2349362 GH0997 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:97 Onsdagen den 27 april 1993/94 97 1994-04-27 00:00:00 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället m.m. FFDC0E07-EA13-48E1-8B69-BB4F36F4400D 123 JAN JENNEHAG (v) v Herr talman! Efter meningsväxlingen mellan Åke Selberg och miljöministern torde det som i dag finns att säga om amalgam vara sagt. Jag kan förstå att man behöver en övergångstid. Det kommer att behövas ändringar av kursplaner, en ny inriktning av fortbildningen för tandläkarna och kanske också helt enkelt en naturlig avgång bland en del av de inom tandläkarutbildningen verksamma personerna. Men jag tror inte att de här förändringarna kommer utan att man utövar en mycket snabb och effektiv press. Jag tror att det vore utomordentligt värdefullt om vi sade att amalgam är farligt i dag likaväl som om ett, två eller tre år. Samhället skall nu äntligen sätta press på de verksamma i branschen att ta sitt ansvar. Miljöministern berörde också rent allmänt frågan om bekämpningsmedel. Sverige använder relativt litet bekämpningsmedel, men vi kan inte i liter och kilo mäta framgången i arbetet på att alltmer minska användningen. Frågan är ju vilken giftverkan dessa medel har på sikt. Detta har mycket litet samband med en volymminskning. Det vore lika klokt eller oklokt att i kronor mäta användningen av dessa medel. Kanske skulle det vara ett mera rättvisande mått -- vad vet jag -- men volym- och viktmått är föga relevanta. När det gäller överträdelser av kemikalielagstiftningen vill jag säga att det är få förseelser inom det kriminella området som får så få påföljder och påföljder med så föga av kännbarhet som dessa. Det är ytterst få brott som ens blir polisanmälda, och av dem går ännu färre till prövning i domstol. Av dem som prövas i domstol är det få som genom en fällande dom leder till kännbara straff. Det här är en tandlöshet som på sikt kostar samhället mycket. Det innebär att brott mot kemikalielagstiftningen och annan miljöfarlig verksamhet har en onödigt stor omfattning. I detta sammanhang tror jag definitivt på allmänpreventionen. Jag menar att vi inte genom något slags allmän vädjan till berörda personer och intressen får bukt med en grå sektor i samhället i vilken man medvetet använder miljöfarliga ämnen och avsiktligt begår brott mot lagarna. Det är utsiktslöst. Jag tycker att vi borde uppdra åt regeringen att göra lagarna på det här området mera verkningsfulla. Det bör omfatta allt från lagarnas inriktning i form av straffsatser till en uppföljning av hur detta område har skötts från de rättsvårdande myndigheternas sida. Det gäller hela kedjan från det att brott över huvud taget inte blir anmälda, vidare över att de inte går till åtal och slutligen till att domarna är milda även i förhållande till den lagstiftning som vi har. Hur får vi ett kretsloppsinriktat samhälle? Vi har i dag mängder av kunskap om detta. Vi vet hur branscher och verksamheter bidrar till miljöproblemen, och vi skall redovisa uppgifter som ger grund för hur vi skall få handlingsplaner för olika samhällssektorer. Vi bör upprätta branschprogram och redovisa och följa upp dem kontinuerligt. Vi skall komplettera dessa branschvisa genomgångar med informationskampanjer till allmänheten om hur negativa miljökonsekvenser kan undvikas. I stort sett vet vi vad det handlar om. Det gäller bilbranschen, stålindustrin, jordbruket, byggindustrin, kemikalieindustrin och skogsindustrin. Det gemensamma för dem är att vi där slåss mot starka ekonomiska krafter. Men vi har också att kämpa mot ett slags liknöjdhet från allmänhetens sida. Det finns en utbredd föreställning att vi egentligen har dessa faktorer under kontroll. Det är oerhört viktigt att vi får en sökande och prövande attityd i alla led, och det kan vi få bara om det ständigt diskuteras och informeras om dessa frågar. Naturligtvis är också frågan om ekonomiska styrmedel en del i detta. När vi får nya produkter och ämnen i cirkulation i vår omgivning måste vi utforma ett återvinningsförlopp och en destruktionsbeskrivning för dem. Kostnaderna för varans fullständiga cykliska förlopp skall ingå i priset på produkten. Så är i dag i många fall inte förhållandet, trots att de flesta ansluter sig till principen att det bör vara så. Jag hoppas att vi får en minskning av användningen av produkter vars enda funktion är att slängas. Jag tror att vi är på väg dit, även om vi inte har sett några kraftiga minskningar av avfallsmängderna. Det är möjligt att våra problem är jämförelsevis hanterbara i förhållande till vad som gäller i världen i övrigt. Sverige är gynnat, med en stor yta och en liten befolkning samt med fördelaktiga omständigheter i största allmänhet. Det är också möjligt att trycket för att förändra kommer att utövas från andra håll. Det behöver inte bli sämre för det. Men vi kan åtminstone börja med att få grepp om det som vi redan har beslutat om. Deponering och förbränning av osorterat avfall skulle ha upphört i fjol men pågår fortfarande. Vi måste naturligtvis få fram åtgärder som gör att riksdagens beslut följs. Jag gjorde häromdagen ett inlägg i en helt annan fråga, nämligen kommunernas tredska vad avser att följa riksdagsbeslut. I en färsk bok av den förre riksdagsledamoten Hans Lindblad konstateras gång på gång att riksdagsbeslut gäller såvida icke myndighet anser annorlunda. Motståndet kommer att fortgå så länge riksdagen inte har ett uppföljningsarbete och inte med kraft hävdar att besluten skall gälla och att lagarna skall följas. För att få till stånd den nödvändiga minskningen av avfallsmängderna måste vi få en total källsortering av sopor från hushåll och industri. Det finns ingen väg förbi detta. Om vi också sorterar soporna så lokalt som möjligt -- och det är först då som de kan hanteras effektivt i nästa led -- och om vi rangordnar återbruk före återvinning, tar vi mindre energi i anspråk. För detta krävs vissa administrativa apparater. Det medför krav på standardisering av olika produkter, i första hand förpackningar. Det för också med sig ett krav på en förändring av den storskaliga varuproduktionen. En ökad andel av produktionen bör förläggas nära konsumenten. Livsmedelsproduktionen är ett bra exempel på detta. För en tid sedan hade jag och miljöministern en debatt om sanering och återställning av miljöskadade områden -- eller som tangerade det. Det var fråga om en anläggning för destruktion av exempelvis skadade jordar. Huruvida man skall ha ett antal destruktionsanläggningar eller en enda stor, och om man skall ha mobila anläggningar må väl vara en ekonomisk och teknisk fråga. Men att vi behöver förslag som innebär en kraftigt höjd ambitionsnivå när det gäller att minska olägenheterna är helt klart. I den meningsyttring jag har gjort till betänkandet finns det ytterligare något som jag skulle vilja ta upp, nämligen miljömärkningen. En miljömärkning som ger uppgifter om innehåll och miljöeffekt och där konsumenterna ställs inför en realistisk valmöjlighet måste utvecklas ytterligare. Märkning med symbol för miljövänlighet är i dag ett -- låt oss kalla det -- sammelsurium av olika system. Konsumenterna är med rätta förvirrade. Uppgifter om innehåll och miljöeffekt måste ges mer fullständiga beskrivningar, och märkningen skall vara tydlig, konsekvent och begriplig. Den skall också endast avse sådant som det faktiskt är möjligt att ta ställning till, inte allmänt osorterade, ostrukturerade, välvilliga märkningar. Herr talman! Jag yrkar bifall till min meningsyttring vad gäller mom. 3--5 och 7. Jag låter dem stå som symbol för även de övriga punkterna. 0509012622802 N 2010-01-01 00:00:00 253438 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0997/#anf123