vet att de inte kommer ifrån det förrän efter lång tid. Därför tycker vi att särregler kan införas även på miljöområdet. 0745615729714 N 2010-01-01 00:00:00 241908 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI09102/#anf78