<anforande>
<dok_hangar_id>2349359</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0994</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>94</dok_nummer>
<dok_datum>1994-04-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Sverige och Europeiska unionen </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>E5D8D163-7CEB-4BBA-9EAC-579D9D1040BB</anforande_id>
<anforande_nummer>83</anforande_nummer>
<talare>PÄR GRANSTEDT (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det faktum att Gudrun Schyman och
Vänsterpartiet kritiserade EES-avtalet när beslutet
om det fattades är historia. Det är inte så värst
intressant just nu, än för historieskrivningens skull.

Det intressanta är att Gudrun Schyman och
Vänsterpartiet samt andra företrädare för nej-sidan
säger att vid ett nej vid folkomröstningen är
alternativet att Sverige fortsätter med EES-avtalet.
Det är i och för sig naturligt, eftersom alternativet
att också säga upp EES-avtalet är betydligt värre.
Då skulle vi också få se fram mot en fördjupad
ekonomisk kris i Sverige. Det är alltså bra att man
är beredd att hålla fast vid EES-avtalet. Men då
måste vi också vid ställningstagandet i
folkomröstningen jämföra Sverige, med ett EES-
avtal, med Sverige som fullvärdig medlem. Det är
den jämförelsen vi har anledning att göra i
debatten. Jag konstaterar då att det enda område,
utöver EES, där vi överlåter beslutanderätten till
unionen, om vi går med som medlemmar, är
jordbruket.

Det gäller faktiskt ytterligare ett område, nämligen
handeln med tredje länder, eftersom vi också går
med i tullunionen -- det missade jag. Det är alltså
de områden som rör jordbruk och handelsavtal
utanför unionen som tillkommer och som vi inte
längre bestämmer själva över. På alla andra
områden har vi själva fortfarande avgörandet i vår
hand. Antingen genom att man tillämpar
minimiregler, och då kan vi i Sverige lagstifta om
hårdare regler -- om vi vill det -- eller tillämpar
regeln om enhällighet. Hela det område som
Gudrun Schyman talar om, ekonomi och säkerhet,
rör frågor där majoritetsbeslut inte fattas, utan där
det krävs enhällighet. På dessa områden fungerar
inte EU som en union utan som vid ett vanligt
mellanstatligt samarbete där alla länder kommer
samman och kommer överens.

Hela den kanonad som nej-sidan använder sig av
riktar sig i huvudsak mot den del av EU-samarbetet
som ett vanligt mellanstatligt samarbete är byggd
på, dvs. samstämmighet mellan alla
medlemsländer. Då kan man lika gärna skjuta på
exempelvis Europarådet eller på GATT-
förhandlingar som i princip bygger på samma
princip. Jag tycker uppriktigt sagt att den bild att vi
överger vår nationella självständighet när vi går
från samarbete genom ett EES-avtal till ett
medlemskap i en union inte är särskilt sann.
Däremot innebär naturligtvis fullt medlemskap att
vi också får större möjligheter att vara med och
besluta om våra egna angelägenheter än om vi står
utanför och låter andra besluta.
</anforandetext>
<intressent_id>0470593486100</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>253197</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf83</protokoll_url_www>
</anforande>
