2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete 76FF72BC-16C5-4DBC-B586-C1E37B89186F 2 LARS MOQUIST (nyd) nyd Herr talman! Många svenskar ifrågasätter i dag det svenska biståndet, både vad avser omfattning och innehåll. I mitten av december 1993 publicerades en ny undersökning om den svenska biståndsviljan. Undersökningen visade att 91 % av de tillfrågade svenskarna ville ha samma eller lägre bistånd. Av de tillfrågade ville 9 % öka biståndet, medan 37 % ville minska det. I gruppen på 37 % ville 9 % helt slopa biståndet. Hela 59 % av dem som ansåg att biståndet var ungefär lagom svarade att riksdagen gjorde rätt när man minskade biståndet med 1 500 miljoner kronor innevarande budgetår. Biståndsbehoven är enorma, men vi behöver inte leta i fjärran länder för att finna dem. De finns på andra sidan Östersjön. U-hjälpen måste ändras, både till omfattning och inriktning. Vi anser att Sverige skall verka för en global frihandel och att i- länderna skall avskriva u-ländernas skulder. Vårt långsiktiga biståndsmål bör vara det av FN uppsatta målet, nämligen 0,7 % av BNI. Inom denna ram skall allt bistånd rymmas -- både det till fjärran länder och det som går till våra grannar på andra sidan Östersjön. Det bilaterala biståndet bör i större utsträckning än nu ges i bunden form, dvs. i form av svenska produkter, tjänster och kunskaper. Vi kräver också en bättre kontroll av att hjälpen når fram. Herr talman! Vi vill fördela biståndspengarna på följande sätt: En tredjedel skall vara multilateralt stöd, dvs. gå till olika världsorganisationer. En tredjedel skall gå till katastrofinsatser och folkrörelsebistånd, och en tredjedel skall gå till våra grannländer på andra sidan Östersjön. Sverige fortsätter att vara en av de största biståndsgivarna i världen. Vi fortsätter att ha ett bistånd som ligger kring det s.k. enprocentsmålet. Utbetalningarna under år 1992 motsvarade drygt 1 % av BNI. Om vi räknar in samarbetet med Öst- och Centraleuropa uppgår biståndet till det mål som riksdagen har uppsatt -- enprocentsmålet. Statsbudgeten för budgetåret 1994/95 visar på ett beräknat underskott på 172 miljarder och ett lånebehov på 220 miljarder. Att i en budget med ett så enormt underskott fortsätta att upprätthålla ett bistånd på ungefär 1 % av bruttonationalinkomsten är orimligt. Vi anser att Sverige bör ha det av FN fastställda målet 0,7 % av BNI som långsiktigt riktmärke för biståndet, men med hänsyn till våra bedrövliga finanser bör vi i avvaktan på en budget i balans sänka vår ambitionsnivå. Vi föreslår att det totala biståndet till utvecklingsländerna och till våra grannar på andra sidan Östersjön skall uppgå till 7,4 miljarder kronor. Regeringen fortsätter att behandla biståndet till Central- och Östeuropa under en särskild titel, Samarbete med Central- och Östeuropa. Vi upprepar i år på nytt att alla biståndsanslag borde samlas under en enda anslagstitel. Att uppdela biståndsanslagen på utomeuropeiska länder, dvs. utvecklingsländer, och europeiska länder, s.k. samarbetsländer, är märkligt -- inte minst mot bakgrund av att åtta länder i det forna Sovjetunionen numera har ''status'' som utvecklingsländer. Uppdelningen synes mera vara ett sätt att förvilla begreppen. Det totala biståndet, inklusive till Central- och Östeuropa, uppgår till eller överstiger det s.k. enprocentsmålet. I förhållande till vår BNI låg vi på en delad andraplats med Danmark vad avser biståndsutbetalningar under år 1992. Vi betalade ut 1,03 % av BNI. Genomsnittet för de 21 medlemsländerna i DAC var samma år 0,33 %. Norge betalade mest -- 1,16 % av sin BNI. Herr talman! I Asien och Latinamerika har den ekonomiska tillväxten varit stark. Asien hade under år 1992 en ekonomisk tillväxt på 6 %, medan befolkningstillväxten låg på knappt 2 %. Asiens genomsnittliga exportvärde ökade med 8 %. I östra och sydöstra Asien ökade det långt mer. Motsvarande siffror för Latinamerika var en ekonomisk tillväxt på 3 % och en befolkningsökning på 2 %. Exportvärdet ökade med 3 %. I Afrika är framtidsutsikterna dystrare. Den ekonomiska tillväxten var 1,5 %, medan befolkningsökningen var 3 %. Fattigdomen ökade trots ett massivt internationellt bistånd, inte minst från Sverige. Värdet av exporten sjönk med 1 %. Biståndsberoende, svaga styrmedel och samhällsstrukturer som försvårar tillväxt i ekonomin är några av orsakerna till att det mesta har gått snett. Ytterligare bistånd måste ifrågasättas. Först och främst måste man få bukt med befolkningsexplosionen. Den ekonomiska utvecklingen måste baseras på landets egna förutsättningar och ske i en takt som landet klarar av. I dag är biståndsberoendet förödande. Det motverkar en utveckling som bygger på landets egna förutsättningar. I slutet av 1800-talet sprängde jordens befolkning enmiljardsvallen. 