2349362 GH0997 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:97 Onsdagen den 27 april 1993/94 97 1994-04-27 00:00:00 Invandrar- och flyktingpolitiken 3FE7B578-B679-4778-8FE5-4261CFFBA864 1 MAUD BJÖRNEMALM (s) s Fru talman! Socialförsäkringsutskottet hade inför behandlingen av invandrar- och flyktingpolitiken en offentlig utfrågning, som gällde skyddsbehovet för de asylsökande från f.d. Jugoslavien, främst från Kosovo. Utfrågningen handlade också om verkställighet vid avvisning. Det finns i dag i Sverige ca 20 000 kosovoalbaner, som fortfarande väntar på beslut. Statssekreterare Christer Hallerby redogjorde under utfrågningen för situationen i Kosovo och sade bl.a.: ''Självfallet är den oacceptabel. Den albanska majoriteten trakasseras ständigt av serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt.'' UNHCR:s representant redogjorde också för att det under hösten har ägt rum en mängd politiska rättegångar i Kosovo och förklarade att rättegångar fortfarande pågår. UNHCR:s representant framhöll att det vore bra om samtliga regeringar i Europa tillfälligt kunde ha ett verkställighetsstopp. Det finns ett stort antal kosovoalbaner i många europeiska länder, och om samtliga nu skulle återsändas, kunde det leda till mycket svåra förhållanden i Kosovo. Det förekommer också uppgifter om att personer som återsänts har misshandlats svårt. Det bekräftades också av nyheterna i förra veckan om att en man som hade avvisats från Sverige hade misshandlats till döds av serbisk polis. Röda korsets representant Lars Carlsson var precis hemkommen från Kosovo. Han hade den bestämda uppfattningen att man i nuläget inte skall verkställa några avvisningar till Kosovo. Man bör avvakta vad som kommer att ske den närmaste tiden. De beslut som regeringen nu har fattat innebär att de familjer som kom hit före den 1 januari 1993 får stanna. Där handlar det inte främst om skyddsbehovet, utan de får stanna på grund av att de har väntat så länge att barnen har hunnit rota sig i Sverige. För de ensamstående kvinnor och män som också kom hit före den 1 januari 1993 gäller dock ingen amnesti. De kommer att avvisas till Kosovo. Borde inte regeringen i samband med att man gav allmän amnesti åt barnfamiljer, varav de flesta är från Kosovo, också ha lyssnat på UNHCR och Röda korset och gjort en politisk bedömning av situationen? Är inte tiden mogen för detta? Bristen på förmåga att göra en helhetsbedömning visar sig också när det gäller de familjer som efter avslag i Sverige har begivit sig till Norge för att där försöka få uppehållstillstånd. Det var inte särskilt svårt att räkna ut att de efter regeringens beslut skulle återvända till Sverige i förhoppning om att nu få stanna i Sverige. Det kunde väl ändå inte var obekant för Birgit Friggebo och regeringen? Om dessa återvändande familjer skall man fatta beslut senare enligt de uppgifter som jag har fått. Om inte situationen för många människor vore så allvarlig och så tragisk, skulle jag kunna likna den vid ketchupflaskan: först kommer ingenting, sedan kommer ingenting och så kommer allt på en gång. Man väntar i det längsta med att fatta beslut. Sedan sker det under galgen, och då blir det ändå fel. Dagens Nyheter håller på att dela ut terminsbetyg åt regeringen. Jag tänker inte göra det, men sättet att hantera situationen i f.d. Jugoslavien är talande nog. Mellan juni och september 1992 kom ca 45 000 människor från Kosovo. Invandrarverket hade redan i maj föreslagit visumtvång, men det ville Birgit Friggebo inte höra talas om. I oktober införde regeringen visumtvång, och sedan dess har praktiskt taget inga asylsökande från Kosovo kunnat komma hit. Samtidigt infördes viseringsfrihet för människor som kom från Bosnien-Hercegovina. Händelseutvecklingen i Bosnien gjorde att många människor flydde hit. I juni 1993 beslöt regeringen att de bosnier, ca 42 000, som fanns i Sverige skulle få permanent uppehållstillstånd. Samtidigt infördes visumtvång för medborgare från Bosnien- Hercegovina. För att protesterna inte skulle bli alltför högljudda beslöt man också om en ökad flyktingkvot. Till saken hör att alla bosnier skulle behandlas med förtur. Det betydde att både kosovoalbaner och och andra asylsökande fick vänta ännu längre på besked. Det har naturligtvis medverkat till att man nu måste ge barnfamiljer uppehållstillstånd av humanitära skäl, ett beslut som anständigheten och Folkpartiets partistyrelse krävde. Den allmänna meningen bland frivilligorganisationer och också bland erfarna flyktingadvokater är att praxis i asylärenden har skärpts under de två senaste åren. Regeringen tillsatte en praxisutredning för att kontrollera om det låg något i de här påståendena. Det har naturligtvis varit ett oerhört svårt arbete för utredarna, och de uttrycker sig också försiktigt. Men klart är att praxis har skärpts på flera punkter. Utlänningsnämnden har nu funnits i cirka två år. Utskottet anser att det nu är dags att granska Utlänningsnämndens verksamhet och effektivitet. Vi vill att Riksdagens revisorer skall göra en sådan granskning. En annan svår och känslig fråga som också togs upp under vår utfrågning gällde de gömda flyktingarna och framför allt de gömda flyktingbarnens situation. Den kartläggning som gjorts visade att det i december 1993 fanns ca 3 500 efterlysta barn under 16 år och att antalet ökat under det senaste halvåret. Naturligtvis är inte alla de här barnen gömda. Men den hearing som Barnombudsmannen ordnade visade att det som kännetecknar de gömda barnens situation är en ständig rädsla och otrygghet och att föräldrarna ofta inte orkar med omsorgen om sina barn. Barnen har heller ingen möjlighet att bearbeta sina upplevelser. De får ofta ta ett vuxenansvar som de självklart inte är mogna för. Vi kan inte acceptera att barn far så illa. Det finns ingen självklar lösning på de här problemen. Jag tycker ändå att vi i utskottet har öppnat för möjligheter att diskutera frågan. Vid den utfrågning som utskottet hade sade nämligen Sveriges kristna råd att man såg det som en uppgift att försöka finna ett forum där myndigheter och de personer som är engagerade i arbetet med asylsökande kan mötas. Jag tycker att det vore bra om en sådan dialog kunde komma till stånd. Jag inser att det är nödvändigt att försöka hitta lösningar för barnens skull. Det kom också fram under utfrågningen att barns och ungdomars egna skäl för att få asyl inte utreds tillräckligt. Där får Invandrarverket och Utlänningsnämnden skärpa sig. Fru talman! När riksdagen förra året beslöt om en extra flyktingkvot för innevarande budgetår på 6 000 personer skrev Birgit Friggebo i propositionen att kostnaden beräknades till 830 miljoner kronor och skulle belasta kommande års budget, dvs. det anslag som vi nu skall ta ställning till. Men i budgetpropositionen finns inga medel anslagna för dessa flyktingar. Det finns medel för den årliga kvoten på 1 800 personer. Birgit Friggebo har svarat mig tidigare under en frågestund att medel finns under anslaget till kommunerna, dvs. schablonbidraget, vilket inte alls framgår av budgetpropositionen. I själva verket är det nog så att man har glömt bort att anslå medel till den extra flyktingkvoten. Eftersom ett enigt utskott anser att det skall vara ordning och reda och att pengarna skall finnas under det anslag där de hör hemma har vi fört över 810 miljoner kronor till anslaget D 4. Utskottet gör också påpekandet att anslaget D 4 i år kommer att överskridas med 20 miljoner kronor. Vi har också i stor enighet beslutat att tillgodose en socialdemokratisk motion, där motionärerna begär att kontakttolkutbildningen skall vara kvar. Vi är -- precis som kulturutskottet, som också har behandlat frågan -- överens om värdet av utbildningen och om nödvändigheten att det finns god tillgång på tolkar. Kulturutskottet har anslagit 4 miljoner kronor för att statsbidrag till utbildningen skall utgå medan regeringen utreder frågan. För att vara säkra på att kontakttolkutbildningen kan fortsätta utan avbrott tar vi i socialförsäkringsutskottet 4 miljoner kronor av de 32 miljoner kronor som har avsatts för anslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism och bidrar därmed till utbildningen. Regeringen anser nog egentligen själv att utbildningen behövs. I tilläggsbudget för innevarande år begärs nämligen ett tilläggsanslag på 750 000 kr till den här utbildningen. Man verkar inte riktigt veta på vilken fot man skall stå. Vi i utskottet har, det vill jag gärna säga, mycket bra och öppna diskussioner om invandrar- och flyktingpolitiken. Det är inga lätta frågor att behandla. Men det finns en vilja till samarbete och en strävan att hitta konstruktiva lösningar, och det är jag glad över. Från socialdemokratiskt håll har vi därför endast en reservation. Vår reservation, nr 7, gäller schablonbidraget till kommunerna. Vi anser att med den decentralisering som har skett av Invandrarverkets organisation med bl.a. regionkontor bör en mera genomarbetad kommunplacering göra att omflyttningarna mellan kommunerna inte blir så omfattande. Det gör en besparing på 270 miljoner kronor. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall vår reservation nr 7 samt i övrigt bifall till utskottets hemställan. 0708639889502 N 2010-01-01 00:00:00 253316 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0997/#anf1