2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete 703E5783-CB1C-4985-ABBA-CB827BBDFC1E 4 DANIEL TARSCHYS (fp) fp Herr talman! Det är en splittrad bild som vi möter när vi i dag ser ut över världen. Vi ser länder där befolkningen fortfarande lever i yttersta armod. Vi ser att levnadsstandarden faktiskt sjunker genom en snabb befolkningsökning. Men vi ser också länder som har börjat att utvecklas mot ökad välfärd. Vi ser länder där utvecklingen kraftigt har skjutit fart under de senaste åren och där man kan skönja, inte en välfärd som är av svensk nivå men ändå en avsevärt högre livskvalitet än vad man hade för bara 5--10--15--20 år sedan. Den splittrade bilden visar att det finns olika utvecklingsvägar, att länderna kan lära av varandra, att de utvecklingsansträngningar som görs inom de olika samhällena kan bära frukt. Det är självfallet inte framför allt bistånd som leder till utveckling, utan det är de utvecklingsansträngningar som görs i de olika länderna. Biståndet har en oerhört viktig roll för att stimulera, för att bidra till att stödja, men den avgörande kraftutvecklingen måste ske inom de olika länderna. Vad är det då som utmärker de länder som det går någorlunda bra för? Ja, det är många olika faktorer. Men en viktig faktor är att den ekonomiska aktiviteten har blivit livligare inom dessa länder, att det har skett ett ökat handelsutbyte inom samhällena, men också en starkare anknytning till världsekonomin. Jag tror att man kan generalisera i detta hänseende och säga att de länder som har lyckats få fart på sin utveckling har i allmänhet fått en starkare anknytning till världsekonomin och ett större internt ekonomiskt utbyte. Det är faktiskt så, Bertil Måbrink, att det är framgångsrika marknadsekonomier som har lyckats få fart på utvecklingen, inte framgångsrika planekonomier. Det är inte planekonomin som har fått fart på den här processen, utan det är handel och ekonomiskt utbyte som är den riktigt stora motorn i utvecklingsprocessen. Detta är en utveckling som vi på många olika sätt självfallet skall stödja genom vårt bistånd. Jag är glad över att det råder en mycket bred samsyn i riksdagen som omfattar nästan alla partier om att utvecklingsbiståndet är en viktig del av svensk utrikespolitik. Jag kan inte se att det är annat än konstlade skyttegravar som Kristina Svensson försöker att gräva när hon beskriver debattläget mellan partierna som sådant att det skulle råda stora skillnader på detta område. Tvärtom visar det betänkande som vi nu behandlar att det råder ett mycket brett samförstånd om de grundläggande frågorna inom biståndet. Vi är på det hela taget överens om målet för det svenska biståndet. När jag läser den socialdemokratiska reservationen och lyssnar till Kristina Svensson i vad gäller målet för biståndet och jämför detta med vad som står i majoritetens skrivning och i regeringens proposition, hittar jag faktiskt ingen skillnad av betydelse. Vi är överens om att det stora målet för svenskt bistånd är att det skall syfta till att häva fattigdomen i världen. Det kräver självfallet många olika strategier. Det finns en mängd olika metoder som kan användas för att häva fattigdomen. Jag reagerar skarpt när jag hör Kristina Svensson tala nedsättande om plåsterbistånd. Plåsterbistånd, katastrofbistånd, är nödvändigt som en ingrediens i vårt biståndspaket. Vi måste kunna ha möjligheten att hämma ett aktut blodflöde där det pågår. Vi måste ha beredskap för insatser i Somalia, i Jugoslavien och i många andra länder där det verkligen krävs akut bistånd. Vi har självfallet inte den illusionen att detta har långsiktiga effekter på folkens levnadsnivå -- för detta krävs just långsiktigt bistånd. Den stora huvuddelen av det svenska biståndet syftar till att stödja långsiktiga utvecklingsansträngningar. Men katastrofbiståndet kan icke avvaras. Det är en viktig och nödvändig del i våra samlade biståndsansträngningar. Om man studerar det socialdemokratiska alternativet finns det då en del skillnader i vad gäller budgetteknik. Man har andra föreställningar om hur budgeten skall vara uppställd, hur pengarna skall fördelas på det stadium som vi nu diskuterar, nämligen under riksdagsbehandlingen. När man sedan kommer fram till hur mycket pengar som når de olika länderna är det ingalunda säkert att regeringens alternativ leder till mindre anslag till Tanzania, till Angola och till de övriga länder som Kristina Svensson räknade upp. Jag frågar mig bara hur mycket pengar som vi på det här stadiet öronmärker och hur mycket som kommer dessa länder till godo genom andra mera ändamålsbestämda anslag som regeringen föreslår. Socialdemokraterna går emot förslaget om att man skall inrätta ett anslag på 1 miljard för att stödja ekonomiska reformer och skuldlättnader. Socialdemokraterna vill i stället fördela ungefär motsvarande pengar på olika länderanslag. Självfallet blir då länderanslagen större, men poängen med regeringens uppläggning är att den skapar en större flexibilitet. Den gör det möjligt att göra prövningar och att använda pengarna så, att de kommer till bäst nytta när anslagen så småningom skall hanteras. Det finns självfallet en viss motsättning mellan mottagarländernas önskemål att veta precis hur stora anslagen skall vara och Sveriges behov av att kunna förhandla med staterna, att kunna fördela medlen så, att de kommer till störst nytta, att kunna ta hänsyn till i vilken utsträckning som villkor uppfylls. Denna motsättning avspeglas i budgetens uppställning. Vi måste skapa en trygghet hos våra mottagarländer att vår satsning är långsiktig. Vi måste å andra sidan behålla en handlingsfrihet, så att resurserna kan anpasas på det sätt att de kommer till störst nytta. De olika bedömningar i det här avseendet som avspeglas i propositionen respektive i den socialdemokratiska reservationen uppfattar jag inte som principiella skillnader utan som praktiska och tekniska meningsskiljaktigheter om vad som är den optimala budgettekniken. Herr talman! Klockan tickar, och jag hinner inte gå in så mycket på Lars Moquists anförande. Jag vill bara ta upp en enda punkt. Lars Moquist sade att Ny demokrati önskar främja kompetensutveckling och kunskapsöverföring. Jag har väldigt svårt att få detta att gå ihop med det som jag år efter år har sett i Ny demokratis alternativ. Det brukar nämligen gå ut på att radikalt minska svenskt forskningsbistånd, att avskaffa Nordiska Afrikainstitutet och att över huvud taget lägga en våt svamp över allt det som har med kunskaper om u-länder att göra. Hur kan man, Lars Moquist, åstadkomma kunskapsöverföring och kompetensutveckling om man i Sverige drastiskt vill reducera resurserna till kunskaper om u-länder? Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i alla delar. 0316572054501 N 2010-01-01 00:00:00 253118 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf4