2349358 GH0993 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:93 Torsdagen den 21 april 1993/94 93 1994-04-21 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:107 om utvecklingen i Ryssland interpellationsdebatt A8E85923-E7E2-4A10-A7BD-9F1716388A8D 12 Statsminister CARL BILDT (m) m Herr talman! Dess värre gäller interpellationen inte enbart utvecklingen i Ryssland utan också Sveriges roll vid ett eventuellt hot mot de baltiska staternas självständighet. Det är i bägge fallen relativt omfattande frågeställningar. Herr talman! Pierre Schori har bett mig redogöra för regeringens inställning till utvecklingen i Ryssland och för Sveriges hållning vid ett eventuellt hot mot de baltiska staternas självständighet. Dessa frågor har bl.a. jag själv sökt att belysa i flera anföranden under de senaste åren. Ett interpellationssvar ger knappast tillräckligt utrymme för att på en och samma gång på ett tillfredsställande sätt behandla båda dessa frågor. Alltsedan det nya Ryssland trädde fram som suverän stat i december 1991, efter Sovjetunionens sammanbrott och kollapsen för det socialistiska samhällsexperimentet, har Sverige på olika sätt stött de reforminriktade krafterna i Ryssland. Därmed menar jag de krafter som vill få till stånd en snabb och stabil övergång till demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och en samarbetsinriktad utrikespolitik. Det har vi gjort bl.a. därför att en sådan utveckling innebär radikalt förbättrade förutsättningar för fred och frihet i Europa i dess helhet. Inte minst för den framtida utvecklingen i Östersjöområdet och nordvästra Europa är framgången för de demokratiska reformsträvandena i Ryssland av mycket stor betydelse. Från början stod det klart att Ryssland skulle möta särskilda svårigheter under denna omdaning. Till någon del har de sin grund i Rysslands historia. Ända sedan Peter den stores tid har det pågått en inre kamp i Ryssland mellan dem som ser sitt lands framtid i en öppenhet för samarbete och utbyte med länderna i väst och dem som tror att Rysslands särart kräver avskärmning från omvärldens inflytelser. Till det förflutnas arv hör också en osäkerhet om Rysslands identitet. Ryssland är en nationalstat, men med historiskt givna drag av mångnationellt imperium. I huvudsak beror dock Rysslands svårigheter på den ofattbara vanskötsel och det förnedrande förtryck som landet utsattes för under den långa kommunistiska parentesen -- längre än i något annat land som härjats av den genomförda socialismen. Vidden av denna förödelse som detta genommilitariserade, genompolitiserade och genombyråkratiserade system åstadkom har säkert kommit som en överraskning för många i vårt land. Också i denna riksdag fanns det alltför länge en tendens att vilja tro att förhållandena i Sovjetunionen inte var så besvärliga som systemets kritiker hävdade. Sådana illusioner var inte möjliga för dem som inom Ryssland självt hade att bryta med det gamla och lägga grunden för det nya. För dem var det oftast uppenbart att reformpolitikens framgång skulle avgöras av hur snabbt och radikalt brottet med det gamla kunde göras. Samtidigt var de krafter som spjärnade emot en snabb förändring tidvis starka. Detta har kommit att prägla inte minst den ekonomiska reformpolitiken, där perioder av stark reformvilja växlat med perioder där de tillbakahållande krafterna varit mer dominerande. Det är också detta som gjort att det ofta förekommande begreppet ''chockterapi'' ter sig klart vilseledande och därmed olyckligt som beteckning på den politik som förts under de senare åren i Ryssland. De problem man i dag brottas med i den ekonomiska omställningen i Ryssland är i första hand en konsekvens av kommunismens långa och mörka decennier. I andra hand, om än i långt mindre utsträckning, beror de på den osäkerhet som tidvis funnits i den ekonomiska reformkursen. Men trots att de bromsande krafterna funnits skall vi inte underskatta det som åstadkommits under de senaste åren. Inte minst den omfattande privatiseringen har steg för steg omvandlat Ryssland till ett samhälle med marknadsekonomin som grund -- med allt vad detta innebär av bättre möjligheter för framtiden. Denna väg måste fortsättas. Rättsstatens och marknadsekonomins institutioner måste byggas vidare och successivt förankras i samhället i dess helhet, samtidigt som statsmakten återupprättas och ett fungerande socialt skyddsnät byggs upp. Det är t.ex. en trängande nödvändighet med någon typ av arbetslöshetsförsäkring när Ryssland nu går in i ett skede av mycket omfattande industriell omstrukturering. Till de avgörande och omedelbara ekonomiska problem som måste bemästras hör inflationen. Det finns knappast något säkrare sätt att destabilisera och förstöra ett samhälle än genom hyperinflation. De rika blir rikare samtidigt som de fattiga blir fattigare, och varje typ av för samhällsekonomin konstruktivt beteende upphör. Hotet om hyperinflation hade jag bl.a. möjlighet att diskutera vid en debatt med premiärminister Tjernomyrdin i Davos i slutet på januari. Jag varnade då för konsekvenserna också för omvärlden av ett Ryssland som gick mot hyperinflation. Premiärminister Tjernomyrdin försäkrade mig då att hans regering skulle förhindra en sådan utveckling. Det finns i dag anledning att notera att utvecklingen under månaderna sedan dess tyder på att han avser att fullfölja denna strävan. Detta har också bekräftats i de kontakter som varit mellan den ryska regeringen och IMF liksom vid årsmötet i S:t Petersburg denna vecka med den europeiska utvecklingsbanken EBRD. Det finns en tendens att i den allmänna debatten fokusera ensidigt på de problem som omvandlingen i Ryssland möter. Och förvisso är dessa mycket stora. De sociala spänningarna och klyftorna är påtagliga, problemen med att avmilitarisera industrin mycket stora, omvandlingstakten i lantbruket alltför långsam och den laglöshet som följer i spåren av den gamla samhällsordningens sammanbrott ett växande och allvarligt problem. Trots detta finns det skäl att framhålla dels det som redan uträttats och dels den relativa stabilitet som trots de politiska spänningarna fortfarande utmärker reformkursen i den ryska politiken. Den ekonomiska reformkursen fortsätter. Det gäller såväl privatiseringarna som ansträngningarna för makroekonomisk stabilisering. Det ryska parlamentet har hittills arbetat i bättre ordning och med en fastare vilja till ekonomiskt ansvarstagande än vad många spådde efter valet i december. Även om de mindre länder som valt en mer konsekvent reformstrategi -- som t.ex. Polen, Tjeckiska republiken eller Estland -- visar snabbare och mer uppmuntrande resultat av övergången till marknadsekonomi än Ryssland ännu gör, är ändå kontrasten mellan Ryssland och de länder som valt en mer gradvis övergång påfallande. Ukraina framstår i detta sammanhang som det lika tydliga som tragiska exemplet på vad som riskerar att hända med en ekonomi och ett samhälle som lyssnar till dem som säger att man bör ta ett långsamt och försiktigt avsked av socialismen. Erfarenheten från olika länder visar entydigt att det enda verkligt säkra resultatet av långsammare reformer är en snabbare tillbakagång. Ansvaret för att staka ut den fortsatta vägen ligger hos president, regering och parlament i Ryssland. För oss är det viktigt att ge dem som arbetar för fullföljandet av de politiska och ekonomiska reformerna i Ryssland ett så starkt stöd som möjligt. Det kan göras på olika sätt och på olika nivåer. Låt mig nämna den betydelse jag tror det har att vi utvecklar nära politiska och personliga relationer med den nya generation av politiker som nu växer fram i vårt stora grannland. Här spelar riksdagen och dess partier en betydelsefull roll. Det vi nu ser är hur det i Ryssland gradvis skapas de nya ekonomiska och sociala realiteter som gör det allt svårare att se hur en återgång i riktning mot den gamla kommandoekonomien -- och därmed en varaktig auktoritär restauration -- skulle kunna genomföras. Samtidigt är det uppenbart att de demokratiska partiernas nederlag i parlamentsvalen, tillsammans med en rad förändringar i maktstrukturen, ger anledning till farhågor för framtiden. Det är också tydligt att vi ser en ökad nationalism i rysk debatt och en större tonvikt på s.k. traditionella ryska intressen i Rysslands utrikespolitik. Till en del är detta en naturlig väg. Ryssland är en stor nation med stolta traditioner som har ovärderliga bidrag att ge den europeiska utvecklingen. En rysk vilja att hävda sitt lands ställning behöver inte nödvändigtvis ta sig uttryck som grannarna har skäl att frukta. Från svensk sida vill vi engagera Ryssland i ett samarbete som ger landet en fullvärdig roll i det nya Europa. Ett allt tätare nätverk av ekonomiska, politiska, sociala och kulturella förbindelser i ett alltmer öppet och integrerat Europa är det främsta instrumentet att trygga stabiliteten och säkra freden i vår världsdel. I Östersjöområdet vill vi väva dessa allt tätare nätverk mellan Norden, de baltiska staterna och nordvästra Ryssland. Här välkomnar vi särskilt en roll för S:t Petersburg i linje med denna världstads bästa traditioner. Pierre Schori ställer i sin interpellation frågan om ''Sveriges eventuella agerande i händelse av en rysk inmarsch i Baltikum''. Jag föredrar dock att se problemet ur ett annat perspektiv. Att det föreligger spänningar mellan Ryssland och de tre baltiska staterna är lika uppenbart som förståeligt. Den politiska och ekonomiska frigörelseprocessen har många sidor, och till dessa skall sedan läggas såväl en säkerhetspolitisk spänning som de problem som reses av de stora nya ryska invånargrupper som decennierna av sovjetisk ockupation har fört till dessa länder. Från svensk utgångspunkt är det naturligt att sträva efter att dessa spänningar gradvis kan mildras och att ett förhållande av gott grannskap kan etableras mellan Ryssland och dess tre nya grannar i Östersjöområdet. De baltiska staternas självständighet är ett lika uppenbart som starkt svenskt intresse, på samma sätt som ett gott förhållande mellan dessa och Ryssland är det. Våra möjligheter att påverka denna utveckling skall icke överdrivas. Regeringen har dock strävat efter att utnyttja de möjligheter som i olika sammanhang funnits för att verka i denna riktning. Vi avser att på olika sätt fortsätta det arbetet. Samtidigt vore det naivt att inte inse, att det i det stora Ryssland finns krafter som inte till fullo erkänt de baltiska staternas självständighet, eller som kanske ser en möjlighet att utnyttja spänningar eller t.o.m. konflikter med dessa för att gynna andra strävanden. Den rödbruna revanschismen får vi inte blunda för. Den prövar ständigt sina krafter. Och jag tror att det är viktigt, inte minst för de Rysslands demokrater som dagligen kämpar mot den rödbruna revanschismen, att det görs klart för alla vilka konsekvenser som ett försök att förverkliga ens delar av dess politik gentemot omvärlden skulle leda till. Även i den officiella ryska politiken finns ibland en tendens att betrakta de baltiska länderna som mindre utland än t.ex. Polen, Sverige eller Belgien och att gentemot dem föra på tal åtgärder som vore otänkbara mot andra länder. Vi har vid några tillfällen funnit anledning att reagera mot sådana tendenser. Det är av central betydelse för framtiden att Europas stater klart markerar att de tre baltiska staternas fulla självständighet är lika viktig som varje annan europeisk stats självständighet, och att varje tendens till undergrävande av deras självständighet kommer att ses som en utmaning mot folkrätten och mot principerna för det internationella och europeiska samarbetet i dess helhet. Detta gäller också Sverige. Det är viktigt att göra klart för dem som måhända skulle överväga att tänka i dessa banor att icke heller Sverige skulle stå likgiltigt inför en sådan utveckling. Även om varje situation måste bedömas efter sina förutsättningar, har jag tidigare här i riksdagen erinrat om vår politik under Finlands vinterkrig 1939--1940. Då utfärdade vi som bekant ingen neutralitetsförklaring, och vi drogs inte heller in i den militära konflikten. En avgörande skillnad mellan då och nu är självfallet den styrka som det internationella samarbetet fått genom Förenta nationerna, ESK och inte minst den europeiska unionen med dess framväxande gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Som medlem i EU vore det naturligt att Sverige aktivt strävade efter att bygga upp en gemensam politik för att stärka de baltiska staternas självständighet också i situationer då denna kunde uppfattas som hotad. Jag tror att det är viktigt att den säkerhetspolitiska diskussionen inte viker undan ens inför svåra problem som vårt land kan komma att ställas inför. En sådan diskussion tjänar också syftet att inför omvärlden klargöra den beredskap inför olika situationer som finns i vårt samlade politiska system. Låt mig till sist säga att jag tillhör dem som har en grundläggande, om än avvaktande, optimism, när det gäller såväl reformprocessen i Ryssland som den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöområdet inom den tidsrymd som i dag låter sig överblickas. Det kan inte alls uteslutas att vi kommer att få se hur utvecklingen i bägge dessa avseenden drabbas såväl av bakslag som av kriser och kanske t.o.m. av konflikter. Men det understryker bara den stora vikten av en engagerad, kompetent och väl avvägd svensk politik inför dessa stora och för oss så betydelsefulla omvandlingar. Det har under de senaste åren tillhört de allra viktigaste uppgifterna för svensk utrikespolitik att göra vad vi kunnat såväl för att främja en fortsatt reformpolitik i Ryssland som för att stödja de tre baltiska staternas säkrande av sin fulla självständighet. Jag är övertygad om att dessa uppgifter kommer att kvarstå bland de allra mest centrala för svensk utrikespolitik under kommande år. 0622185335615 N 2010-01-01 00:00:00 253039 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0993/#anf12