<anforande>
<dok_hangar_id>2349359</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0994</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>94</dok_nummer>
<dok_datum>1994-04-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Internationellt utvecklingssamarbete </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>09FA08EC-4FE5-4C31-A52A-A03AFB2F90D2</anforande_id>
<anforande_nummer>42</anforande_nummer>
<talare>PÄR GRANSTEDT (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Eftersom det tydligen inte är fråga om
hemresa eller inte hemresa kan jag besvara
Moquists synpunkt, som ju inte är förvånansvärd.

Vi vet var Ny demokrati står i denna fråga, och det
är bara att beklaga. Visst har vi ekonomiska
problem, och visst känner vi ibland att plånboken
inte är så full som vi skulle önska. Men att på något
sätt jämföra den typ av ekonomiska problem som
vi brottas med i Sverige med verkligheten på den
afrikanska savannen eller i den latinamerikanska
storstadsslummen är antingen orealistiskt eller
cyniskt. Det kan ju inte vara så, att man inom Ny
demokrati anser att det finns någon svensk som har
det så besvärligt att det kan jämföras med den
verklighet som de fattigaste människorna lever i i u-
länderna.
</anforandetext>
<intressent_id>0470593486100</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>253156</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf42</protokoll_url_www>
</anforande>
