2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete EEBFB4CD-623A-41CF-ABA5-B59F60722FA8 43 KARL-ERIK SVARTBERG (s) s Fru talman! Ny demokrati odlar också i dag alla tänkbara fördomar om svenskt bistånd. Allt det negativa som man kan ta fram tar man fasta på. Man putsar det och kör vidare med det i den politiska propagandan. Så odlar man ett politiskt missnöje. Man tar ju aldrig chansen, Lars Moquist, att försöka rätta till alla felaktigheter som är i omlopp. Man tar inte chansen att motarbeta de fördomar som existerar, utan man blåser i stället under dem. Detta är beklagligt. Jag skulle vilja rekommendera Lars Moquist och alla andra nydemokrater i denna kammare, även utanför kammaren, att fundera litet extra när ni åker tunnelbana nästa gång. Sedan en tid tillbaka bjuder SL, bland all reklam, på små tänkvärda dikter. En av de verkligt tänkvärda dikterna i detta sammanhang är Stig Dagermans dikt med titeln En broder mer. f413 > Jorden kan du inte göra om Stilla din häftiga själ. Bara en sak kan du göra En annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer. Jag tycker faktiskt, Lars Moquist, att ni när ni nu bytt er tidigare partiledning mot en ny skulle ompröva Ny demokratis biståndspolitik. Jag refererade förra året UNDP:s rapport om mänsklig utveckling från 1992. Den visar att av världens inkomster delar vi som utgör den rikaste miljarden människor på detta jordklot på 82,7 % av inkomsterna. Den fattigaste miljarden människor -- vi svenskar hör ju till den rikaste -- får nöja sig med 1,4 %. Det betyder att när vi tar hand om 82:70 kr av en hundralapp, får de fattigaste nöja sig med 1:40 kr. Det är proportionerna. Därför tycker jag att ni i Ny demokrati skall ta till er Stig Dagermans ord om att försöka åstadkomma en hungrande människa mindre. Så får ni en broder mer, också ni. Fru talman! I övrigt skulle jag vilja göra några reflexioner. Jag skulle vilja ta upp resonemanget som förts om krav, med utgångspunkt från en företrädare för en enskild organisation i Zimbabwe. SIDA hade i januari månad samlat enskilda organisationer för att delta i ett seminarium. Bland deltagarna fanns en kvinna från Zimbabwe. När hon fick frågan om vem hon företrädde deklarerade hon själv: Jag kommer från en rik familj. Min far är hövding. Han har tio hustrur och vi är 144 syskon. Men det innebär att jag inte behöver acceptera vilket bistånd som helst när det gäller att utveckla min by, området runt omkring och människorna där. De ''gosig-gosiga'', som hon sade, som kommer och vill allt väl kommer aldrig över min tröskel. De som redan på tröskeln talar om för mig hur jag skall utveckla min by och människorna där kommer heller aldrig över min tröskel. Men de som vill vara med och bistå oss på våra villkor och i samarbete med oss bjuder jag in i mitt hus. Dem sätter jag mig ned med och diskuterar med. Så kan vi åstadkomma bra bistånd tillsammans. Det är detta det är fråga om. Jag tror inte att vi skall ställa orimliga krav på biståndet. Jag har i många sammanhang påpekat att jag ogillar vissa uttryck som figurerar i FN, vilka regeringen och också vi i oppositionen använder, nämligen ord som givarsamfund, givarländer m.m. Jag tror alltså att vi snarast möjligt måste komma bort från givarattityden. Det är samarbete i utveckling som vi måste främja. Samarbetet ställer krav, på dem som vi samarbetar med men också på oss, på att vi gör ett bistånd på deras villkor. Det finns ju många exempel på detta. Daniel Tarschys utvecklade en hel del om just detta samarbete som jag tycker är väldigt fint. Han talade om villkor, men jag vill inte acceptera det ordet, därför att jag tror att det är i samförstånd och i samarbete med våra biståndsländer som vi kan åstadkomma någonting. Sedan fördes det ett resonemang om plåsterbistånd och utvecklande bistånd. Ja, plåster är bra i många sammanhang. Katastrofbistånd är helt nödvändigt, så länge som världen ser ut som den gör. Men också katastrofbistånd måste ha en utveckling i sig. Det är detta som är viktigt. Jag skall ge ett konkret exempel på ett SIDA-stött katastrofbistånd till Mellanöstern, till Libanon. Där bygger man upp bombskadade hus med stöd från SIDA. Där får familjerna resurser nog för att sätta ett rum i stånd. De får tak över huvudet, de kan laga sin mat osv. Sedan får de undan för undan på egen hand bygga huset färdigt med övriga rum. Detta är ett katastrofbistånd som jag tycker är föredömligt. Jag tror att det på sikt måste vara just den typen av bistånd som vi riktar till Bosnien, när det gäller det ofantliga återuppbyggnadsarbete som måste sättas in där. Jag tror att vi måste använda den metoden, därför att det är en hjälp till självhjälp. Först behöver människor tak över huvudet, så att de kan laga sin mat, men sedan får de åstadkomma resten själva. Detta är ett katastrofbistånd som tar till vara människornas förmåga. Det har varit diskussion om de svenska trähusen i f.d. Jugoslavien. Jag tror inte på den modellen. I Kroatien fanns det tidigare en omfattande småhusproduktion, och det viktigaste vi kan göra är ju att sätta den i stånd igen, så att den kan producera de bostäder som behövs där. Jag tar det som ett exempel. Det finns mycket att kommentera. Jag har alltid med stort intresse lyssnat på Alf Wennerfors, och jag har aldrig upplevt att han har stått för den marknadsliberala linjen i Moderata samlingspartiet, utan han har stått mera för den gamla, konservativa linjen. Vi har ofta, trots att vi tillhör skilda partier, haft samstämmiga uppfattningar. Jag tycker att det är bra. Det är möjligt att Alf Wennerfors regeringskolleger har påverkat Ny demokrati att inta en mer positiv attityd till biståndet. Annars är det beklämmande att se hur moderata statsråd åker till Sydafrika och höstar in beröm från ANC och övriga, när vi vet hur de motarbetade ANC här i Sveriges riksdag. Detsamma gäller Vietnam. I den första regeringsförklaringen sade man att biståndet skulle minskas och avvecklas om inte vissa villkor uppfylldes. Men nu åker man dit och höstar in beröm. Man ställer dessutom krav på motprestationer, därför att Sverige har stött Vietnam. Det där luktar litet illa. Det är därför glädjande för mig att kunna säga att Alf Wennerfors har stått för en litet självständigare linje i biståndspolitiken. Det hedrar honom. 0123927542506 N 2010-01-01 00:00:00 253157 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf43