2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete 0FEF59C6-8BCE-47AC-A470-ECDC626E3010 16 Statsrådet ALF SVENSSON (kds) kds Herr talman! Jag vill gärna, som Daniel Tarschys gjorde, börja med att uttrycka min tillfredsställelse över det stora mått av samsyn som råder i denna kammare beträffande vårt utvecklingssamarbete. Trots att de olika partierna uttrycker skilda uppfattningar i vissa detaljfrågor har vi, med ett enda undantag, en likartad bedömning av problemen i utvecklingsländerna och en i stort sett likartad uppfattning om hur vi skall hjälpa till med att lösa de här problemen. Detta är en styrka för den svenska biståndspolitiken. Och, som sagt, även om debattens vågor kan, och skall, gå höga i enskilda frågor är denna principiella samsyn värd att hålla i minnet. Själv vill jag i dag gärna framhålla den betoning regeringen har gett åt grundläggande principer som demokratiutveckling, respekt för mänskliga rättigheter och utveckling av en marknadsekonomi med sociala och ekologiska hänsyn. Jag blir mer och mer övertygad om vikten av att dessa värden får slå rot på djupet i de fattiga länder som kämpar för sin utveckling. I linje med detta ser jag det som allt viktigare att satsa mera på det mänskliga kapitalet -- på utbildning och hälsovård samt på uppbyggnad av fungerande samhällsinstitutioner, regelsystem och rättsväsen -- för att bidra till en samhällsmiljö som främjar arbete och initiativkraft. Till denna satsning på det mänskliga kapitalet hör också en dialog kring etikens stora betydelse för ekonomi och utveckling, något som övertygande påvisats av förra årets nobelpristagare i ekonomi, Douglass C North. De behov som vårt utvecklingssamarbete riktar sig till har inte minskat. Även om vissa u-länder har gjort goda ekonomiska framsteg har andra, fattiga, länder tillkommit i spåren av det sönderfallna Sovjetväldet. Klyftorna mellan världens fattiga och rika fortsätter, dess värre, att öka. De katastrofer som blir följden av det växande antalet väpnade konflikter ställer också sina ökade krav på vår solidaritet och på våra ekonomiska hjälpinsatser. Vårt största enskilda mottagarland finns inte längre i Afrika utan i Europa. Det är det svårt sargade Bosnien, som redan fått över 720 miljoner kronor av svenska biståndsmedel. När vanvettets tid där förhoppningsvis snart får ett slut kommer ännu större internationella resurser att krävas för att bidra till återuppbyggnaden. Till detta kommer att de ökade behoven skall täckas i en tid av stagnerande resurser. Sådan ser i korthet biståndets verklighet ut detta nådens år 1994. Låt mig därför få bekänna att det trots allt var med viss stolthet som jag i januari presenterade en biståndsbudget där anslagen ökar med totalt 400 miljoner kronor. Mot denna bakgrund blir det för mig dubbelt så angeläget att skärpa kraven på att biståndsmedlen används så klokt och effektivt som möjligt. Vi måste lära oss att prioritera hårdare. Vi måste ställa ökade krav på mottagarländerna, så att våra resurser blir ett komplement till deras egna ansträngningar -- och inte en ersättning. Vi måste ställa betydligt större krav på mål- och resursstyrning. Inom biståndet, lika väl som inom alla andra områden där staten är engagerad, har regeringens krav på myndigheternas resultatredovisningar skärpts. Hösten 1993 lämnade SIDA och BITS för första gången årsredovisningar i en ny, mer utvecklad form till regeringen. Regeringens redovisning till riksdagen har också utvecklats genom publikationen Svenskt bistånd 1992/93. Såväl myndigheternas som regeringens redovisningar har också bemötts positivt i mera publika sammanhang och utgör en viktig grund för en ökad kunskap om och förståelse för biståndet. För insatser djupare och på längre sikt har regeringen tillkallat en särskild kommitté för analys av biståndets effekter, Kommittén för analys av utvecklingssamarbetet. Dess sekretariat, SAU, som knutits till den har en viktig roll i regeringens arbete med att bedöma effektiviteten i biståndet. Kommittén kommer i sommar att lämna ett betänkande till regeringen, vilket bl.a. skall behandla hur och i vilka former en fördjupad analysverksamhet på det biståndspolitiska området bör bedrivas. Under våren och hösten 1994 kommer också ett antal rapporter från olika delstudier som kommittén initierat att publiceras. Regeringens ställningstagande till en eventuell fortsättning av detta arbete kommer att redovisas i nästa års budgetproposition. En annan framgångsfaktor i ett effektivt bistånd är den organisation som vi har för att löpande hantera uppgifterna. Den nuvarande organisationsstrukturen har vissa brister. Min bedömning är att vi har nått en gräns för successiva och partiella förändringar i denna struktur och att vi behöver resonera om hur organisationsformerna skall se ut i framtiden. Det nyligen avlämnade betänkandet ''Rena roller i biståndet'' behandlar också frågan om biståndets myndighetsstruktur. Tanken är en renodling av biståndsmyndigheternas uppgifter och organisation. Detta tål självfallet att diskuteras. Men vi skall först analysera remissvaren, som skall vara inne i dag, innan vi kan börja peka ut riktlinjer för framtiden. I det bilaterala biståndet har vi, ofta på ett smärtsamt och dyrbart sätt, lärt oss att bistånd aldrig blir effektivt om mottagarlandet självt inte för en rimlig och ansvarsmedveten ekonomisk politik och verkligen anstränger sig för att mobilisera de egna resurserna för att utvecklas av egen kraft. Vårt viktigaste instrument för att styra det framtida biståndet kommer att vara de landstrategier som U- avdelningen nu arbetar med på basis av riksdagens beslut för ett år sedan om styrnings- och samverkansformer i biståndet, den s.k. Engblomska utredningen. En av de mer olyckliga effekterna av de fixa landramarna var, tror jag, att mottagarländerna ansåg sig kunna räkna med att automatiskt och villkorslöst samt utan hänsyn till effektivitet och resultat få minst samma belopp år efter år. Genom att i stället arbeta med indikativa planeringsramar ger vi en tydlig signal till mottagarlandet: Ni ansvarar för er egen utveckling. Det är ni som äger processen. Vi är beredda att hjälpa till med ett långsiktigt bistånd, reglerat i insatsavtal som kommer att bli t.o.m. ännu mera långsiktigt inriktade än i dag. Men det är hos er som mottagare som ansvaret ligger. Herr talman! En sida av biståndsverksamheten som vi inte talar så ofta om är återflödet. Jag är varm anhängare av ett obundet bistånd. Men också det obundna biståndet skapar ett återflöde i form av upphandling av voror och tjänster i vårt eget land. Beträffande det bilaterala biståndet är återflödet ca 45 %. I fråga om det multilaterala biståndet är återflödet betydligt mindre, ca 10 % av det årliga svenska stödet på omkring 400 miljoner US-dollar. De svenska företagen har inte varit särskilt framgångsrika på denna marknad, som fram till sekelskiftet beräknas omsätta minst 300 miljarder US-dollar. Därför gav jag en projektgrupp i uppdrag att inom ramen för de svenska bistånds- och handelspolitiska målen lägga fram förslag till effektiva, koordinerade och långsiktiga främjandeinsatser för att öka den svenska andelen av upphandlingen. Gruppens rapport Satsa på utveckling har just färdigställts och presenterats. Bl.a. föreslås en projektsamrådsgrupp för samverkan mellan näringsliv och statliga organ samt att ett nytt projektexportsekretariat inrättas inom UD. Intresset från företagen har varit stort, och som ett första steg i genomförandet av projektets slutsatser arrangerar UD tillsammans med Handelshögskolan i Stockholm en konferens för stora och medelstora exportföretag för att väcka ytterligare intresse för de multilaterala organens verksamhet. Herr talman! I december förra året beslöt FN:s generalförsamling om reformer av FN:s biståndsverksamhet. Beslutet innebär att ett första viktigt steg har tagits för att effektivisera FN:s biståndsverksamhet. Beslutet var också en stor seger för de nordiska länderna, eftersom många av de grundläggande principerna som vi har arbetat för i det nordiska FN-projektet var basen i församlingens beslut. Utgångspunkten i det nordiska FN-projektets förslag var att FN:s biståndsverksamhet måste stärkas. Förslag presenterades om ett effektivare beslutssystem för FN:s program och fonder, liksom om ett nytt finansieringssystem. Genom beslutet om förändrade styrformer har ett första viktigt steg tagits för at få ett effektivare FN-bistånd. Det är ett grundläggande och avgörande steg för att stoppa fragmentiseringen av FN-biståndet liksom för att hejda den marginalisering som pågått under senare år. Herr talman! En av de avgörande politiska händelser som ligger framför oss i år är folkomröstningen om medlemskap i EU. En av de frågor som jag ofta möter i detta sammanhang gäller vad ett medlemskap betyder för vårt bistånd. Jag vill gärna säga att också på detta område ser jag ett svenskt medlemskap som positivt för både vårt och EU:s biståndsarbete. Konkret innebär det dels att vi skall vara med och bidra till det gemensamma bistånd som förmedlas genom EU-kommissionen, dels att vi skall delta i den biståndspolitiska dialogen inom EU. Det bistånd som kanaliseras direkt genom EU-kommissionen utgör endast en mindre del av medlemsländernas samlade bistånd. Maastrichtavtalet utgör emellertid ett viktigt steg mot en ökad samordning också av det nationella biståndet. Det är mycket viktigt att vi från svensk sida på ett aktivt sätt påverkar denna process. Som en grund för detta pågår inom departementet ett analysarbete där vi jämför inriktningen och effektiviteten i EU:s bistånd med det svenska biståndet i dag. En viktig utgångspunkt när det gäller fördelningen av den svenska biståndsbudgeten är att biståndet genom EU skall vara ett komplement till övrigt svenskt bistånd. Överlappningar bör naturligtvis i så stor utsträckning som möjligt undvikas. Resultatet av analysarbetet förväntas föreligga i god tid före höstens budgetarbete. Herr talman! Stöd till de ekonomiska reformprocesser som genomfördes i våra mottagarländer fortsätter att vara ett prioriterat område för svenskt utvecklingssamarbete. Det gäller inte minst för de fattigaste, mest skuldtyngda länderna i Afrika. För flera av dessa länder börjar nu ekonomiska reformer tillsammans med ett finansiellt stöd få effekt i termer av ökad ekonomisk tillväxt. Men vi har en lång väg kvar innan detta kan avspeglas i en ökad levnadsnivå för alla människor i dessa länder. Det är därför av största vikt att vi fortsätter att stödja den ekonomiska omvandlingen i riktning mot marknadsekonomi, som möjliggör ekonomisk tillväxt och på sikt en hållbar utveckling. Genom betalningsbalansstöd kan vi ge finansiellt stöd till import- och skuldlättnad, vilket är nödvändigt för att reformerna skall kunna genomföras. Genom att betalningsbalansstödet nu samlas i ett anslag har vi ökade möjligheter att samordna vårt stöd internationellt för att uppnå bättre effekter av våra insatser. Ett allvarligt utvecklingshinder för flera av de fattigaste länderna är deras mycket betungande skuldbörda. Sverige har därför tillsammans med Schweiz tagit initiativet till ett internationellt seminarium för att diskutera de fattigaste ländernas skuldsituation. Seminariet äger rum den 19--20 maj i Genève. Syftet är att höja den internationella prioriteten vad gäller skuldlättnadsåtgärder för de fattigaste länderna och medverka till att skuldlättnad medges för dessa länder. Herr talman! Regeringen tillsatte 1992 en utredning för att utröna behovet av ett internationellt institut för valövervakning. Utredningen överlämnade sitt betänkande Free and fair elections and beyond i oktober förra året. Bakgrunden till utredningen är det starkt ökade behovet av internationell övervakning av val i skilda länder och världsdelar. De nuvarande insatserna för valövervakning är kortsiktiga och har projektkaraktär. Behovet är emellertid långsiktigt. Det finns också ett behov av internationellt överenskomna regler och normer, bl.a. för valövervakning. Härtill kommer att det föreligger en brist på opartiska insatser som alla parter kan känna förtroende för. Det ligger i sakens natur att en pluralistisk demokrati också för samman aktörer med skilda mandat och roller: regering, parlament, enskilda organisationer och experter på valfrågor. Det finns i dag inget forum som gör det möjligt för alla dessa att samverka på sina egna villkor och mandat. Utredningen har mot denna bakgrund funnit att det finns både ett belagt behov av ett nytt internationellt institut för stöd till valprocesser och ett betydande internationellt stöd för tanken att upprätta ett sådant institut. Bl.a. har FN:s generalsekreterare och hans medarbetare välkomnat och stött tanken på ett fristående institut och har lovat ett fortsatt stöd för ansträngningar att få ett sådant till stånd. I u-världen har vi funnit en stark politisk uppbackning för våra idéer. Regeringen har ställt sig bakom utredningens förslag och i syfte att föra arbetet med bildandet av institutet ytterligare ett steg framåt har vi inbjudit till en internationell konferens i Stockholm den 18 och 19 maj. Målet är att förvandla det som hittills varit ett svenskt initiativ till någonting som en grupp av länder, organisationer och individer aktivt vill föra vidare. Herr talman! En annan viktig fråga där vi har tagit ett betydelsefullt initiativ gäller miljön i u-länderna och betoningen av miljöaspekterna i vårt bistånd. En särskild arbetsgrupp kommer inom kort att tillsättas för att lämna förslag till principer, riktlinjer och arbetsmetoder för hur de globala miljöfrågorna och besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling, UNCED, i Rio de Janeiro 1992 kan integreras i det svenska utvecklingssamarbetet. Gruppen skall också lämna förslag till arbetsmetoder och beredningsformer och göra bedömningar av kapacitets- och resursbehov i det framtida utvecklingssamarbetet med sikte på hållbar utveckling i UNCED-beslutens anda. Inom ramen för arbetsgruppens arbete utreds även förutsättningarna för svenska insatser till stöd för u- ländernas åtgärder för att bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfalden mot bakgrund av de nya förutsättningar som konventionen om biologisk mångfald medför. Arbetet beräknas vara avslutat under hösten 1994. Herr talman! Befolkningsfrågan har under årtionden kastat en hotfull skugga över världens framtid. Folkökning pågår med en takt som saknar motstycke i historien, och ca 90 % av ökningen sker i u-länderna, främst i de allra fattigaste. FN:s konferens i september i år om befolkning och utveckling äger alltså rum vid en mycket kritisk tidpunkt. Det är av yttersta vikt att denna konferens blir mer än ord. Den måste leda till handling som på sikt kan skapa en hållbar och varaktig balans mellan befolkning och resurer. Från svensk sida har det gjorts ett mycket grundligt förberedelsearbete inför konferensen, särskilt inom ramen för den av regeringen tillsatta nationalkommittén för befolkningsfrågor. Inom denna kommitté har det utarbetats ett viktigt positionspapper, som blir vägledande för Sveriges agerande i befolkningskonferensen. Vi lägger ett brett perspektiv på befolkningsfrågan. Det innebär en fokusering av de många fattigdomsrelaterade problemen i u-länderna och en kraftfull betoning av att de mänskliga rättigheterna respekteras. En avgörande del i denna inriktning är givetvis insatser för att höja kvinnans ekonomiska, sociala och rättsliga status och ge henne möjlighet att själv forma sitt liv och påverka sin egen fertilitet. Barnens rätt i samhället hänger intimt samman med denna fråga, likaså frågan om utbildning och hälsovård för flickor och kvinnor. Vi bör alltså öka stödet till de sociala sektorerna och inom hälsosektorn särskilt till sexuell och reproduktiv hälsa. Herr talman! Regeringen föreslår i budgetpropositionen att ett biståndskreditsystem införs på försöksbasis under en priod av två år. Biståndskrediterna kommer att ges på mycket förmånliga villkor och huvudsakligen till låginkomstländer med liten eller medelstor skuldbörda. Normalt skall krediterna ges i obunden form, men koncentreras till sektorer där svenkt näringsliv är konkurrenskraftigt. Biståndskrediterna skall ses som ett komplement till BITS u-kreditgivning och gåvobiståndet genom SIDA. Genom det nya systemet ökar flexibiliteten och bredden i det svenska biståndet inom infrastruktursektorn. Herr talman! Det har i biståndsdebatten hörts vissa kritiska röster som menar att regeringen är på väg att minska det långsiktiga utvecklingsbiståndet till förmån för kortsiktiga katastrofinsatser. Inget, menar jag, kan vara felaktigare. Vad som hänt är att katastrofala händelser i vår omvärld på ett drastiskt sätt ökat behovet av katastrofhjälp och minskat möjligheterna att bedriva ett långsiktigt utvecklingsbistånd. Det bör räcka att jag nämner Angola, Somalia, Mocambique och Bosnien för att alla skall förstå vad jag menar. Det är naturligtvis min förhoppning att fredliga förhållanden snart skall göra det möjligt att föra över mer resurser till utvecklingssamarbete. Jag kan i sammanhanget nämna att en interdepartemental styrgrupp med företrädare för utrikes-, kultur-, försvars- och finansdepartementet för närvarande arbetar med att förbereda den politik som Sverige bör föra i ett läge där det råder fred i f.d. Jugoslavien. Denna politik bör bl.a. syfta till att uppnå en stabil lösning av konflikten, att bidra till återupprättandet av ett multi-etniskt och demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter, att bidra till återuppbyggnaden och underlätta för flyktingar från f.d. Jugoslavien som vill återvända att göra det. Det är en styrka att det i det svenska samhället finns en vilja att hjälpa till när det behövs. Många människor lägger ned stort ideellt arbete på att samla in varor för att hjälpa till vid katastrofer. De organisationer de representerar får efter prövning, i de fall hjälpen är relevant i förhållande till behoven, bidrag från staten till transporter. Transportbidraget är normalt endast en liten del av hela gåvan. Att kalla detta för klosterbistånd vittnar om förakt för människor som vill hjälpa till och om stor okunnighet om hur hjälpen fungerar. De enskilda organisationerna är värda stor respekt för sina biståndsinsatser. Det är inte bara jag som tycker det. UNDP skrev i sin Human Development Report 1993 bl.a. att en av de starkaste sidorna hos de enskilda organisationerna är deras förmåga att snabbt och effektivt gripa in vid katastrofer. Därför är det naturligt att jag har föreslagit en ökning av anslaget till de enskilda organisationerna i budgeten för 1994-1995. Herr talman! Avslutningsvis vill jag kommentera den stora och positiva förändring som nu håller på att ske i Sydafrika. Nästa vecka går det sydafrikanska folket för första gången till valurnorna för att utse landets första demokratiskt valda regering. Bland alla nedslående händelser i världen är det oerhört glädjande och hoppingivande att detta ögonblick äntligen har kommit för Sydafrikas svarta befolkning. Vi vet hur detta folk har plågats och kämpat. Nu randas en ny dag. Apartheids förnedring byts i självständighet och frihet. Förvandlingen av det sydafrikanska samhället blir säkert inte någon problemfri process, men med det ledarskap som visats av både Mandela och de Klerk finns det anledning att hoppas att förändringen skall kunna genomföras under fredliga former. Inom UD bedriver vi sedan mer än ett år ett planeringsarbete i samråd med biståndsmyndigheter och enskilda organisationer för att skapa ett framtida utvecklingssamarbete med ett demokratiskt Sydafrika. Jag räknar med att när valen genomförts kan vårt humanitära bistånd omstöpas till ett bredare utvecklingssamarbete. Den nya afrikanska regeringen måste ta itu med en reformprocess som skall förvandla apartheidpolitikens strukturer och konsekvenser i ett samhälle där skillnaderna i inkomster och levnadsvillkor är bland de största i världen. Biståndet genom SIDA kan, genom att inriktas på de fattigaste grupperna, medverka i denna process. Framväxten av ett breddat sydafrikanskt näringsliv kan också främjas genom att BITS och Swedecorp medverkar i uppbyggnaden av ett näringsliv för dem som motarbetats genom rasåtskillnadspolitiken. Det svenska näringslivet bör ha möjligheter att medverka i dessa ansträngningar. En landstrategi för Sydafrika kommer att utarbetas under budgetåret 1994-1995. Herr talman! Jag inledde med några ord om vår samsyn i biståndspolitiken. Låt mig få sätta punkt genom att påminna om att detta är något som präglar också den allmänna opinionen. Den senaste attitydundersökningen av biståndsviljan, från december i fjol, visar en glädjande ökning av uppslutningen kring den svenska biståndspolitiken. 63 % anser att biståndet är lagom stort eller bör ökas. Det är 9 % fler än 1992. Allra tydligast är ökningen bland ungdomar i åldern 18--24 år. Där har 75 % denna positiva inställning till biståndet -- en ökning med hela 18 %. Detta är naturligtvis synnerligen glädjande. Om det är ett gott betyg åt regeringens biståndspolitik vill jag låta vara osagt. Men det är ett gott betyg åt svenska folket och svenska ungdomar. Det vittnar om ett medvetande och en vilja som det är vår förmån att förvalta till konkreta beslut i denna kammare. 0739780276601 N 2010-01-01 00:00:00 253130 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf16