2349363 GH0998 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:98 Torsdagen den 28 april 1993/94 98 1994-04-28 00:00:00 Massmedier m.m. 9238768F-BC70-416C-9697-7EF2EE937FB2 190 BENGT SILFVERSTRAND (s) s Fru talman! Redan i den s.k. U 68 framhölls att en utbyggnad av högskoleutbildning på ett större antal orter borde bidra till en socialt och geografiskt jämnare rekrytering till högre utbildning. De socialdemokratiska regeringarna drog därefter upp riktlinjerna för en fortsatt utbyggnad av högskoleutbildning utanför universitetsorterna. För många människor är närheten till utbildningstillfällen en förutsättning för att återkommande utbildning skall kunna bli verklighet. Centerpartiet har i många år också drivit de mindre och medelstora högskolornas sak. I en partimotion 1987 krävde Centern en strukturplan för högskolans långsiktiga planering. De små och medelstora högskolorna får inte bli ett slags college-skolor, helt inriktade på korta utbildningar inom teknik, ekonomi och vård, hette det bl.a. i den motionen. Senare har Centern också, liksom Socialdemokraterna, pläderat för att de mindre och medelstora högskolorna skulle förses med fasta forskningsresurser, bl.a. i syfte att förstärka forskning av betydelse för den regionala utvecklingen. Samma år som Centern för första gången framförde detta krav om fasta forskningsresurser, krävde Moderaterna i en motion precis motsatsen, nämligen att de mindre och medelstora högskolorna inte skulle ansvara för forskning, utan mera utvecklas till att bli regionalt betydelsefulla anordnare av yrkesinriktad högskoleutbildning, som borde vara riksrekryterad. Sedan Centerns tidigare utbildningspolitiker Larz Johansson för något år sedan av regeringen utsågs till chef för AMU har partiets stämma i debatten till förmån för de mindre och medelstora högskolorna mer eller mindre tystnat. Det förslag om kategoriklyvning mellan universiteten å ena sidan och de små och medelstora högskolorna å andra sidan, som utbildningsministern nu framför i en vårproposition, är nästan identiskt med Moderaternas ständiga motionskrav under 80-talet. Nu har Centern, som då med rätta kritiserade detta med college-skolor, tydligen gett upp motståndet och är beredd att acceptera ett förslag som, om det genomförs, innebär att möjligheterna till en kvalitativt god utbildning i hela landet undergrävs. Detta är djupt beklagligt. Det genomsyrar också det betänkande som vi nu diskuterar att man inte längre är intresserad av att driva de här frågorna fram till fasta forskningsresurser, vilket är mycket viktigt om vi skall kunna upprätthålla kompetensen och likvärdigheten, när det gäller både grundutbildning och forskning på de mindre och medelstora högskolorna. Samtidigt som Centern intar denna passiva hållning gentemot de mindre och medelstora högskolorna i allmänhet, gör man gemensam sak med övriga borgerliga partier och ställer sig bakom en särbehandling av två stiftelsehögskolor. Det är inte så, som Margitta Edgren beskriver det, att det är en skillnad i grundsyn. Det må vara att det till viss del kan vara en skillnad i grundsyn, men det här handlar om att studenterna på alla högskolor skall ha samma möjligheter, att det skall finnas insyn och att offentlighetsprincipen skall gälla fullt ut. Det är alltså särbehandlingen som vi reagerar mot, inte mot formen i sig -- den finns på andra håll. Stiftelser är ett mycket ålderdomligt begrepp, och stiftelselagstiftningen är ålderdomlig, även om den i viss mån har moderniserats. Handelshögskolan i Stockholm föreslås, trots att den har ekonomiskt starka externa finansiärer, i en statsfinansiellt besvärlig situation, få en anslagshöjning från 27,4 till 51,8 miljoner. Vi tycker att det är en orimlig höjning, bl.a. av de statsfinansiella skäl som jag har åberopat. Vi vill begränsa det nya anslaget till 31,8 miljoner. Handelshögskolan finansieras till ungefär 80 % av privata intressen. Vi tycker att det är okej om man vill vara fristående. Vi har aldrig föreslagit någon annan form för Handelshögskolan, men det är i rättvisans namn rimligt att de externa finansiärerna är med och betalar kalaset. Jag yrkar bifall till reservation 9. Högskolan i Jönköping privatiserades genom att tilldelas 1,7 miljarder ur pensionsfonderna. Man tog alltså pengar från pensionsfonderna. Från vår synpunkt är det ingen innovation. Det är att flytta pengar från konton som redan är ansträngda och att lägga dem på någonting annat. Budskapet den gången, Margitta Edgren -- det har utbildningsministern sagt här i kammaren -- var att avkastningen på medlen, genom aktiv börshandel, skulle räcka för att bygga upp fasta forskningsresurser. Nu säger regeringen att pengarna inte räcker. Det räckte alltså inte med 1,7 miljarder i pensionspengar och inte med avkastningen, och tydligen har aktiviteten på börsen inte varit tillräckligt hög. Nu är det alltså skattepengar -- som det enligt uppgift på andra områden är brist på -- som skall täcka upp de här förstärkningarna. Man får ju inte bara forskning utan också inrednings- och utrustningsbidrag för det här ändamålet. Vi tycker att detta är en orimlig särbehandling, bl.a. mot bakgrund av att andra mindre och medelstora högskolor har förvägrats fasta forskningsresurser. Det är denna motsägelse, denna särbehandling, som vi reagerar mot, inte någonting annat. Regeringen klarar alltså inte sina tidigare åtaganden och löften. Så sent som förra året skulle regeringen, efter en kompromiss som vi åstadkommit, återkomma med klart öronmärkta fasta forskningsresurser. Man gjorde inte detta, men anser ändå att det för det speciella ändamålet Jönköping plötsligt finns inte bara börs- och pensionspengar utan också skattemedel. Det är någonting som Margitta Edgren får förklara närmare. Jag yrkar bifall till reservation 10. Kvinnoforskning är en oerhört angelägen men hittills i alltför hög grad försummad del av forskningspolitiken. Vi tycker därför att motiven för att anvisa ytterligare 3 miljoner till fora för kvinnliga forskare är mycket starka. Vi är minst sagt förvånade över att utskottsmajoriteten, med Margitta Edgren, som i andra sammanhang är en stark förespråkare för ökad satsning på kvinnoforskning, kan gå emot denna rimliga begäran. Jag yrkar bifall till reservation 12. Fru talman! Låt mig slutligen något få kommentera reservation 15, i vilken vi uttrycker våra betänkligheter mot att regeringen kräver att få disponera en så stor summa som 222 miljoner kronor, utan att närmare redogöra för hur de medlen skall användas. Vår kritik mot den allt starkare politiseringen av utbildningspolitiken, med avlövning av opartiska ämbetsverk och med ökad betoning på mer eller mindre summariska beredningsarbeten inom Utbildningsdepartementets tillknäppta domäner, har fått ytterligare tyngd. Det vi säger i vår kritik, i vår motion och i vår reservation har vi nu fått belägg för -- i dessa yttersta dagar, skulle jag vilja säga -- när regeringen i tilläggsproposition begär en anslagsökning på 20 miljarder kronor för att få täckning för anslag som har överskridits med hela 43 %. Detta är bara ytterligare en bekräftelse på att vår kritik är befogad. Det bör alltså ges regeringen till känna att vi kräver att man talar om vart olika pengar och olika medel går. Tidigare i eftermiddags under frågestunden sade finansministern att detta bara var ett smärre övertramp. Delar utskottsmajoriteten och Margitta Edgren uppfattningen att det inte har någon betydelse att man inte specificerar medel och att det inte har någon betydelse att man överskrider anslag med 43 %? 0241621108903 N 2010-01-01 00:00:00 253668 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0998/#anf190