2349361 GH0996 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:96 Tisdagen den 26 april 1993/94 96 1994-04-26 00:00:00 Remissdebatt med anledning av kompletteringspropositionen remissdebatt F9954CF5-3175-49EF-AC07-C5DC2993899B 6 Finansminister ANNE WIBBLE (fp) fp Fru talman! Först vill jag tacka Göran Persson för reklamen för min bok. Sådant är alltid trevligt att höra. Jag avvisar aldrig reflexmässigt sparförslag. Men de som kommer från Socialdemokraterna är så sällsynta att jag endast har ett sådant tidigare att åberopa. Det gällde att man skulle ha bara 70 % i ersättning när man är långtidssjuk. Det är Socialdemokraternas bidrag hittills på eget initiativ till besparingar. Det är inte särskilt bra, men vi biträdde det, eftersom det var det enda som vi kunde komma fram till. Vad som sades om löntagarfondspengarna är sant, att jag har kastat lystna blickar på de 8 miljarderna. Det är också sant att det finns ett riksdagsbeslut, fattat här i kammaren ganska nyligen, om att pengarna skall användas för forskning och utbildning samt andra insatser som främjar framtidens jobb. Vidare är det sant, som Johan Lönnroth påpekade, att det sannerligen inte handlar om att öka den offentliga konsumtionen med 8 miljarder. Det visar att Göran Persson kanske inte är så van vid de ekonomiska tingen som han vill ge sken av. Det handlar om avkastningen, som blir väsentligt mindre än 1 miljard, kanske mellan 500 och 800 miljoner. Det är inte någon föraktfull summa det heller, vill jag säga. Men även om detta förslag skulle bifallas av kammaren, är Göran Persson fortfarande skyldig mig mer än 3 miljarder kronor. Det började med 4 miljarder som han är skyldig mig genom en byteshandel tidigare. Det finns också en annan liten nackdel med detta förslag. I går hörde jag Ingvar Carlsson klaga på att regeringen nog skulle åstadkomma bara engångsbesparingar. Varifrån denna tro kom vet jag inte. Vi har ju åstadkommit permanenta besparingar. Men förslaget från Göran Persson rör just ett engångsbelopp. Det finns väldigt många miljarder kvar. Jag avvisar som sagt aldrig sparförslag reflexmässigt. Jag väntar ivrigt på de ca 3 miljarder som Göran Persson genom egen byteshandel är skyldig mig. Göran Persson hade egentligen inga kommentarer alls till den reviderade finansplanen. Han hade inga kommentarer till regeringens planer på att öka den saneringsplan som finns med 20 miljarder. Han hade ingen kommentar till tidigareläggningen. Han gav denna gång inte ens ett löfte om att åstadkomma någon egen saneringsverksamhet senare. Anförandet var ganska försiktigt hållet. Jag kan upprepa en fråga som Göran Persson inte får lov att glömma: Vågar socialdemokraterna spara i utgifterna för att minska underskottet i pensionssytemet? Löntagarfondspengarna räcker nämligen inte på långa vägar. Låt mig också säga att Göran Persson i övrigt mest andades förslag om större utgifter för insatser för de arbetslösa. Om han händelsevis skulle vara intresserad av att föra en klok politik för ökad sysselsättning till hjälp för dem som i dag inte har något jobb tycker jag att han skulle undersöka företagsklimatet och se vad man kan göra för att förbättra för företagen i Sverige. Den socialdemokratiska politiken har ett sällsynt dåligt ''record'' om man tittar bakåt. Till följd av 80- talets politik förlorade Sverige kampen om investeringarna. Det investerades ganska mycket världen runt, även av svenska företag, men inte i Sverige. De investeringarna försvann utomlands, och det var ganska få av de utländska investeringarna som kom till Sverige. I runda tal förlorade Sverige uppemot 300 miljarder kronor i uteblivna investeringar på socialdemokratisk politik. Under ett enda år, 1993, vann Sverige investeringar på 24 miljarder kronor till följd av den politik som regeringen bedriver. Dessutom var de affärer som de utländska investerarna gjorde i Sverige ganska stora -- även det i motsats till på 80-talet. De, liksom fleratalet andra företagare, tror nu på Sverige som ett bra land för företagande, investeringar och därmed jobb. Den stora risken för de arbetslösa och för jobben är att Göran Persson skulle få chans att förverkliga det som han då och då pratar om, nämligen att höja skatterna för småföretagen, återställa arbetsrätten till nackdel för småföretagen, återinföra en dubbelbeskattning på det riskvilliga kapitalet så att det inte görs några investeringar och förstöra på många andra sätt. Detta vore till mycket stor nackdel för de arbetslösa. Jag måste säga att jag tyckte att Göran Perssons anförande var osedvanligt tomt på kommentarer till de förslag som finns. Jag vill hälsa Harriet Colliander välkommen i den ekonomiska debatten. Jag vill gärna lämna några kommentarer. Regeringen är inte intresserad av att ta 20 miljarder från barnfamiljerna, vilket den familjepolitik som Ny demokrati åtminstone tidigare har företrätt skulle innebära. Jag kan också upplysa om att det finns en särskild bilaga där det står talat om budgeteffekterna av medlemsavgiften till EU. Skälet till att den inte ligger i tabellerna i statsbudgeten är mycket naturligt: hänsynen till demokratin i landet. Vi vill nämligen inte föregripa folkomröstningen. Johan Lönnroth hade några synpunkter som också kräver en kommentar. De handlade dock inte om regeringens budgetförslag. Det kan jag förstå. Vänsterpartiet brukar ständigt ha en helt annan uppfattning, nämligen att man skall höja skatter i stället för att spara i utgifterna. Han hade synpunkter på en i Folkpartiet bekant färghandel och undrade om det är mer efterfrågan eller lägre skatter som behövs. Vi var i den där färghandeln i förra veckan. Den ökande efterfrågan finns redan. Det som skulle knäcka en sådan affär, liksom många andra liknande mindre företag, är att Vänsterpartiets förslag till skatteökningar skulle gå igenom. Det skulle alldeles ta loven av den expansion som nu pågår och gå ut över de jobb som finns där. Jag efterlyser fortfarande kommentarer till det som är det viktiga i det nuvarande perspektivet: de två stora fördelningsfrågorna. Den ena frågan är statsskuldsproblematiken, som inte löses ens med de resterande löntagarfondspengarna utan kräver en långsiktig plan för minskade utgifter och vissa inkomstförstärkningar. Det räcker inte med engångsbelopp. Jag inbillade mig att denna debatt skulle handla om en viss reaktion från oppositionspartierna på de mycket konkreta och tydliga förslag som regeringen lägger fram i den reviderade finansplanen. Det problem som vi där särskilt tar upp är just hur man får stopp på ökningen av statsskulden. Det är ett mycket allvarligt problem, och det krävs faktiskt något slags reaktion utöver förslag om engångsbelopp för att vi skall kunna hantera det. ustigt nog har inte heller det andra stora fördelningsproblemet berörts av så många: arbetslösheten och hur man åstadkommer en mycket snabb tillväxt så att jobben blir fler i Sverige. Även på det området tycker jag att den utveckling som är på gång är väldigt bra. Det finns fler nya företag nu än någon gång under de senaste fem åren. De företag som finns och de företag som börjar komma fram måste ges en rimlig chans att växa och bli starka. Då duger det inte att komma med återställare i form av traditionell socialdemokratisk politik. Fru talman! Jag väntar på de ytterligare miljarder som socialdemokratin är skyldig mig. Det vore intressant att höra om Göran Persson i sin nymornade insikt om att statsskuldsproblemet kanske är litet allvarligt vågar spara på utgifterna i pensionssystemet. Där finns ett väldigt stort underskott. Det underskottet skulle vara nästan lika stort även om de återstående fondpengarna gick dit i stället för till framtidens forskning och framtidens jobb. (Applåd) 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 253240 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0996/#anf6