2349361 GH0996 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:96 Tisdagen den 26 april 1993/94 96 1994-04-26 00:00:00 Remissdebatt med anledning av kompletteringspropositionen remissdebatt E238A027-BE97-4B32-BCD5-8AB6575B2C94 2 Finansminister ANNE WIBBLE (fp) fp Fru talman! Det går bra i svensk ekonomi nu. Nyföretagandet ökar. Produktionen och investeringarna i näringslivet växer. Hushållens optimism slår nya rekord varje gång mätningar görs, och den privata konsumtionen ökar. Budgetunderskottet och lånebehovet sjunker. Möjligheterna är mycket stora att få en bra utveckling för Sverige. Man börjar nu se återhämtningen i ekonomin allt tydligare på område efter område. Även sysselsättningen börjar öka. Så sent som i går kom det nya positiva signaler som visar att politiken ger resultat: konkurserna blir färre, och arbetslösheten sjunker. Sverige har nu en unik möjlighet. Regeringens politik har lagt en god grund för en ny period av tillväxt och nya jobb. Gjorda uppoffringar ger jobb. Regeringens politik attackerar nu dagens två stora fördelningsproblem: statsskulden och arbetslösheten. Jag skall först tala om statsskulden. Den måste sluta att öka. Underskottet i de offentliga finanserna måste bort. Det är särskilt viktigt i dagens ränteturbulens att den ekonomiska politiken har tillräckliga säkerhetsmarginaler. Därför lägger regeringen fram förslag om att utöka saneringsprogrammet med 20 miljarder kronor -- från 81 miljarder kronor till drygt 100 miljarder. Dessutom tidigarelägger vi 10 miljarder till 1995 -- beslut om dessa miljarder skulle ha fattats senare. Vi föreslår också en konkret besparing genom begränsningar i rätten att ta ut delpension. Den besparingen på drygt 2 miljarder stöds av Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har i detta sammanhang gjort en stor poäng av att man har bytt bort en tidigare överenskommen besparing genom höjd pensionsålder mot denna besparing inom delpensionen, dvs. de hoppar av en besparing på 6 miljarder och ställer upp på en på 2 miljarder. Den sortens byteshandel löser inga problem. Den förvärrar statsskuldsproblemet. Båda sakerna behövs. Kort sagt: Göran Persson är skyldig mig 4 miljarder kronor i besparingar, inte i skattehöjningar. Redan före förra årets beslut här i riksdagen om saneringsplanen, Nathalieplanen, hade regeringen förstärkt de offentliga finanserna med drygt 71 miljarder kronor. Därefter har vi gjort förstärkningar med ytterligare 19 miljarder, inklusive delpensionen. Totalt handlar det om budgetförstärkningar på 90 miljarder kronor. Merparten av besparingarna är minskade utgifter, men det finns också ökade inkomster, framför allt i form av miljöskatter. Budgetsaneringen är upplagd så, att vi först sätter en ram. Det är den som vi nu ökar med 20 miljarder till drygt 100 miljarder kronor. Sedan fyller vi denna ram. Hittills har vi fyllt den med råge, och det tänker vi också fortsätta att göra. Den andra delen av saneringsprogrammet -- den som handlar om realt oförändrade utgifter för den offentliga konsumtionen -- uppfylls också med råge. Kommunerna visar sig vara duktigare än vi anade. Flertalet gånger har Socialdemokraterna röstat nej till besparingarna eller hoppat av tidigare överenskommelser, t.ex. i fråga om bostadssubventionerna. I några fall har Socialdemokraterna efteråt gjort helt om och accepterat besparingarna, t.ex. i fråga om ersättningsnivån i a-kassan och nu i fråga om delpensionen. Men han är trög och tung att dra med sig, talesmannen Persson, och någon saneringsplan har han över huvud taget inte lyckats presentera på hela denna tid. Ingvar Carlsson trodde i går, av pressmeddelandena att döma, tydligen inte att Socialdemokraterna alls skulle lyckas få bort underskottet. Det mest konkreta som sades om hur det skulle minskas var ungefär: Vi har gjort det förr -- vi skall göra på samma sätt igen. Detta bådar inte gott. Det var ju genom devalvering, överhettning, stora prisökningar och det ruttna skattesystemet som underskottet minskades på 80-talet. Att stora prisökningar skulle vara det bästa för att klara statsskulden och få fram nya jobb är nog Socialdemokraterna mycket ensamma om att tro. Effekten av regeringens politik, det utökade saneringsprogrammet, är att den offentliga skulden slutar att öka under 90-talet. Det är nödvändigt att få stopp på skuldökningen. Utan en sådan plan skyfflar man i praktiken över skulder och räntebetalningar på kommande generationer. De tvingas betala mer och mer i skatt för sämre och sämre välfärd, och arbetslösheten permanentas. Jag tycker att det är orättfärdigt och omoraliskt. Vår generation måste betala för sig. Den sämsta fördelningspolitiken av alla är att låta dem som ännu inte har rösträtt -- det genuint glömda Sverige -- ta över skuldbördan. Den andra stora fördelningsfrågan, fru talman, gäller orättvisan att vissa har jobb och andra inte. För att lösa det problemet krävs en så stor ökning av sysselsättningen att arbetslösheten halveras. Nära 450 000 nya jobb måste till. För att detta skall vara möjligt krävs det att tillväxten, efter den uppgång vi nu ser, i genomsnitt kan hållas på 4 % per år under andra hälften av 90-talet. Detta är fullt möjligt med regeringens politik. Vi har redan gjort en lång rad förändringar. Den svenska ekonomin fungerar mycket bättre nu än tidigare. Socialförsäkringarna har förändrats i grunden. Villkoren för framför allt de mindre företagen har förbättrats radikalt, både vad gäller skatter och arbetsrätt. Kommuner och landsting har genom det nya statsbidragssystemet kunnat effektivisera verksamheten så att man får bättre valuta för skattepengarna. Arbetsmarknadspolitiken har inriktats på aktiva åtgärder och nya kostnadseffektiva former. Ett bra förhandlingsresultat med den europeiska unionen har uppnåtts. Mandatperioden förlängs, och budgetprocessen i riksdagen stramas upp. Regeringens politik innebär att innovationer och nyföretagande stöds och att utbildning, forskning och annan infrastruktur som är nödvändig för att näringslivet skall kunna växa kraftigt byggs ut. För att få fram dessa nya jobb är företagsklimatet helt centralt. Det betyder att inflationen måste hållas fortsatt låg. Lönebildningen måste fungera bra. Det är en förutsättning för uthållig tillväxt och ökad sysselsättning, liksom för en rättvis fördelning i det korta perspektivet. Det stora hotet mot jobben ligger i ett nej till EU och risken att Socialdemokraterna, om de fick chansen, skulle riva upp och försämra företagsklimatet för företagen. Ett sådan hot är om man skulle försöka sig på att sanera de offentliga finanserna genom att nästan enbart höja skatter, egenavgifter eller arbetsgivaravgifter. Detta vore att upprepa 70- talets stora misstag. Då höjdes arbetsgivaravgifterna med 7 procentenheter under några år, och med 14 procentenheter, dubbelt så mycket, under hela 70-talet. Detta ledde, som alla vet, till devalveringar, inflation, stora prisökningar och förlorade jobb. Det vore att utmana ödet att nu göra detsamma. Man skulle då i praktiken säga åt hushållen och arbetsmarknadens parter att det inte finns någon realinkomstökning, det finns inget realt löneutrymme att förhandla om. Det vore att beställa förhandlingar om inflation och luft i lönekuverten. Tillväxten i ekonomin skulle brytas illa kvickt, mycket snabbare nu än på 70- talet. Statsskulden skulle fortsätta att öka och arbetslösheten permanentas. Det vore en usel politik för framtiden. Regeringen tänker inte föra en sådan politik. Göran Persson försöker nu framställa Socialdemokraterna som ansvarsfulla inför statsskuldsproblemet. Det är verkligen hög tid, och jag välkomnar den tillnyktringen. Vi ser nu i den reviderade finansplanen att statens finansiella sparande förbättras mycket kraftigt med 85 miljarder kronor 1993--1995. Men underskottet i t.ex. AP-fonden är stort och växande. Är Göran Persson beredd att spara på utgifterna så att underskottet i pensionssystemet minskar? Jag är det. Men vågar Socialdemokraterna det? Att få bort underskotten och halvera arbetslösheten är den framåtriktade fördelningspolitiken. För den som vill studera hur krisens bördor har fördelats under denna mandatperiod kan jag rekommendera den fördelningspoltiska studie som finns som bilaga till den reviderade finansplanen. Studien uppvisar flera intressanta resultat: -- Den ökade inkomstspridning som fanns på 80- talet, bl.a. till följd av de stora prisökningarna, överhettning och kasinoekonomin, bröts under perioden 1991--1994. -- Under regeringsperioden 1991--1994 minskade inkomstspridningen något. Detta alltså i motsats till vad som skedde under 80-talet. -- Det är också tvärtemot vad många tycks tro gruppen höginkomsttagare som har förlorat mest på budgetsaneringen och den ekonomiska neddragningen, både i absoluta tal och som andel av inkomsten. -- Pensionärernas ekonomiska standard har däremot förbättrats. Det har bidragit till att hålla igen inkomstspridningen. Särskilt de pensionärer som bara har grundförmåner har fått ökad köpkraft genom höjt pensionstillskott och KBT. Detta är en mycket talande beskrivning av den rättvisa fördelningspolitik som regeringen bedriver. Fru talman! Tempot i det arbete som krävs för att förändra och förnya Sverige är mycket högt. Mycket har också uträttats. Men missgrepp som har gjorts under decennier kan inte alla rättas till på tre år. Arbetet måste drivas vidare. Regeringen ärvde en ekonomi i nästan fritt fall. Nedgångens effekter på tillväxt, jobben, det finansiella systemet och de offentliga finanserna blev mer dramatiska än vad snart sagt någon räknade med. Överhettningen på 80-talet drev fram en kris för industrin som gjort nästan var fjärde industriarbetare arbetslös. 80-talets spekulationsboom drev fram en finanskris som har kostat statskassan 60 miljarder kronor. Röjningsarbetet efter detta misslyckade 80-tal är tufft. Många djupgående brister i ekonomin har vi nu åtgärdat. En utveckling mot ett ekonomiskt starkt Sverige är klart inom räckhåll. Men det förutsätter att regeringens strategi fullföljs. Det har sagts att regeringens vårbudget inte innehåller så många konkreta sparförslag, att vi inte skulle våga vara konkreta därför att det är val i höst. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Är det något som denna regering har vågat göra är det att ta itu med statsfinanserna: Drygt 90 miljarder kronor i förstärkningar av de offentliga finanserna på bara tre år! Detta talar sitt eget språk. Regeringen har mycket tydligt visat på en kraft både att få fram besparingsförslag och att få dem genom riksdagen. När vi nu föreslår att riksdagen beslutar utöka saneringsprogrammet, och tidigarelägga besluten i detta, är det mycket konkreta löften. Vi menar allvar. Man måste göra detta. Självfallet är valresultatet avgörande för hur det sedan går för svensk ekonomi. Vi talar om för svenska folket vad som krävs för att nå målen och få ordning på landets ekonomi. Sverige har en unik och mycket stor chans. Låt oss inte förstöra eller försitta den. 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 253236 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0996/#anf2