2349357 GH0992 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:92 Onsdagen den 20 april 1993/94 92 1994-04-20 00:00:00 Socialpolitik -- inriktning och anslag 1B908E58-3083-4B33-8C63-AF4C79952806 82 KARIN ISRAELSSON (c) c Herr talman! Jag har med stort intresse följt dagens debatt och kommer nog inte att ägna särskilt stor del av mitt inlägg åt just husläkarfrågan. I stället skall jag tala litet grand om den svenska hälso- och sjukvården, som under de senaste åren faktiskt har genomgått många positiva förändringar -- och då av en storleksordning som vi knappast har upplevt förut. De olika landstingen har valt sina egna vägar för att ge sin befolkning en god hälso- och sjukvård. Gränser som förut förhindrat människor att söka vård i grannkommunen eller grannlänet har försvunnit. Effektiviseringar och ändrade rutiner har plötsligt brutit den långa perioden med långa köer där många människor i brist på vård inte överlevt. Exempelvis de s.k. Dagmarpengarna gav förutsättningar för en sådan här utveckling som gynnat de väntande i sjukvårdsköerna. Ett ökat samarbete mellan sjukvård och försäkringssystem har därmed visat sig gynnsamt. Nu kommer ytterligare möjligheter att utveckla detta samarbete genom den proposition som ligger på riksdagens bord. Centerpartiet har under det gångna året arbetat fram ett program för den framtida hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagens intentioner om en sjukvård väl fördelad över landet är ett grundkrav. Vi vill skapa ett stort inflytande för patienterna när det gäller vårdval. Tyvärr saknas det i dag en form av kvalitetsutvärdering av olika vårdinsatser på olika kliniker och vårdcentraler. Det är därför kanske svårt att tillfredsställa kraven på den valfrihet som vi eftersträvar. De olika försöken ute i landstingen har varit halvhjärtade, och de privata vårdalternativens marknadsföring har till stora delar bara berört tillgänglighet, lokalernas trivsamhet, personalens trivsel o.d. Detta har dock visat sig ge effekter, då den ökade konkurrensen också har medfört att de offentligt drivna vårdenheterna börjat känna sig mera medvetna om behovet av patienthänsyn, vad gäller både tillgång och tillmötesgående men också från tillgänglighetssynpunkt. Det fria valet har inneburit att de flesta har valt sin vård så nära arbetsplats eller hem som möjligt. Detta förhållande är i stort likvärdigt även i ett internationellt perspektiv. Centern står fast vid en offentlig finansiering av sjukvården. De förslag som föreligger rörande en sjukvårdsförsäkringslösning har vi inte kunnat acceptera. Över huvud taget anser vi att så få dramatiska förändringar som möjligt bör ske inom sjukvårdsorganisationen och finansieringen. För att kunna erbjuda en differentierad vård inom regionerna krävs nog ett befolkningsunderlag som inte bör understiga 250 000 personer. Att låta kommunerna driva sjukvården innebär enligt vårt synsätt att olika kommunalförbund skall ersätta dagens system med landsting. Detta skulle innebära ett minskat demokratiskt inflytande. Det vi inom Centern diskuterar är förändringar i de regioner som har förts fram i Regionberedningens förslag. Det innebär försöksverksamhet i vissa regioner, med förändrade gränser och med bibehållen beskattningsrätt för att finansiera sjukvården inom regionen. Centern anser att det bör finnas demokratiska system för fördelning av resurserna till vården. I många landsting prövas s.k. köp--sälj-system. Utvärderingar av effekterna av dessa försök finns ännu ej i någon större utsträckning. Många går också ifrån ett sådant system och ersätter det med ett annat sätt att klara produktionen inom vården. Alltför mycket av marknadskrafternas inslag i vården och alltför stora nedskärningar och staket kan om det vill sig illa förstöra vårt sjukvårdssystem. Besparingarna har hittills visat sig framgångsrika, men det finns uppenbarligen en smärtgräns. Ibland har brister i samarbetet mellan sjukvårdsinrättningen och kommunerna inneburit att äldre människor på ett orättfärdigt sätt fått åka runt mellan eget boende och en vårdplats. Sådana brister måste bekämpas. Vi får inte tillåta att sjukvårdens resurser används på detta förnedrande sätt. Mångfald och konkurrens skapar nya infallsvinklar, och vi anser att det ger möjligheter som inte utnyttjats tillräckligt tidigare. En ökad samverkan mellan vårdens olika huvudmän har jag delvis berört tidigare. Lokalt fungerar det väl på många håll men borde kunna göra det på alla orter. Där detta skett har rehabiliteringsåtgärder inneburit avlastningar för både akutsjukvård och primärvård. Patientens situation har också förbättrats då samverkande åtgärder har kunnat snabba upp ett återfrisknande. När nu husläkarlagen beslutats i riksdagen har de flesta landsting genom intensivt arbete och kanske till stora kostnader försökt att förverkliga möjligheterna till en familjeläkare eller husläkare. I dag kommer detta beslut att tas upp för en ny omröstning. Nydemokraternas vankelmod och populistiska vilja har med ens förändrat majoritetsförhållandet inför denna lag. Förtroendet för Leif Bergdahl saknas numera fullständigt. Jag kan inte annat än beklaga att de beslut som vi har fattat i riksdagen inte längre kan gälla. Förtroendet för riksdagen och politikernas arbete stärks inte av ett sådant beteende. Jag yrkar därför bifall till de reservationer till detta betänkande som är avgivna av regeringspartierna. I Västerbottens läns landsting har den socialdemokratiska majoriteten utan hörande av landstingsfullmäktige gått ut och bränt de brev som just skulle sändas ut rörande fördelningen av länsborna till husläkare. På fredag skall man avgöra vad husläkarreformen egentligen skall stå för. Vad kommer att hända där om riksdagen nu beslutar att bifalla vår reservation? Herr talman! När det gäller alla de personalgrupper som är verksamma inom sjukvården anser vi från Centern att det förebyggande arbete som distriktssköterskor och mödravårdspersonal gör är värdefullt och måste behållas. Ett utökat folkhälsoarbete med tonvikt på förebyggande insatser bör utvecklas. I det arbetet bör samverkan ske mellan kommuner och landsting samt med organisationer på den lokala nivån. Detta kan understödjas av arbete även regionalt. När det gäller det pågående utredningsarbetet i HSU år 2 000 har vi med förvåning upplevt att de två partierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har hoppat av under utredningens gång. Detta innebär ett naturligt avbräck i ett utredningsarbete. Trots detta planerar vi att komma med några betänkanden under våren. Dels föreligger ett stort internationellt material som förtjänar att finnas med i sjukvårdsdebatten, dels finns det anledning att söka lösningar för forsknings- och utvecklingsarbetet inom sjukvården. Leif Bergdahl är ledamot i den utredningen men har tyvärr inte deltagit i arbetet med någon större intensitet. Förnyelsearbetet i landsting och kommuner med att hitta lösningar som förenar rättvis fördelning med mångfald och valfrihet måste fortsätta. Här bör huvudmännen tillåtas att utforma olika lösningar anpassade till lokala och regionala förhållanden, så länge systemen tillgodoser befolkningens behov av vård och patienternas grundläggande rättigheter. I detta betänkande behandlas även anslagen till Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet. Jag har i en sjupartimotion krävt något som borde ha varit självklart, nämligen att Samarbetsnämnden för fördelning av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer skall få samma status som andra samarbetsorgan som fördelar statsbidrag. Det gäller t.ex. samfundens fördelning av deras statsbidrag. Genom att revisorer finns utsedda borde denna fördelning kunna ske utan att pengarna först skall passera Folkhälsoinstitutet och sedan fördelas av samarbetsnämnden. Detta arbete bedrivs på uppdrag av regeringen, men tillåts alltså inte denna självständighet. I årets budgetförslag framgår det över huvud taget inte hur stort anslaget är. Detta kan jämföras med de anslag som fördelas genom Socialstyrelsen. Där anges för varje organisation vilka anslag som avses. Utskottet och även riksdagen anförde i fjol att man antog att regeringen övervägde vilka former dessa statsbidrag till nykterhetsrörelsens organisationer skulle få. Jag utgår från att detta anges i regleringsbrevet och att anslaget inte har minskat utan är lika stort som föregående år, närmare 18 miljoner kronor. Det är synnerligen osäkert för alla dessa organisationer att inte kunna planera för sin framtid, då dessa uppgifter saknas i budgetförslaget. Tidigare år har dessa uppgifter alltid funnits med, så att organisationerna redan i januari har kunnat planera för sin verksamhet. Samarbetsnämndens arbetssätt är reglerat enligt regeringens direktiv. Detta förfarande talar för att regeringen inte tagit detta uppdrag på fullt allvar. Jag förutsätter att regeringen tar hänsyn till dessa ståndpunkter när nästa budgetförslag skall förberedas. I sken av Alkoholkommissionens förslag, som lämnades förra veckan, borde naturligtvis anslagen till nykterhetsorganisationerna öka. Det krävs mycket förebyggande arbete på alla plan om vi skall kunna klara de påfrestningar som det innebär om alkoholpriserna sänks och tillgängligheten ökar. Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 5, 6, 12, 13 och 14 som har avgivits av regeringspartierna och därutöver till utskottets hemställan. 0263142725304 N 2010-01-01 00:00:00 252933 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0992/#anf82