2349364 GH0999 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:99 Fredagen den 29 april 1993/94 99 1994-04-29 00:00:00 Säkerhetspolitiska frågor D35CDC4F-C3DE-42CC-A2E1-2EBFB7FABE9A 3 BJÖRN SAMUELSON (v) v Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag handlar om säkerhetspolitik. Vanligtvis menas då politik om den militära säkerheten, dvs. om vilken politik Sverige skall föra för att skydda sina gränser mot yttre militära hot. Sällan diskuteras andra lika viktiga aspekter av säkerheten, dvs. mänskliga rättigheter, ekonomiska, sociala, humanitära och ekologiska aspekter av säkerheten. En modern säkerhetspolitik måste utformas med beaktande av alla dessa säkerhetsaspekterna. Säkerhetspolitiken måste också utformas med utgångspunkt i det faktum att världens nationer blir alltmer ömsesidigt beroende av varandra. Det finns två exempel: Vad bosnienserbernas ledare Karadzic beslutar att hans trupper skall göra och inte göra, påverkar varje kommun i Sverige som tar emot bosniska flyktingar. Vad kommunledningarna i Sveriges alla kommuner beslutar i flyktingfrågan, påverkar ödet för mängder av flyende människor från Bosnien. Säkerhet kan helt enkelt inte längre byggas av stater ensamma. Säkerhet kan bara byggas gemensamt. Säkerhet för en nation kräver säkerhet för alla nationer. Fru talman! Det organ vi i dag har för skapande av kollektiv säkerhet är FN. Vänsterpartiet har i en motion som väcktes under allmänna motionstiden, U616, velat framhålla vikten av att FN vitaliseras så att det blir det organ som en global säkerhetsordning kan grundas på. Motionen har i det stora hela fått en välvillig behandling i utrikesutskottets betänkande. Det hälsar vi med glädje. Vi betonar speciellt i motionen vikten av världsomfattande legitimitet, förtroende, för FN. Det har inte FN i dag. Insatserna i Bosnien, Somalia och nu senast Rwanda har knappast bidragit till att stärka förtroendet. En första förutsättning för att människorna i alla stater skall känna förtroende för FN är att FN:s agerande speglar viljan hos majoriteten av jordens befolkning, inte som det nu är fem regeringars vilja, dvs. de fem regeringar som har permanenta platser i säkerhetsrådet. FN:s grundläggande struktur måste helt enkelt förändras radikalt. Det gäller sådant som finansieringssystemet, förhållanden mellan fackorganen och FN:s centrala organ, förhållandet mellan generalförsamlingen och säkerhetsrådet, men kanske främst vetorätten och säkerhetsrådets sammansättning. Vänsterpartiet har lagt fram en rad konkreta förslag till FN-reformer i motionen. Här vill jag endast uppehålla mig något vid det som rör en förändring av säkerhetsrådet. De fem permanenta medlemmarnas vetorätt är en rest av en förgången tid och ett grundläggande missförhållande i FN:s beslutsstruktur. Att behålla vetorätten för segrarmakterna från andra världskriget, plus Kina, är att på konstgjord väg cementera ett maktförhållande i världspolitiken som inte motsvaras av den reella maktfördelningen och som dessutom omöjliggör ett ökat förtroende för FN bland tredje världens stater. Något som visar det orimliga i att bibehålla vetorätten är det faktum att den omöjliggör för FN att över huvud taget överväga sanktioner mot stater som hotar internationell fred och säkerhet. Dessa stater kan ju samtidigt stå på god fot med någon av de fem vetostaterna. Tror någon i denna kammare på möjligheten att införa sanktioner mot t.ex. Israel i händelse av att Israel genomför en ny invasion av Libanon eller mot NATO-landet Turkiet i händelse av ytterligare militärt våld mot kurderna? Det finns ett ännu tydligare men på grund av den rådande ordningen fullständigt orimligt exempel: Tror någon på möjligheten av sanktioner mot Ryssland i händelse av att Ryssland genomför en invasion av något land som enligt ryskt språkbruk ligger i ''det nära utlandet''? Vetot från i de första två fallen USA och i det sista fallet Ryssland självt skulle givetvis sätta effektivt stopp för FN att agera i samtliga dessa tänkta exempel. Nej. Det är dags för alla länder som i de flesta utrikespolitiska sammanhang för fram vikten av demokrati, inklusive Sverige, att också göra det i det här sammanhanget. En beslutsordning med vetorätt för fem av 184 medlemmar ligger fjärran från demokrati. Den försämrar också effektiviten, vilket de exempel jag nämnde tydligt visar. Sveriges officiella hållning i frågan är att antalet länder med vetorätt inte skall utökas. Utskottet ställer sig bakom den linjen. Det är en hållning som enligt mitt parti pekar åt rätt håll -- men inte mer. Det bästa vore, självfallet, att Sverige arbetar för att avskaffa vetot och för den förändring av säkerhetsrådets sammansättning som vi föreslår i vår motion. Jag skall inte närmare gå in på de förslagen just nu. Fru talman! Sverige har tack vare sin neutralitetspolitik och sin alliansfrihet blivit en av de allra aktivaste FN-staterna vad gäller fredsbevarande verksamhet. Det bör Sverige fortsätta att vara även i framtiden. En förutsättning för att Sverige även i fortsättningen skall ses som en stat som FN kan lita på och en stat som FN gärna anlitar för fredsbevarande och fredsförebyggande insatser är att alliansfriheten består. Ett medlemskap i EU kommer av omvärlden att betraktas som att Sverige har övergett alliansfriheten. Ett medlemskap kommer också att sätta ett hårt tryck på Sverige att ingå i VEU och därmed faktiskt att överge alliansfriheten. En andra förutsättning för att Sverige skall kunna fortsätta att vara en aktiv deltagare i FN:s fredsarbete är att vi upprättar en stående FN-styrka inom ramen för värnpliktsförsvaret. Vi i Vänsterpartiet har föreslagit detta i vår FN-motion. Vi anser att det ökade trycket på FN att snabbt ingripa i konflikter gör det nödvändigt att ha stående FN-styrkor i de stater som har resurser att ställa upp. Utskottet behandlar i det här betänkandet inte de förslag till svenska permanenta FN-förband som föreligger. Det behandlar dock ett flertal förslag till en stående multinationell FN-styrka. I det sammanhanget påpekar utskottet att de svenska militära myndigheterna har börjat utreda frågan om en stående beredskapsstyrka för FN-bruk. Vänsterpartiet välkomnar den utredningen, och vi hoppas givetvis att den kommer till slutsatser som överensstämmer med eller ligger nära vår uppfattning i den här frågan. Fru talman! Som ett led i utvecklingen mot snabbare och effektivare fredsförebyggande och fredsbevarande operationer i FN:s, men också i ESK:s, regi ingår ett ökat samarbete mellan de deltagande staterna inom denna verksamhet. Bristen på samarbete och de konsekvenser som det kan få ser vi dagligen exempel på i nyhetsrapporteringen från Bosnien. NATO:s inbjudan till övriga Europa till ett Partnerskap för fred, PFF, är ett konkret försök att skapa ett samarbete som skall underlätta FN- och ESK- operationer. Detta är oerhört viktigt, och därför ställer sig Vänsterpartiet -- kanske till mångas förvåning -- bakom ett svenskt deltagande i PFF. Jag vill dock ta tillfället i akt och påpeka att ett deltagande inte bör ske under vilka villkor som helst. Utvecklas PFF mot ett utvidgat NATO genom att de centraleuropeiska staterna blir NATO-medlemmar hotar en ökad spänning i Europa. Ryssland kommer med största sannolikhet inte att acceptera detta, och en ny öst--väst-konflikt kan då stå för dörren. Vid en sådan utveckling bör Sverige som alliansfri stat lämna PFF-samarbetet. Jag och hela Vänsterpartiet ser med tillfredsställelse på att utskottet har beaktat den ståndpunkten. Fru talman! Slutligen vill jag betona vårt krav på att kostnaderna för insatserna inom PFF bör belasta försvarsanslaget och inte utrikesanslaget. Precis som våra försvarsansträngningar här hemma handlar insatserna inom PFF om att stärka den svenska säkerheten. Skillnaden är bara att i PFF handlar det om att skapa denna säkerhet tillsammans med andra. Deltagandet i PFF är därför en viktig del av den totala svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Följaktligen bör en del av försvarsbudgeten avsättas för PFF-insatser -- logiken bjuder också detta. Jag hoppas att den regering vi har i höst inser detta när den utarbetar sin budgetproposition. 0272316208815 N 2010-01-01 00:00:00 253680 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0999/#anf3 2349364 GH0999 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:99 Fredagen den 29 april 1993/94 99 1994-04-29 00:00:00 Socialförsäkring -- inriktning och anslag 0CA82AA6-DA55-448C-B9E3-C25609CDC4B1 3 MAGNUS PERSSON (s) s Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret på min framställda interpel- lation. Anledningen till att jag framställde interpellationen är den oro som många känner inför rådande situation. Detta är en miljöfråga i allra högsta grad, som en av mina medarbetare uttryckte sig just innan jag gick in i kam- maren här på morgonkvisten. Jag har en bestämd känsla av att retursystemen vad avser flaskor hamnar i ett betydligt mera utsatt läge än vad engångsförpackningar gör. Producen- tansvaret har sina brister. Jag tror att det är viktigt att vi på ett tidigt stadium uppmärksammar problemet. Om vi ser tiII våra närliggande länder, kan vi se att Norden och nästan alla konkurrentländer i Europa har sina egna lÖs- ningar på frågan. Många länder arbetar med avgiftsfinansiering. Egentligen borde man sätta upp ett mål för hur stor andel returförpackningar skall ha. Det borde också finnas någon form av styrmedel och incitament för att prio- ritera returglasen. Det är ingen lätt materia att handskas med, men vi måste i tid uppmärksamma problemet och skapa en opinion för en ökad använd- ning av returglas. Returglashanteringen ger dessutom inhemskajobb som vi bör slå vakt om. Enligt uppgifter som jag har inhämtat och som ligger till grund för min interpellation förhåller det sig så att retursystemet vad avser glasflaskor missgynnas jämfört med engångsförpackningar. Det beror bl.a. på att den avgift som tidigare fanns för engångsförpackningarna slopades i samband med det beslut som fattades vid kretsloppspropositionens antagande. Jag har därför några följdfrågor till miljöministern. Om förhållandet är sådant att returglassystemet missgynnas ekonomiskt jämfört med engångs- förpackningar, är då miljöministern beredd att vidta åtgärder som innebär att returglassystemet ges möjlighet att konkurrera på samma villkor som gäl- ler för engångsförpackningar? Så är det inte i dag, fru talman. Det råder ingen konkurrens på lika villkor. Då är min fråga: Är statsrådet beredd att gå i närkamp med frågan och också bilda opinion för en ökad användning av returglas? 0818989495009 N 2010-01-01 00:00:00 253721 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0999/#anf3