2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Sverige och Europeiska unionen DDDD3932-B765-4A8B-AB9C-5CFA2EB6F9C3 81 PÄR GRANSTEDT (c) c Herr talman! Motiven för att Sverige sedan en tid strävar efter medlemskap i EU är uppenbara. Vi inser att det finns en lång rad för oss väldigt viktiga problem som måste lösas på gemensam europeisk nivå. Det handlar om miljöfrågor, ekonomisk- politiska frågor och frågor som gäller att konsolidera demokratin i Europa och trygga freden. Dessa frågor kommer att avgöras genom europeiskt samarbete. Huvudfaktorn när det gäller att lösa de gemensamma europeiska frågorna kommer att bli EU, vare sig vi är med eller inte. Den linje EU väljer när det gäller viktiga framtidsfrågor kommer att avgöra väldigt mycket av vår framtid, vare sig vi är med eller inte. Till detta kommer naturligtvis att vi har valt att gå in i EU:s inre marknad. Numera tycks även Vänstern i den här riksdagen stödja att vi är med i den inre marknaden. Att vi är med där innebär naturligtvis också ett mycket starkt beroendeförhållande till EU:s utveckling och EU:s lagstiftning. Om vi ställer oss utanför den inre marknaden blir konsekvenserna för vår ekonomi och därmed för våra möjligheter att upprätthålla social trygghet och sysselsättning i och för sig så pass stora att vad jag förstår inte ens Vänsterpartiet är berett att ta dem längre. Den inre marknaden skapar alltså ett beroendeförhållande. Om vi vill vara med och stifta de lagar vi själva måste följa, då är det nödvändigt med ett fullt medlemskap. Det är alltså motiven för medlemskap. Detta måste självklart vägas mot frågor om vilken handlingsfrihet vi får att lösa egna problem vid ett medlemskap. Det var därför Centern för en bra bit över ett år sedan lade fram en rad krav vi ville få beaktade i förhandlingsprocessen. De kraven kom sedan att avspeglas väl i den förhandlingsuppläggning som regeringen gjorde. Vi ville få säkerställt att vi kan behålla högre miljökrav på varor. När det gäller andra miljökrav tillämpar EU som bekant minimiregler och det är lätt att ha en högre ambitionsnivå. Vi ville ha det även på varuområdet. Det har vi fått tillgodosett i förhandlingarna genom en fyraårig övergångstid. Under denna tid har EU åtagit sig att se över sina regler i syfte att nå till vår nivå. Om inte det lyckas kan vi med hjälp av EU:s miljögaranti förlänga våra undantag. Liknande regler har vi när det gäller andra säkerhetskrav, alkoholbestämmelser osv. Ett annat huvudkrav från vår sida var att vi inte nu skulle behöva binda oss vid en eventuell framtida gemensam valuta. Där kan vi konstatera att eftersom vi själva råder över i vilken takt och i vilken omfattning som vi tillgodoser de konvergenskriterier som är en förutsättning för att man skall få vara med om en gemensam valuta, så har vi också god kontroll över om vi blir delaktiga i den gemensamma valutan eller inte. Det är i praktiken omöjligt att tvinga Sverige in i en gemensam valuta. Vi har också klargjort i förhandlingarna att vi kommer att pröva den här frågan i vår riksdag, precis som Nederländerna och Tyskland har gjort -- Tyskland med stöd av ett utslag från den tyska författningsdomstolen. Ett tredje huvudkrav från vår sida var att vi skulle kunna fortsätta att föra en ambitiös regionalpolitik och dessutom få del av EU:s regionala fonder. Resultatet av förhandlingarna innebär att vi har fått försäkringar om att de regionalpolitiska medel och den omfattning vi har på vår nationella regionalpolitik är förenliga med EU:s regelsystem. Dessutom kommer vi att få ungefär två och en halv miljard ur EU:s regionala fonder, vilket innebär att vid ett EU-medlemskap kommer våra resurser för regionalpolitiska insatser att i det närmaste fördubblas, jämfört med dagsläget. Det blir alltså en kraftig förstärkning av regionalpolitiken. Som centerpartist kan man naturligtvis inte annat än välkomna detta. Ytterligare ett viktigt krav var att vi skulle kunna behålla vår alliansfrihet. Där konstaterar vi att avtalet inte innehåller några alliansförpliktelser, att EU inte har beslutat om att införa ett gemensamt försvar, att varje steg i den riktningen -- gemensam försvarspolitik, ombildande av EU till en allians eller skapandet av ett gemensamt försvar -- skulle kräva ett nytt avtal mellan EU:s medlemsländer, nytt godkännande i alla EU:s medlemsländers parlament och i många fall, kanske också i fallet Sverige, en folkomröstning. Vi har alltså en fullständig kontroll. Jag tyckte att Pierre Schori benade ut de här frågorna på ett ganska tydligt sätt. Nu har man från Nej till EU valt att ändå försöka övertyga svenska folket om att ett medlemskap innebär att vi överger alliansfriheten. Därför är jag alldeles övertygad om att Gudrun Schyman och andra kommer att fortsätta att hävda att ett medlemskap innebär att vi överger alliansfriheten, trots att det inte finns någon punkt i avtalet som skulle kunna framläggas som bevis för detta och trots att Sveriges riksdag och regering har klargjort att vi tänker bibehålla vår alliansfrihet. Nej till EU kommer säkert fortfarande att envist, månad efter månad, hävda att vi överger alliansfriheten -- i hopp om att en osanning som upprepas tillräckligt många gånger till sist blir trodd. Det är redan många som tror på detta påstående. Det är inte desto mindre fel. Vi konstaterar att våra förhandlingskrav -- och listan är naturligtvis betydligt längre än så här -- har blivit väl tillgodosedda. Det är en viktig utgångspunkt när vi tar ställning. Personligen tycker jag att det är givet att ett ställningstagande bör bli att vi bör utnyttja de möjligheter som det här ger oss att påverka vår egen framtid mera och att vara med och påverka Europas framtid mera. Det är intressant att huvudalternativet från nej- sidan nu tydligen är ett fortsatt EES-avtal. Vad blir då kvar av den stora skrämmande unionen? Vad blir det kvar av detta att vi avstår från vår beslutanderätt? Egentligen är det endast två områden där EU har helt gemensam lagstiftning. Det ena området är det som handlar om EU:s inre marknad. Där gäller den gemensamma lagstiftningen också oss i Sverige, vid ett EES-avtal. Det andra området är det helt harmoniserade jordbruket. Om det är bra att vara med i EU:s jordbrukspolitik eller inte kan man ha olika uppfattning om. Såsom centerpartist tycker jag naturligtvis att det är bra, eftersom det ger jordbruket betydligt bättre utvecklingsmöjligheter än den svenska jordbrukspolitiken gör. Men därvid stannar det. Det är bara på dessa områden som vi avstår från vår nationella självbestämmanderätt. På alla övriga beslutsområden i EU gäller i dagsläget att man antingen tillämpar regeln om minimikrav eller om enhällighet. En minimikravstillämpning innebär att det står Sveriges riksdag fritt att själv lagstifta när det gäller miljö, sociala frågor m.m. -- så länge vi uppfyller minimikraven. Och det vore väl ynkligt om vi inte gjorde det. En enhällighetstillämpning innebär att inget beslut fattas som Sverige inte är berett att gå med på. I dessa fall bibehåller vi kontrollen över de beslut som gäller oss. När man nu från nej-sidan skall gå ut till svenska folket och tala om att Sverige överger sin självständighet och upphör som självständig nation om vi går med i EU, handlar det i grund och botten om att vi inte längre själva kan besluta om vår jordbrukspolitik. Det är en dålig grund för en våldsam propaganda om att den svenska självständigheten överges. Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan. 0470593486100 N 2010-01-01 00:00:00 253195 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf81