2349357 GH0992 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:92 Onsdagen den 20 april 1993/94 92 1994-04-20 00:00:00 Socialpolitik -- inriktning och anslag 02FB3F40-D719-46D6-A1C5-510E379D2BF2 98 JAN ANDERSSON (s) s Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till de två socialdemokratiska reservationerna 8 och 9, som rör äldreomsorgen och handikappomsorgen. Äldreomsorgen är ett viktigt område, därom är vi nog alla överens. Väldigt många människor, 325 000, får del av de tjänster som ges inom äldreomsorgen, varav ungefär 250 000 får sina tjänster från hemtjänsten. Det kostar ungefär 50 miljarder om året. Samtidigt vet vi att behovet av tjänster -- hemtjänst, ålderdomshem, särskilda boendeformer -- sannolikt kommer att öka under resten av 90-talet, därför att andelen äldre äldre ökar, och det är de som har de allra största behoven. Hur möter man då den utvecklingen i Sverige i dag? Jo, resurserna minskar för äldreomsorgen. Det avsätts en miljard mindre i resurser under 1993, och sannolikt fortsätter minskningen under 1994. Kommunförbundets ordförande, moderaten Joakim Ollén, har sagt att i den planering som ligger mellan 1992 och 1995 kommer resurserna till äldreomsorgen att minska med 7 %. Som jag sade, ökar samtidigt antalet äldre. Vad blir följden av det här? Jo, följden blir sannolikt en sämre äldreomsorg, vad avser både kvalitet och omfattning. Vi har redan sett en del av konsekvenserna. Det står i den borgerliga majoritetstexten att bland dem som får hemtjänst ökar andelen personer över 80 år. Det är möjligtvis sant, men samtidigt skall man då veta att antalet 80- åringar som får hemtjänst nu minskar, i jämförelse med hur det var för några år sedan, likaså andelen av dem som är över 80 år. Vilka är det då som får mindre hjälp? Jo, framför allt lågutbildade och kvinnor. Vi har begärt i vår socialdemokratiska reservation att regeringen skall göra en analys av det här. Hur kan det komma sig att de som har den sämsta hälsan, nämligen de lågutbildade och kvinnorna, får mindre hjälp nu när resurserna tryter? Jag tycker att det är rimligt att göra en sådan analys, för att sedan kunna lägga fram förslag om hur man skall fördela resurserna på ett rättvisare sätt än vad som görs i dag. Detta har inte den borgerliga majoriteten gått med på. En annan sak som man slås av är att det är väldigt olika i olika kommuner i Sverige. Det skiljer sig mellan norr och söder, men inte bara det. SKTF visar att det också finns en avsevärd skillnad mellan moderatledda kommuner och socialdemokratiskt styrda kommuner. Det förvånar inte mig. Moderaterna prioriterar inte äldreomsorgen, det har jag lärt mig under min politiska gärning, och det visas i den undersökning som SKTF har gjort. Däremot är utvecklingen en annan i de socialdemokratiskt styrda kommunerna, generellt sett. Det borde mana till eftertanke hos de övriga borgerliga partierna. Går det att bedriva en god äldreomsorg ihop med Moderaterna? Jag tycker att verkligheten, utifrån SKTF:s undersökning, visar att det inte gör det. Moderaterna prioriterar inte äldreomsorgen. Ädelreformen genomfördes med ganska knapp majoritet här i kammaren. Den var en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Det har i allt väsentligt blivit en bra reform. Det var nödvändigt att samla ansvaret för äldreomsorgen för att vi skulle kunna möta 90- talet. Det viktigaste är att byggandet av särskilda boendeformer har ökat, men också att en hel del av de medicinskt färdigbehandlade har kunnat tas om hand i lämpligare vårdformer. Allt är inte fullföljt. Det ligger fortfarande folk kvar på medicinklinikerna som inte borde ligga där. De borde i stället få del av kommunens äldreomsorg. SKTF har också pekat på det. Mot bakgrund av de nedskärningar som sker är det svårt för kommunerna att möta upp och fortsätta den positiva utveckling som kom direkt efter Ädelreformen. Det finns ett par andra områden som inger betänkligheter. Det är områden där det fortfarande råder en oklar ansvarsfördelning. Ett sådant område som vi pekar på i vår motion är rehabiliteringen. Det är viktigt att ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting vad gäller rehabiliteringen klargörs för att den inte skall försvinna i det gränsland som finns. Jag har pekat på de nedskärningar som sker inom äldreomsorgen. De påverkar också en annan väsentlig del, nämligen anhörigvården. Vi vet sedan länge att anhöriga gör en stor insats inom äldreomsorgen. Utvecklingen under de senaste åren tyder på att vi sliter alltför mycket på de anhöriga. Det rör sig nämligen om ett samspel mellan samhällets insatser och de anhörigas insatser. Det behövs avlastningsplatser. Om anhöriga skall kunna orka med måste de ha tillgång till avlastningsplatser. Det skall finnas ordentligt utbyggd dagverksamhet för att anhöriga skall kunna orka med. Mycket tyder nu på att detta nödvändiga samspel mellan anhöriga och den kommunala äldreomsorgen inte alltid fungerar tillfredsställande beroende på de nedskärningar som sker ute i kommunerna. Jag kan tänka mig hur kommunerna resonerar. När man har ont om pengar och ser att det finns anhöriga läggs en för stor börda på de anhöriga. Jag tror att det är en dålig strategi, därför att man sliter ut dem. Till sist blir det samhället som får ta hela ansvaret. Man borde se över denna problematik. Anhöriga gör en ovärderlig insats, och det är frågan om den egentligen kan öka mer volymmässigt. Jag vill säga något om valfrihetsrevolutionen, som de borgerliga pratade om. I praktiken har denna valfrihetsrevolution handlat om privata alternativ. Man har öppnat för privata producenter. Det har rört sig om ett ovanifrånperspektiv när det egentligen borde har rört sig om en valfrihetsrevolution utifrån medborgarnas perspektiv. Man borde låta medborgarna välja vilka alternativ de tycker är bäst utifrån sina utgångspunkter. Jag tror inte att medborgarna uppfattar att det har hänt inom äldreomsorgen. Tvärtom har nedskärningarna inneburit sämre valfrihet. Det har funnits privata alternativ redan tidigare. Socialstyrelsen har tittat på hur man har handlagt de privata entreprenaderna ute i våra kommuner. Där finns omfattande brister. Jag skall läsa högt: ''Socialstyrelsen har granskat ett 50-tal avtal som slutits med entreprenör som åtagit sig att driva särskilda boendeformer. Avtalen kommer främst från storstadsregioner eller större städer. Granskningen visar att avtalen i många avseenden är bristfälliga främst ur rättssäkerhetsaspekten. Mest uppseendeväckande är bristen på krav på insyn, kontroll och kvalitet i entreprenadverksamheten samt planer på uppföljning av verksamhetens överensstämmelse med gällande lagstiftning och mål för äldre- och handikappomsorgen. Inte heller berörs länsstyrelsens tillsyn annat än undantagsvis. Uppgifter saknas oftast om vem som ansvarar för omprövning av biståndsbeslut, när ett behov förändras, vem som ansvarar för dokumentation och hur handlingarna skall förvaras. Sekretess och tystnadsplikt regleras långtifrån alltid. Få avtal innehåller krav på vilken utbildning och kompetens som erfordras för att utföra arbetsuppgifterna. Avtalen förnyas som regel automatiskt utan egentlig utvärdering av verksamheten. I några fall var avtalstiden anmärkningsvärt lång -- upp till 10 år.'' Vi har pekat på de här problemen gång efter annan. Nu pekar också Socialstyrelsen på dem. Vad ämnar regeringen göra? Det är väl ingen tillfredsställande situation? Det kan knappast vara det om man inte kan följa upp, om man inte har någon insyn och om man inte vet hur kvaliteten i dessa alternativ är. Till sist vill jag säga litet grand om handikappolitiken. Vi är överens om den handikappreform som genomförs. Det är en oerhört viktig reform, men den är inte allt. De generella insatserna ligger i botten på handikappolitiken. Det finns oroande tendenser ute i kommuner och landsting för tillfället. När man ökar klasstorlekarna och barngrupperna på dagis, försämrar kollektivtrafiken och försämrar färdtjänsten minskar möjligheten till integrering i barnomsorgen och i skolan och möjligheterna för barn med funktionshinder att kunna delta i verksamheten på så lika villkor som möjligt. När färdtjänsten och kollektivtrafiken försämras minskar möjligheterna att delta i idrott, kultur och vettiga fritidsarrangemang. Det är just det som händer i inte bara en utan väldigt många kommuner. Det tillhör också den samlande handikappolitiken. Visst är de individuella åtgärder vi har genomfört positiva, men vi måste se till helheten när det gäller handikappolitiken! Där finns också en annan, tyvärr mer negativ, sida. 0310304705606 N 2010-01-01 00:00:00 252949 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0992/#anf98