1930 var den 2 miljarder. 1960 var den 3 miljarder. 1975 var den 4 miljarder, och 1987 var den 5 miljarder. Med samma takt blir den 6 miljarder år 1998. Fördubblingstakten för världens befolkning är nu 42 år. Afrikas befolkning fördubblas på 23 år. I enskilda länder går det ännu snabbare. När den ekonomiska tillväxten är lägre än befolkningstillväxten får människor det sämre och sämre. 80 % av världens befolkning lever i de s.k. utvecklingsländerna. Dessa 80 % förbrukar endast 20 % av världens resurser. Det måste ändras. Problemet är att de regioner som har den snabbast växande befolkningen också har de sämsta förutsättningarna vad avser tillgång till vatten och bra jord. Vi går helt enkelt mot en enorm katastrof om inget görs. Det finns dock ljusglimtar i mörkret. I länder där man har satsat på familjeplanering har födelsetalen gått ner från i genomsnitt 6 till 3,5 barn per kvinna i fertil ålder. OECD:s biståndsavdelning anger att över 300 miljoner tillfrågade par saknar tillgång till preventivmedel. Det är då synnerligen anmärkningsvärt och beklagligt att endast ca 1,2 % av det internationella biståndet går till familjeplanering. U-länderna står själva för 80 % av kostnaderna för familjeplaneringsinsatserna. Kostnaderna för att stoppa befolkningsexplosionen -- dvs. att ge hela världens befolkning tillgång till preventivmedel, information och service -- är 7--10 miljarder USD. Dessa pengar måste fram. Sverige bör verka för att frågan förs högst upp på den politiska internationella agendan, men något måste göras genast -- inte sedan, inte längre fram utan nu. För internationella åtaganden bör Sverige inte åta sig en större budgetandel än vad som uttaxeras av Sverige för FN:s ordinarie budget, dvs. för närvarande 1,11 %. Det är märkligt att Sverige fortsätter att ge bistånd till fattiga länder runt om i världen när vi har en ekonomi som är sämst i västvärlden. Vi föreslår att alla internationella åtaganden omprövas och att samma fördelningsnyckel tillämpas som gäller för FN:s reguljära budget. Om vi anser att något område skall prioriteras genom högre åtaganden än 1,11 %, skall detta kunna ske om en motsvarande neddragning sker på annat område. Inom området skuldlättnadsåtgärder måste världens rika länder få rätsida på de fattigaste ländernas skuldbörda genom att avskriva sina fordringar. Sverige har föregått med gott exempel genom att efterskänka fordringar. Vi bör internationellt verka för att givarländerna avskriver sina fordringar på de fattiga mottagarländerna och att handelshindren mellan rika och fattiga länder minskar. Att pytsa ut bistånd över fattiga länder och sedan motverka mottagarlandets ekonomiska utveckling genom handelshinder för utvecklingsländernas produkter eller genom att kräva tillbaka enorma lånefordringar är ett gigantiskt hyckleri. Ny demokrati anser att vi i ett läge där vi själva lånar pengar utomlands inte skall ge bistånd i form av skuldlättnadsåtgärder, eftersom mottagarlandet i princip använder dessa medel för att avbetala skulder till utländska banker. Man kan förenklat uttryckt säga att våra biståndspengar går till andra i-länders banker. Det vill vi inte vara med om. Det har vi inte råd med. Låt varje i-land sörja för sin u- landsfordran. Många mottagarländer lägger en orimligt stor andel av sin budget på militära utgifter. Ett lands höga militära utgifter borde sätta större spår i den svenska budgeten i form av ett reducerat bistånd än vad som nu sker. Vi anser att områdena kunskapsöverföring och kompetensutveckling skall prioriteras än mer än vad som sker i dag. Det är viktigt att utvecklingsländerna får ta ett utökat ansvar för sin egen utveckling. Kunskapsöverföring och kompetensutveckling skall skapa förutsättningar för utveckling i den takt man klarar av. Främja investeringsbehovet i ländernas infrastruktur genom u-krediter. U-krediterna -- som är förbehållna u-länder -- bör inriktas på infrastruktur och miljö. Vi anser att u-krediterna också skall kunna nyttjas för projekt i de baltiska staterna, i Polen och i samtliga OSS-stater. Om u- krediter kunde nyttjas även för projekt i Baltikum, Polen och Ryssland skulle detta också leda till positiva effekter för svenskt näringsliv. Vi anser att biståndsanslagen i större utsträckning skall avse samarbetet med Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Bistånd förmedlat genom folkrörelser och enskilda organisationer bör vara ett viktigt inslag i biståndsprogrammet. Vi föreslår ånyo att man inför principen 70--30 i stället för 80-- 20 i ekonomisk fördelning mellan staten och organisationen. Folkrörelsernas andel ökar -- statens minskar. Vi önskar också en avsevärt bättre redovisning av biståndet. Allmänheten måste få en saklig information om olika utvecklingsprojekt -- både över sådana som gått bra och över sådana som misslyckats. Herr talman! När det gäller det multilaterala biståndet vill jag nämna följande beträffande vissa organisationer, fonder och banker. FN:s utvecklingsprogram, UNDP, är FN-systemets centrala organ för finansiering av tekniskt bistånd. Sverige är den sjunde största biståndsgivaren. Sveriges ekonomi är inte sådan att vi kan fortsätta att vara en av de största biståndsgivarna. Bördorna måste fördelas på ett sätt som motsvarar givarländernas ekonomi. FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF, ger finansiellt och tekniskt bistånd till småskaliga investeringsprojekt. Sverige är en av de största biståndsgivarna. Vi kan inte fortsätta med detta. För FN:s befolkningsfond, UNFPA, föreslår vi en höjning av anslaget med 40 miljoner kronor till 180 miljoner kronor. Befolkningsfrågan är, som jag tidigare nämnt, utvecklingsländernas största problem. FN måste på allvar ta itu med denna fråga och ge den högsta prioritet. FN:s barnfond, UNICEF, erhöll för budgetåret 1992/93 sammanlagt 765 miljoner kronor. Flera europeiska stormakter finns inte med bland de större givarna. Sverige kan inte vara bäst i allt. Vi föreslår en reducering till 100 miljoner kronor. Världslivsmedelsprogrammet, WFP, spelar en betydelsefull roll för samordningen av livsmedelsleveranser. Det är dock viktigt att samtidigt erinra sig de konsekvenser i det mottagande landets jordbruksproduktion som kan bli följden av långvarig livsmedelshjälp. Livsmedelsleveranserna bör inriktas på akuta kriser. Vi föreslår att anslaget reduceras med 220 miljoner kronor till 50 miljoner kronor. Anslaget till FN:s flyktinghjälp för palestinaflyktingar, UNRWA, bör slopas. Sverige var år 1991 den tredje största givaren. Avtalen den 13 september 1993 mellan PLO och Israel förändrade förutsättningarna för fortsatt flyktinghjälp. Vi föreslår att det svenska biståndet helt upphör fr.o.m. budgetåret 1994/95. Vi föreslår en höjning av anslaget till FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, med 100 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. UNHCR har genom flyktingproblematiken på Balkan fått än större finansieringsbekymmer. Vår föreslagna höjning räcker för att ge ytterligare 100 000 flyktingar mat och tak över huvudet. Herr talman! Jag skall också säga några ord om det bilaterala biståndet. ''Målet är noll procent''. Den rubriken är hämtad från Svenska Dagbladets ledarsida sommaren 1993. I artikeln konstateras nog så riktigt att ''Det finns samma risk med bistånd som med all socialpolitik -- att bidragen passiviserar -- att de subventionerar ett destruktivt beteende''. Vi föreslår att det bilaterala biståndet helt slopas vad avser Asien och Central- och Sydamerika och att det länderfördelade biståndet till Afrika reduceras med ca 96 % i förhållande till budgetförslaget. Inte minst rationaliseringseffekter inom svensk administration -- hemma och utomlands -- gör att biståndet bör koncentreras till ett färre antal länder. På sikt vill vi avveckla hela länderbiståndet genom SIDA. Vi vill att det bilaterala biståndet i stort sett endast skall bestå av katastrofbistånd och bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer. Inom anslaget ''Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd'', anser vi att inga medel längre bör avsättas till organisationer inom Sydafrika. En höjning av anslaget ''Katastrofer och återuppbyggnad m.m.'' är motiverad. Men med de usla finanser Sverige för närvarande har föreslår vi oförändrat anslag, dvs. 1 181 miljoner kronor, jämfört med innevarande budgetår. Större delen av anslaget, eller 700 miljoner kronor, bör avsättas för insatser i Central- och Östeuropa, främst då i det forna Jugoslavien. Herr talman! Litet senare under dagen kommer Simon Liliedahl att närmare beröra vårt förslag om en katastrof- och biståndsbataljon, Swedaid, varför jag inte går in på den frågan här. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till våra reservationer 1, 4, 8, 11, 12, 22, 23, 25, 26, 27, 28, 30 och 35 och motsvarande avslag på utskottets hemställan. 0410190907901 N 2010-01-01 00:00:00 253116 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf2