2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Sverige och Europeiska unionen 91DB6B1B-470A-4D5E-94D6-3015DCA992AF 77 PIERRE SCHORI (s) s Herr talman! Jag skall inskränka mig till att tala om en del av betänkandet där något som engagerar och oroar många medborgare tas upp. Förhoppningsvis har vi kunnat bemöta detta i betänkandet. Det gäller säkerhetspolitiken och den europeiska unionen. Våra militärexperter, inklusive överbefälhavaren, har nu officiellt deklarerat vad vi alla har anat, nämligen att Ryssland inte längre utgör något akut militärt hot mot vårt land. Faran för ett överraskande anfall från Warszawapaktsstyrkor i Ryssland, Baltikum, Polen och DDR, som under årtionden betraktades som det allvarligaste och mest sannolika krigshotet, är ju borta. Därmed har också villkoren för vår säkerhetspolitik och våra försvarsutgifter förändrats. Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme har ökat kraftigt. Tidigare låg vi ju klämda mellan militärpakternas sköldar i terrorbalansens tid. Det har i det här läget på ett sätt blivit lättare och mindre farligt att bedriva säkerhetspolitik. Men samtidigt har nya, svårlösta och arbetskrävande problem dykt upp. Det kalla kriget djupfryste historiska konflikter och stängde in världen i konstlade block, i en del fall i onaturliga statsbildningar. Vi ser det som grymmast i f.d. Jugoslavien och i flera republiker i det forna Sovjetunionen. Just nu är Bosnien Europas blödande sår, och alla länder har en del av ansvaret för den utdragna tortyr som folket där utsätts för. Jag är varm anhängare av en union mellan Europas folk, men just nu känns det svårt att tala om en europeisk identitet. Klockan är fem över tolv på Balkan, och alltför litet har gjorts alltför sent. Jugoslavienkrisen fastnade, det är sant, mellan den västeuropeiska integrationsprocessens självupptagenhet och den överskuggande fokuseringen på Sovjetväldets upplösning. Ändå, herr talman, måste vi arbeta vidare, dels med omedelbara åtgärder för Bosniens folk, dels för en varaktig fredsordning på Balkan. Men ingen europeisk region går fri från faran av aggressiv nationalism, internationell maffia, miljöförstöring, rasism, massarbetslöshet eller social oro. Demokratin är hotad i Europa, både i öst och väst. Vi har Zjirinovskij i Ryssland och Fini och Berlusconi i Italien. Vi vet skälen till Zjirinovskijs möjligheter att vinna framgång: den sociala oron, traumat över att ha förlorat ett fosterland i det forna Sovjetunionen, osv. Fini och Berlusconi representerar ett annat hot mot demokratin, nämligen det mot politiken -- och detta mitt i Europas och EU:s hjärta. Jag menar att det därför behövs en kraftsamling av Europas demokrater och antifascister. Jag anser själv att den mest trovärdiga punkten för att samla krafterna i en demokratisk motoffensiv ligger inom ramen för det samarbete som bedrivs i den europeiska unionen. De problem som jag har nämnt kan naturligtvis inte lösas med militära medel. De måste tacklas genom samarbete över gränserna. Att väva samman folk och nationer genom allsidiga kontakter och frivilliga avtal till ömsesidig nytta är den viktigaste fredsfaktorn i vår tid. Vi som vill att Sverige blir medlem i den europeiska unionen ser i EU inte ett färdigt projekt utan ett historiskt instrument för våra sociala, politiska och kulturella ambitioner. Ibland möter vi invändningar mot ett EU- medlemskap som speglar en oro över att vi skulle tvingas in i militära äventyr och allianser. Mitt svar är att vi varken kan tvingas till att eller bör ändra vår säkerhetspolitiska linje. Vår militära alliansfrihet har varit oerhört lyckosam. Den har uppfyllt sitt huvudsyfte: att hålla oss utanför krig och bevara vår handlingsfrihet. Socialdemokratin har samtidigt under flera årtionden arbetat för en alleuropeisk fredsordning, för en framtid bortom murar, militärpakter och neutralitet. Men just nu vet ingen hur denna fredsordning kommer att gestalta sig i Europa. Därför gör vi rätt i att inte ändra vår huvudlinje: att stå utanför militära pakter och bidra aktivt överallt där vi kan det till Europas gemensamma säkerhet. I det betänkande från utrikesutskottet som vi nu behandlar har utskottet i stor enighet slagit fast Sveriges kurs när det gäller säkerhetspolitiken också inför folkomröstningen. Vi framhåller i betänkandet att det i Maastrichtavtalet inte finns några hinder för att varje land inom EU bibehåller kontrollen över sin utrikes- och säkerhetspolitik. Där finns inget som säger att ett medlemskap förpliktigar till något militärt samarbete. Det råder vad man skulle kunna kalla dubbla veton inom EU när det gäller säkerhetspolitiken, av ungefär samma art som i FN:s säkerhetsråd. Kravet på enhällighet i alla viktiga frågor är att likställa med ett veto. Maastrichtavtalet skiljer på två olika slags beslut inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det ena slaget av beslut innebär att medlemsstaterna fastställer en gemensam ståndpunkt, vilken därefter skall vara vägledande för varje land. Sådana beslut fattas av ministerrådet och alltid med enhällighet. Det andra slaget av beslut avser s.k. samfällda aktioner. Även beslut att inleda sådana aktioner fattas av ministerrådet med enhällighet. Frågor som rör försvaret är uttryckligen undantagna från s.k. samfällda aktioner. Vid utformandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken stadgar Maastrichtavtalet att särskild hänsyn skall tagas till vissa medlemsländers speciella karaktär på det säkerhets- och försvarspolitiska området. Vill man förändra rådande praxis eller avtalets innehåll, t.ex. vid den planerade regeringskonferensen 1996, krävs det återigen enhällighet, dvs. varje land har veto. De förändringar av EU:s grundfördrag som kan bli följden av konferensen kräver dessutom godkännande av de nationella parlamenten. Allt annat som sägs är politisk propaganda. Vår säkerhetspolitiska linje kan, herr talman, sammanfattas så här: Sveriges militära alliansfrihet består oförändrad. Samtidigt skall vi visa öppenhet i efterkommunismens tid med siktet inställt på gemensam, kollektiv säkerhet. Under tiden skall Sverige vara en aktiv bidragsgivare till en alleuropeisk fredsordning i alla de sammanhang där vi kan vara det, inom den militära alliansfrihetens ram. Ett sådant agerande stärker vår och Europas säkerhet. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. 0928800583601 N 2010-01-01 00:00:00 253191 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf77