2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete A036B1C7-DDFF-4EBA-A1A2-47535EFFCFE0 3 Bertil Måbrink (v) v Herr talman! Det nya GATT-avtalet skrevs under i Marrakech förra veckan. Avtalet är enligt en enig expertis mycket bra för världens rika länder och för tillväxtländerna i Sydostasien. Samma expertis är enig om att de fattigaste staterna är avtalets förlorare. Beräkningar visar bl.a. att Afrikas BNP kommer att sjunka år 2002 på grund av avtalet. Den ekonomiska världsordningens dom mot de fattigaste staterna understryks nu ytterligare av en färsk rapport från UNCTAD. Den ekonomiska nedgången i världens 47 fattigaste stater har bromsats något, men någon ekonomisk återhämtning kan man inte tala om. UNCTAD konstaterar att de sociala och ekonomiska villkoren i dessa länder förblir ytterst besvärliga. Det finns således inget nytt under solen. Det rika blir rikare, och de fattiga blir fattigare. Den fattiga delen av jordens totala befolkning uppgår numera till 80 %. Dessa 80 % delar på endast 16 % av jordens totala produktion av varor och tjänster. Den rika delen av befolkningen, 15 %, njuter frukterna av 70 % av jordens BNP. Det är i det här sammanhanget man skall se regeringens biståndspolitik, som fått majoritet i utskottet och som vi nu skall fatta beslut om här i kammaren. Utskottet betonar särskilt fattigdomsinriktningen av det svenska biståndet. Någon sådan fattigdomsinriktning är emellertid svår att se i regeringens biståndspolitik. Regeringen oroar sig lika mycket, eller mer, för att svenska företag inte i tillräcklig utsträckning deltar på den multilaterala biståndsmarknaden som för fattigdomen i tredje världen. Afrika, världens fattigaste kontinent, föreslås få 122,5 miljoner kronor mindre i svenskt bistånd jämfört med innevarande budgetår. Största delen av den nedskärningen drabbar Angola -- ett land som står i ett gränslöst behov av utländsk hjälp. Guinea Bissau -- ett utfattigt land som gjort stora framsteg mot demokrati -- föreslås få noll och intet i basprogrambistånd. Detta kallar inte Vänsterpartiet för fattigdomsinriktat bistånd. Till skillnad från regeringen vill vi höja biståndet till världens fattigaste kontinent -- den kontinent som är den stora förloraren i GATT-avtalet och som på grund av den orättvisa ekonomiska världsordningen fortsättr att sjunka djupare in i fattigdomen. Vi yrkar därför i vår -- eller min -- meningsyttring bl.a. på höjningar till i stort sett samtliga mottagarländer i Afrika. Sverige var länge ett föregångsland i fråga om u- landspolitik. Det som gjorde oss till ett föregångsland och gav oss respekt i tredje världen var bl.a. att vi gav minst 1 % av våra samlade inkomster i u-landsbistånd. Den borgerliga regeringen, med socialdemokraternas oförklarliga stöd, gjorde emellertid så kraftiga nedskärningar förra året att enprocentsnivån inte längre uppnåddes. Årets höjning med 400 miljoner, som biståndsministern under moderat motstånd lyckats få igenom, räcker inte på långa vägar för att återställa nivån. I urholkningen av biståndet ingår dessutom att betrakta asylkostnader och bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet som utvecklingsbistånd. Detta är inte utvecklingsbistånd och skall därför inte belasta biståndsbudgeten. Räknas dessa kostnader på 800 miljoner bort, vilket Vänsterpartiet anser bör göras, blir regeringens förslag 12,5 miljarder kronor. Det motsvarar endast 0,87 % av BNI. Den kraftiga nedskärningen av biståndet har fått negativa konsekvenser för svensk biståndsverksamhet. Vänsterpartiet yrkar därför på en återställning till enprocentsnivån i två steg. Det första steget innebär enligt Vänsterpartiet ett anslag på ca 13,5 miljarder exklusive asylkostnader och bidrag till FN-styrkor. Utskottsmajoriteten har ställt sig bakom regeringens förslag att skapa en ny post under biståndsanslaget, det s.k. C 4-anslaget, Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad. Med det förslaget vill regeringen slå två flugor i en smäll. Man vill dels genom att lyfta ut importstödet från SIDA:s domäner öka den politiska styrningen av biståndet, dels ytterligare strömlinjeforma svenskt bistånd efter den modell för utveckling som Världsbanken och Internationella valutafonden står för. Det mesta av pengarna under detta anslag kommer att gå via Världsbankens strukturanpassningsprogram för Afrika. Dessa strukturanpassningsprogram sker på mycket hårda marknadsliberala villkor -- devalvering, minskning av statsutgifterna eller med andra ord den offentliga sektorn, slopande av livsmedelssubventioner. Allt detta sker för att länderna skall tvingas föra den exportledda utvecklingspolitik som Världsbanken, IMF och den svenska regeringen tror är den ''enda vägen'' mot utveckling. Effekterna av denna politik är dock väldokumenterade: drastisk försämring av hälso- och sjukvård, skolväsende och social service. Observera att detta sker i länder där dessa sociala sektorer sedan tidigare är ytterst outvecklade. Två exempel på länder där strukturanpassningsprogrammen haft negativa effekter på människors sociala standard är Zimbabwe och Ghana. I Zimbabwe har programmet lett till en neddragning inom hälsovården med 30 % per person och som en följd av det en fördubbling av antalet dödsfall i barnsäng. Det har också orsakat en kraftig minskning av antalet skolelever i grundskolan. I Ghana kan man numera skryta med att man inte längre har några köer till skolorna och sjukvården. Förklaringen är enkel: De höga avgifter som regeringen fastställt för att kunna minska statsutgifterna och därmed få Världsbankslån har gjort att inga fattiga längre har råd att betala. Hur skall dessa länder kunna utvecklas när barnen inte ens få gå i skolan? Det är sådana här konsekvenser som fått UNCTAD att i sin rapport, som jag tidigare refererade till, uppmana regeringarna i de fattigaste staterna att satsa mer resurser på utbildning och hälsovård. Gör de inte det, så kommer de skador som marknadsekonomins brister skapat att få svåra konsekvenser och hämma utvecklingen utvecklingen. Det är dags för Sveriges regering och riksdag att också inse vilka skadliga effekter marknadsekonomi A la Världsbanken har för de fattiga länderna. Riksdagen borde som ett led i det uppvaknandet avslå regeringens förslag att anslå 1 miljard under det nya C 4-anslaget. Herr talman! I biståndssammanhang har den borgerliga regeringen försökt göra demokrati och mänskliga rättigheter till en biståndsfråga. Man har också tillsatt en mänskliga-rättighets-minister, som är biståndsministern. I konkret politik märks dock inte MR-intresset speciellt mycket. Exempelvis föreslår regeringen -- och utskottsmajoriteten -- en sänkning av biståndsanslaget för demokrati och mänskliga rättigheter från 650 till 595 miljoner kronor. Det är naturligtvis ett förslag som Vänsterpartiet inte kan ställa upp på. Vi vill i stället se en ordentlig satsning på denna form av bistånd och föreslår en höjning till 700 miljoner. Regeringen visar inte bara bristande vilja till satsning på demokrati- och MR-bistånd. Den visar också en dubbelmoralens politik. Länder som Kina, Indonesien och Marocko har erhållit eller kommer att erhålla svenskt statligt bistånd i form av u-krediter. Utskottet, som tillstyrker regeringens förslag, försvarar detta med att biståndsnärvaro skall ses som ett viktigt påverkans- och dialoginstrument i en samlad svensk politik gentemot dessa länder. Det är ett oacceptabelt försvar som luktar bortförklaring lång väg. Regimerna i dessa tre länder bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att systematiskt fängsla, tortera och mörda politiskt oppositionella. Dessutom bryter de på det grövsta mot folkrätten genom att ockupera andra länder -- Kinas ockupation av Tibet, Indonesiens ockupation av Östtimor och Marockos ockupation av Västsahara. Det är obegripligt hur u-kreditgivning till dessa stater kan ses som en del av en dialog som skall leda fram till en förbättring av MR-situationen. U- krediter är ju den mest kommersiella form av bistånd vi har. När sådana ges handlar det om affärer och ingenting annat. Vad menar regeringen och utskottsmajoriteten egentligen? Menar de att Sverige inte kan utöva påtryckningar på regimerna i dessa stater annat än med hjälp av u-krediter som utpressningsmedel? Nej, givetvis ligger det inte till så. Utskottets formulering litet längre fram i betänkandet ger svaret på vad u-kreditgivningen till dessa länder i själva verket handlar om. Utskottet säger angående u-kreditgivning till utvecklingsprojekt att då ''ges svenska företag möjlighet att konkurrera på likvärdiga villkor med företag från andra OECD-länder''. Det är sanningen bakom det hela. Herr talman! Jag har avgivit en omfattande meningsyttring. Det skulle ta väldigt lång tid att votera på varje moment. Det besväret tänker jag inte orsaka kammaren. Men om jag inte yrkar bifall till hela meningsyttringen betyder det inte att jag inte skulle stå bakom alla punkter. För att spara kammarens tid yrkar jag bifall till min meningsyttring under mom. 1, 53--110 och 117-- 121. 0519019074802 N 2010-01-01 00:00:00 253117 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf3