2349359 GH0994 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:94 Fredagen den 22 april 1993/94 94 1994-04-22 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete 007AA6A8-6211-4223-A966-2171B6F786E7 1 KRISTINA SVENSSON (s) s Herr talman! I går genomfördes en manifestation för biståndet här i riksdagen. Många namnkunniga medverkande och deltagare diskuterade de förändringar som skett och som sker i vår omvärld och vilka konsekvenser detta får för behovet av biståndsinsatser. Här fanns representanter för regering och riksdag, kyrkan, enskilda organisationer, näringslivet och medierna. Det var den andra stora utvecklingsdebatten i riksdagshuset denna vår. I mitten av mars hade Nationalkommittén för befolkningsfrågor anordnat en stor hearing och debatt som ett led i arbetet för att fastställa den svenska positionen inför FN- konferensen om befolkning och utveckling i Kairo i september. Sådana här debatter är nödvändiga för att återföra biståndsfrågorna högt upp på den politiska dagordningen. De är nödvändiga för att skapa en fruktbärande dialog mellan beslutsfattare, biståndsadministratörer, enskilda organisationer och biståndsengagerade. Vid de här två tillfällena har det stått alldeles klart att det finns en insikt om nödvändigheten av att nya krav och nya behov av bistånd kräver nytt tänkande. 1989 förändrades världen. När det stora Sovjetimperiet fallit sönder och nya nationalstater fötts fick vi börja fundera kring vilka länder som egentligen är utvecklingsländer. En annan konsekvens berörde länder i tredje världen och innebar att det bistånd som tidigare lämnats av Sovjetunionen nu upphörde. Afghanistan, Angola, Cambodja, Etiopien, Nicaragua och Vietnam drabbades alla. Hur skulle det bortfallet kompenseras? Demokratiseringsvågen nådde även enpartistaterna i Afrika. Övergång till politisk pluralism och marknadsekonomi ställde nya och andra krav än tidigare på biståndsinsatser. De militära konflikterna och politiska oroligheterna -- inbördeskrigen -- har ökat, och ofta har de etniska och religiösa motiv. Bosnien, Somalia och Rwanda/Burundi är tragiska exempel. I inbördeskrigens spår flyr människor. Men de flesta människor på flykt är människor på flykt inom sitt eget lands gränser. Behoven av katastrofinsatser och fredsbevarande insatser på grund av interna och nationella konflikter har ökat under de senaste åren. Fredsuppgörelsen mellan Israel och PLO är skör men ger ändå hopp om en fredlig och demokratisk utveckling i Mellanöstern. Den utvecklingen behöver stöd, och behovet av bistånd på Västbanken och Gaza är stort. Just nu vänds våra blickar mot Sydafrika, och stora förväntningar knyts till det val som kommer att hållas i nästa vecka. Bättre bostäder, utbildning, hälsovård, arbeten till de arbetslösa -- behoven är oändliga, och förväntningarna är stora på snabba förbättringar. De förväntningarna kommer att kunna infrias endast om givarsamfundet ställer upp med bistånd inom olika samhällssektorer. Jag har lyft fram de här exemplen på förändringar i vår omvärld för att fokusera två förhållanden. För det första växer kraven på vad bistånd skall åstadkomma. För det andra är behoven mycket mer komplexa än tidigare. Finns det då resurser för att uppfylla de växande kraven? Svaret är tyvärr nej. FN:s mål att 0,7 % av BNP skall avsättas av de utvecklade länderna för att bistå u-länderna är långt ifrån uppfyllt. Biståndet till de fattiga länderna uppgick förra året till 60 miljarder dollar, och det är endast 0,35 % av givarländernas BNP. Många givarländer skär dessutom ned sina biståndsbudgetar på grund av nationella ekonomiska problem. Andra, t.ex. arabländerna, har minskat till lägsta anslag någonsin -- 2 miljarder dollar, att jämföra med 8 miljarder i början av 80-talet. Enda glädjeämnet är att Danmark och Japan har ökat sina anslag. Som vi alla vet har det svenska biståndet också minskat. Vi låg tidigare i topp vid en internationell jämförelse. Men de neddragningar som skett genom krisuppgörelsen och minskningen av biståndets värde med upp till 25 % genom kronans fall innebär att biståndet urholkats. Vi socialdemokrater anser att enprocentsmålet snarast möjligt bör återuppnås. Regeringen har deklarerat ambitionen att Sverige inom en femårsperiod åter skall nå enprocentsmålet. Det är vår förhoppning att det skall bli möjligt dessförinnan. Att uppfylla de växande kraven på biståndsinsatser är naturligtvis för närvarande en av de stora utmaningarna för de utvecklade länderna. Jag har också med mina exempel velat visa på den komplexa verklighet i vilken biståndet skall medverka till en demokratisk, social och ekonomisk utveckling. Min slutsats blir att det är absolut nödvändigt att i denna omvärldsförändring tänka i nya banor. Vi vet att resurserna är knappa, och vi vet att behoven är närmast omätliga. Vi vet också att behoven ser annorlunda ut i dag än för bara några år sedan. I många fall handlar det om att humanitära, politiska och fredsbevarande insatser måste integreras för att man skall nå resultat. Kanslihusets svar på de nya utmaningarna består i att man lägger fram det ena förslaget efter det andra i syfte att förändra organisationen och styra biståndet. Det verkar litet fattigt, tycker jag. På UD diskuterar man form och organisation i stället för innehåll. Jag saknar verkligen visioner i biståndsdebatten. Om det finns några sådana -- låt oss höra det i dag! Hur ser biståndsministern på de nya utmaningarna? Hur ser Daniel Tarschys på de nya utmaningarna? I onsdags publicerade UNCTAD sin rapport om LDC-länderna, dvs. de fattigaste länderna i världen. Bland dessa länder är den ekonomiska situationen i de afrikanska länderna fortfarande särskilt bekymmersam. Tillväxten är försumbar och når endast upp till en halv procent. Med befolkningsökning innebär det att den faktiska tillväxten är negativ. Orsakerna är flera: militära och politiska konflikter, torka som förvärrade livsmedelssituationen, fallande råvarupriser på bomull och kaffe, brist på resurser för att täcka elementära behov som hälsa och utbildning, utlandsskuld och minskande exportintäkter. För en tredjedel av de fattigaste länderna är utlandsskulden högre än ländernas respektive bruttonationalprodukt. De åtgärder som UNCTAD föreslår i rapporten är satsningar på utbildning och hälsovård. Det är marknadsekonomiska reformer och ekonomisk effektivitet inom offentliga sektorn. En sådan utveckling kräver mer stöd från omvärlden. Men vad gör regeringen och den borgerliga utskottsmajoriteten? De minskar biståndet till dessa länder -- det gäller t.ex. Tanzania, Angola, Moçambique. En annan rapport publicerades nyligen av OECD:s DAC-kommitté. I den redovisas att bistånd har givit resultat. I ett trettioårigt perspektiv har barnadödligheten minskat, medellivslängd ökat, utbildningsnivån förbättrats. Familjestorlekarna i Asien och Latinamerika har minskat -- så också i en del länder i Afrika. Tidigare biståndsberoende länder är nu jämbördiga handelspartner. För oss socialdemokrater står det fattigdomsinriktade biståndet i förgrunden. Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt till människovärdighet, till frihet från armod och förtryck. Biståndets huvudmål är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Om biståndet skall leva upp till dessa ambitioner måste det vara långsiktigt. För oss är det av största vikt att biståndet koncentreras till de fattigaste länderna och att det utformas så effektivt som möjligt med sikte på de mest angelägna behoven. Det är dock uppenbart att fattigdom inte kan hävas enbart genom bistånd. Det krävs också att länderna själva utformar en bärkraftig utvecklingspolitik och bygger de institutioner som krävs. I den processen kan ett väl utformat bistånd spela en stödjande roll. En framgångsrik kamp mot fattigdomen kräver att biståndet medverkar till en socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi och ett gott styresskick. Dogmatiska marknadsekonomiska recept är enligt vår mening ingen lösning. En viktig del av biståndsarbetet består i att föra en dialog med mottagarländerna. Särskilt viktig är dialogen med de länder med vilka Sverige bedriver ett omfattande, långsiktigt samarbete. Det är naturligt att i en sådan dialog ta upp frågan hur en god samhällsförvaltning kan utvecklas. Vi socialdemokrater vill särskilt framhålla tre områden inom biståndet: --Biståndet skall utgå från mottagarlandets egna ansträngningar och resurser. Biståndet till ett land måste utformas mer som process och program än som enstaka projekt. En bättre samordning mellan givarna kan bidra till att öka effektiviteten. Biståndet får inte bli alltmer fragmenterat. --Biståndet skall stödja utvecklingen av demokratiska samhällen. Demokratin och respekten för mänskliga rättigheter är särskilt viktiga för de fattiga som saknar andra medel för att hävda sina intressen. --Biståndet måste vara starkt kvinnoinriktat. Kvinnans ställning, hennes makt och rättigheter är också avgörande för att höja de fattigas produktivitet. Vi anser som tidigare att den förändring av anslagsstrukturen som genomfördes våren 1993 är till nackdel för mottagarländerna, och vi avvisar den förändringen. Vi anser att samarbetsavtal och landramar skall återinföras, eftersom det ger mottagarlandet en långsiktig planeringstrygghet och flexibilitet. Med nuvarande system kommer mottagarländerna i en osäkrare position i förhållande till givaren. Förutsättningarna för en kritisk dialog försämras, och det strider mot ett effektivt bistånd. Det visar all erfarenhet. Jag beklagar att den politiska samsyn som har funnits i fråga om biståndspolitiken inte längre är en realitet. Det är tydligt att det numera går en skiljelinje mellan regeringens politik och vår. Det syns t.ex. i vår syn på anslagen till enskilda mottagarländer. Det syns på våra olika prioriteringar. Som jag har nämnt vill vi ha ett långsiktigt bistånd som angriper orsakerna till fattigdomen och inte ett plåsterbistånd som bara plåstrar om akuta sår. Vi är inte heller överens om grundläggande principer för beredning och rollfördelning. Jag beklagar verkligen den utvecklingen. Låt mig slutligen säga att bistånd är svårt. Det vet vi alla som arbetar med de här frågorna. Det gäller att inta en ödmjuk hållning och inte misströsta när resultaten låter vänta på sig. Ett effektivt bistånd är beroende av kompetenta myndigheter. Det har vi i Sverige. Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom samtliga s-reservationer i betänkandet, men jag yrkar enbart bifall till reservationerna 2, 3 och 24, med hänsyn till kammarens tid. 0235331390700 N 2010-01-01 00:00:00 253115 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0994/#anf1