<anforande>
<dok_hangar_id>2349360</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0995</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:95 Måndagen den 25 april</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>95</dok_nummer>
<dok_datum>1994-04-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:109 om antipersonella minor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F4E4AE5C-F3CC-42C8-82C3-C2DBEDD8647A</anforande_id>
<anforande_nummer>8</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Christina Linderholm har i en
interpellation ställt följande frågor till mig:

Betraktar regeringen mina 013 som en
antipersonell mina som således inte kommer att
tillåtas för export enligt den FN-resolution som
Sverige har ställt sig bakom?

Vilka initiativ tänker Sverige fortsättningsvis ta för
att användningen av antipersonella minor skall
upphöra?

Får jag för det första säga att vi från regeringens
sida välkomnar den debatt som under senare tid
förts kring minvapnet. Det är oerhörda lidanden
som förorsakas bland civilbefolkningen i många
länder på grund av kvarliggande minor. Kraftfulla
åtgärder är utan tvekan nödvändiga för att såväl
försöka röja nu befintliga minor som söka förhindra
en fortsatt utläggning av sådana minor.

Den FN-resolution som Christina Linderholm
hänvisar till var Sverige medförslagsställare till.
Den antogs i FN:s generalförsamling i slutet av
1993. Resolutionen uppmanar alla de länder att
inte exportera ''antipersonella minor som kan
förorsaka stor fara för civilbefolkningen''. Vi fäste
stort avseende vid denna definition, eftersom vi
önskade en bred uppslutning kring just de mintyper
som i de berörda länderna förorsakat stora
lidanden. Låt oss kalla dem för truppminor,
eftersom det är den benämning som vi använder i
Sverige för minor av den här typen.

Sådana minor har inte tillverkats i Sverige under de
senaste 15 åren. Någon export är därmed inte
aktuell. Det är värt att notera att ingen
svensktillverkad mina, varken truppmina eller
annan mina, påträffats i något av de länder som nu
är drabbade av kvarlämnade minor.

Christina Linderholm frågar om regeringen
betraktar fordonsmina 013 som en antipersonell
mina som inte kommer att tillåtas för export enligt
FN-resolutionen.

Fordonsmina 013 är, som framgår av benämningen,
en fordonsmina:

-- den är konstruerad för att verka mot landande
flygplan och mot pansrade fordon,

-- den har en storlek som gör den lätt att upptäcka
och röja; den är, som Christina Linderholm säkert
vet, ungefär lika stor som en TV på stativ, och

-- den är en bevakad mina som utlöses på
kommando.

Christina Linderholm anför i sin interpellation att
fordonsmina 013 har antipersonell verkan och att
den går att försåtsutlösa med t.ex. snubbeltråd. Det
är riktigt att de grova hårdmetallkulor som slungas
ut från minan för att slå igenom pansrade fordon
och flygplan också verkar mot andra, mindre
skyddade mål. Det är också riktigt att minan kan
förses med trådutlöning. Den skiljer sig därvid inte
från andra minor, eller från granater och andra
militära produkter med sprängämne i. De kan alla
på ett eller annat sätt apteras för försåtsutlösning.
Men det är inte fordonsminor av denna typ som
FN-resolutionen riktar sig mot, utan de små
nedgrävda eller utslängda truppminor som är svåra
att upptäcka och röja och som kan ligga kvar
oupptäckta och fortfarande efter lång tid kan
detonera. Fordonsmina 013 är inte en sådan
truppmina.

Som Christina Linderholm nämner, finns det också
en uppmaning från USA till alla mintillverkande
länder att tillämpa ett exportmoratorium på 3--5 år
för alla antipersonella minor -- detta i avvaktan på
att den översyn av det internationella
minprotokollet, som detta år påbörjas inom FN,
skall resultera i kraftfullare regler för minkrigföring
och kanske också restriktioner avseende export och
tillverkning av vissa mintyper.

Vi har i Sverige exportförbud för all krigsmateriel.
Först genom regeringens beslut i varje enskilt fall
ges tillstånd till export. Vi reglerar vår
krigsmaterielexport på detta sätt och inte genom
moratorier. Det är emellertid naturligt att
regeringen, genom en fortsatt restriktiv
tillståndsgivning för minmateriel, beaktar att dessa
vapensystem kan medföra särskilt stora risker för
civilbefolkningen. Vi kommer således, som jag
tidigare har sagt här i kammaren, tills vidare inte att
medge export av några truppminor. Vi kommer
också i internationell samverkan, med bl.a. USA,
att söka åstadkomma överenskommelser som
förhindrar ett återupprepande av den
urskillningslösa minkrigföring som bedrivits i
många länder under senare år.

Jag kan alltså försäkra Christina Linderholm att vi
kommer att spela en aktiv roll vid kommande
expertmöten inom ramen för konventionen om
särskilt inhumana vapen, där för övrigt Sverige är
ordförande, bl.a. vad avser översynen av
minprotokollet. Om resultat kan uppnås genom
överenskommelser om exportförbud för vissa
mintyper, genom tekniska arrangemang på
minorna så att de desarmerar sig själva och är lätta
att leta reda på och röja, eller på annat sätt, är det
dock ännu för tidigt att uttala sig om.

Jag vill avslutningsvis påminna om att vi genom
bidrag till minröjning och hjälp till skadade
försöker bidra till att lidandets omfattning minskar.
Svensk försvarsindustri är också engagerad för att i
samverkan med FOA få fram
minröjningsanordningar, som på ett mer effektivt
sätt än med nuvarande materiel kan röja de
utspridda minorna.
</anforandetext>
<intressent_id>0972941768604</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>253227</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0995/#anf8</protokoll_url_www>
</anforande>
